Solen värmde denna dag. Jag har suttit på balkongen med Sofi Oksanens "Utrensning" och förundrats över hennes språk; den kraft med vilken hon bygger historien så att den blir något helt nytt, något aldrig tidigare skrivet. Innan dess vandrade jag, tillsammans med dottern, över Skogskyrkogården till mammas grav. Förunderligt - tänk att detta självklara som är döden är så svårt att ta till sig! Vi satte en kruka påskliljor i den uppskottade sandhögen under det att koltrastarna - mammas favoritfåglar - drillade ikapp med varandra.
Ikväll ska jag poweryoga. Och om en vecka är det dags för schematerapi-kursen på Sabbatsberg.

Uffe, Uffe, Uffe

Lundell är en fantastisk låt-/musikskrivare, en på alla sätt charmerande estradör, en duktig romanförfattare, en inte särskilt fantastisk konstnär, en inte alltför stor dramatiker, en rätt usel poet, en otroligt produktiv människa - och en som ALDRIG kasserar något, och om han nu ändå gjort det så ångrar han sig förr eller senare och ger ut det med. Sammantaget rätt imponerande! Och så är han ju cool, precis så cool som en sextioåring kan bli.
Recensenterna sågar inte, vilket gläder mig. Expressen talar gnm Aase Berg om "att skriva så ärligt och levande kräver en sinne för bakomliggande komposition. Detaljerna verkar intima, men är aldrig kladdigt desperata på ett exhibitionistiskt vis." Aftonbladets Ann Charlott Altstadt säger: "Samtiden kommer aldrig att utnämna honom till Den Store Humanisten, för han vägrar lägga sig för den. Till slut kommer dock även hans belackare att hylla honom – det är belöningen som tillkommer den ihärdige som gör sin grej år efter år. Urberget vägrar erodera och vindarna ger upp och tvingas vända." DN lovordar.
Kanske är det den passerade 60-årsgränsen som gjort Uffe rumsren. Jag är inte säker på att han känner sig helt hemma med det. Salongerna har aldrig varit hans plats och kommer säkerligen aldrig att bli det. Själv funderar jag på vad som ska bli hans nästa projekt. En opera kanske? Och så ska jag beställa boken! Nu!

vardag

Tillbaka i rutinerna. Rutiner är ett slags upprepande mönster. Och det sker var dag - vardag.

Vi har haft några underbara dagar i fjällen, varav en med riktigt rejält skitväder, en halvfin och två verkliga kanondagar, med solgass och intagande av matsäck på näst intill vindstilla fjälltopp. Vilken enkelhet det är i det där: uppgiften att så snyggt, säkert och fort som möjligt ta sig nedför pisterna; hålla utkik, svänga i rätt ögonblick, njuta av kroppens rörelser. Nåja, jag är väl medveten om att mina barn nog drar på munnen åt uttrycket "så fort som möjligt"...
"Mamma, jag väntar inte därnere, okej", har med tiden blivit en vanlig kommentar. Dessa två som jag lärt upp i skidpacken forsar nu förbi mig med en oförskräckt lätthet! Men sådant är livet. Man blir med tiden omåkt i allt fler bemärkelser. Så skall de första bliva de sista, heter det i Bibeln. Vilket får mig att tänka på den "bibliska heldag" jag ska hålla i på fredag. Och som måste förberedas. Jag har en heltjock vecka. Plufsigt fet. Och jag måste fokusera. Ta en sak i taget. Inte alla åk, inte hela backen på en gång, utan varje enskild sväng, och i behaglig takt ta mig ner. Bilden skevar, tycks det mig. Är det inte snarare upp jag ska denna vecka. Utan lift.

Begravning igår i Trons kapell på Skogskyrkogården. Solen gassade från klarblå himmel. Det var en sån där första vårdag när jag kanske skulle åkt in till mamma för att ta med henne på en promenad längs med Norr Mälarstrand. Ätit en glass kanske eller tagit en kopp kaffe. Och hon skulle ha tjatat på om hur underbart det var att känna solen, vinden, dofterna! Nu följde vi henne istället till graven och slängde våra röda rosor ner över hennes kista. "Det enda vi säkert vet är att vi ska dö", brukade hon säga.
Ett slags handlingsförlamning har kommit över mig. Vad ska jag göra nu? Vad kommer näst? Ingenting: idag röjs hennes lägenhet ur för att lämnas vidare till den som står på tur. Sånt är livet. Och döden.
Jag sprang i morse, för första gången på länge på barmark. Fågelkvitter i skogen. Porlande, lättheten i fötterna. Ikväll åker vi till Duved för några dagars skidåkning. Jag har läst alla mina texter och kan med gott samvete vara ledig. Två böcker i bagaget. Oksanens "Utrensning" och Lennart Hagerfors underbart roliga bok "Skrivarkurs för särlingar"!

