Idag finns mammas dödsannons i tidningen. En konstig realitet i det. Jag har nog inte riktigt begripit att hon faktiskt är död. Samtidigt förbereder jag dagens arbete. En ny kursstart klockan 13:00. Det går säkert bra. Det brukar gå bra. Men jag märkte igår, då jag undervisade hela dagen, att koncentrationen brister lite, liksom kontrollen. Planeringen höll inte riktigt. Men vad gör det? Jag ska nog öva mig på att släppa taget om ambitionsnivån. Inse att det blir vad det blir och att allt inte är mitt ansvar. Att jag inte behöver dra så mycket. I kväll har jag "Skriva, terapeutiskt". Så dagen blir lång. Klockan tio kommer jag att vara hemma igen. Just nu skriver jag upp allt som ska göras, och bockar av när jag gjort det. Funkar bra, förutsatt att jag kommer ihåg det.
Jag har nu på morgonen satt upp en av mammas tavlor på väggen. Det är jag som målat den. Motivet är från Riva del Sole. Inget mästerverk precis, men så är jag också bara en amatörmålare. Jag gjorde den då jag väntade mitt första barn och inte hade koncentrationsförmåga nog till att skriva. Lite märkligt känns det att nu se den här, hemma hos mig.

Bulgarisk helgkurs med Nikolaj Tsvetkov från Blagoevgrad i Bulgarien idag. Och imorgon. Tre intensiva timmar med en underbar lärare - och enastående dansare! Fyra danser lyckades han (nåja, sådär) lära oss, med hjälp av knackig engelska, bulgariska - och förstås kroppens eget språk. Förmodligen blir det ett par till i morgon. Roligt också med så mycket folk från när och fjärran - och särskilt roligt att det kom folk från gamla "Gotlands hopp"! Dans förenar. Kulturer, länder, landsändar, människor och de splittrade delarna i människan själv.
Steve Sem-Sandbergs "De fattiga..." tog sig faktiskt lite igår - eller kanske kom jag lite mer i samklang med texten. Jag ger den ett par kvällar till - och lägger jag den ifrån mig så beror det på att jag inte förmådde ta mig in på den där arenan, där blott ena halvan tillhör författaren. I alla fall inte den här gången. Med böcker förhåller det sig ju också så att de kan vänta på en. Det gillar jag. Där finns ingen brådska. De har all tid i världen.

dejavu

Fredagskväll. Dottern är på fest och väntas inte hem före midnatt. Sonen spelar dataspel med en kompis. Och maken befinner sig i en annan del av landet. Själv har jag lagat och inmundigat god middag på tu man hand med sonen, och