PALMSÖNDAG

Idag var jag på högmässa för första gången sen... ja, jag minns det knappt, men tror att det var en påskdag i Visby Domkyrka, 2001 eller möjligen 2002. Jag och mina syskon skulle träffa den präst som ska jordfästa mamma efteråt. Mamma hörde till S:t Görans församling, och det var i S:t Görans kyrka vi var, en ljus, vacker kyrklokal med inte alltför glest i bänkraderna denna Palmsöndag, vilken inleder det vi kallar Stilla veckan och som föregår Påskdagen. Mammas namn lästes upp bland de avlidna, som "en påminnelse om vår dödlighet". Kändes overkligt att höra hennes namn. I denna församling nöjde man sig med att läsa upp hur många år de nu döda levat, inte som jag förväntat mig: "i en ålder av 88 år, 8 månader och 7 dagar". Inte så petnoga, kanske. Jag noterade även en del andra förändringar: Fader vår i nyöversättningen. Jag valde att läsa den gamla, inte i protest utan för att jag finner den vackrare. Och djupare. Misstänker att djup inte är högsta mode i kyrkan. Lättbegriplighet är dess signum. Kören sjöng vackert, även psalmerna. Nästan som ett uppträdande. Men - vem vill höra den icke samstämda rösten av församlingen? Vidare: en dopp av brödet i kalken fick vara nog. Spelar säkerligen inte heller någon roll. Det är ju inte mängden det handlar om. Men ändå: som om det inte var riktigt på riktigt...
Känns ändå fint att mamma begravs just i Stilla veckan, ett par dagar innan Påsknattens budskap: genom död till liv.

Handledningssamtal, det är något av en favoritsysselsättning. Det är så häftigt och omtumlande att se hur det där problematiskt knepiga reds ut och blir klart och tydligt. I alla fall just då. Hur allt till sist handlar om våra behov. Tänker på Dagermans "Vårt behov av tröst"...
Jag skulle vilja ägna mer av min tid åt klientarbete. Utöka den terapeutiska verksamheten, tänker jag - och just då får jag ett samtal från en kognitiv psykoterapi- och samtalsmottagning, som undrar om jag fortfarande är intresserad av samarbete. Jag hade glömt att jag skickade en förfrågan. Vi får se om denna tråd leder någonstans. Hon skulle höra av sig.
Igår kväll satt sonen och pluggade inför psykologiprov. Psykologiska perspektiv, Pavlos hundar, Skinner och Piaget, depressioner, traumatiska kriser och jag vet inte allt. Själv skrev jag. För första gången på mycket länge. Tre sidor. Ivrigt. Det där lilla pirret i magtrakten.
Nu måste jag dock fortsätta med TEXTLÄSNING. 10 texter kvar. För denna gång. Samt förbereda lektionspass på måndag. På tisdag är det begravning. Min syster ringde just och berättade att hon varit och letat sig fram till gravplatsen på Skogskyrkogården. Den låg, redan uppgrävd, bland de vita björkstammarna...

Min koncentrationsförmåga är inte vad den borde vara... Jag hade idag en undervisningsfri dag, vilket jag verkligen behövde: jag ligger ohjälpligt efter med läsningen av alla textbuntar. Det började bra. Jag gick upp tidigt och ner i tvättstugan som tänkt, jag sprang en runda i den drypande, porlande, droppande skogen, visserligen en timme senare än planerat men ändå... men sen tog det stopp. Trögheten smög sig på. Och tiden gick. Jag svarade på några mail. Talade i telefonen. Vad ska vi äta efter begravningen? Var? Hur många handblommor ska beställas? Jag satte upp några av mammas tavlor; tavlor från det gamla barndomshemmet. En reproduktion av x:et. Stuvsta-motiv. Hängde tvätt. Hämtade tvätt. Tänkte: texterna, texterna. Vårsol på balkongen. Snöfritt.
Först efter lunch kom jag igång och har nu i a f betat av ett antal texter, en del riktigt bra! Dessutom har jag hjälpt sonen att plugga på för prov i psykologi. Underbart när det handlar om sånt jag kan lite om: svenska och psykologi - filosofi, fast det står dessvärre inte på hans schema. Det är värre när det handlar om den där matematiken! Som orsakar kaos i min arma hjärna.

Imorgon har jag handledning på förmiddagen. Ser fram emot det. Det är något av det bästa jag vet. Saker och ting som spökat och krånglat i tankevärlden klarnar. Aha! Ja, just det! Absolut!
Jag har för övrigt anmält mig till en kurs i schematerapi i april. DET ser jag verkligen fram mot. Fem dagar bara för mig själv och mitt eget! Och snart är det påsk. Från död till liv! Mysteriets tid. Och nu lyssnar jag på Kents "Kärleken väntar".
"Brinn hjärta, brinn..."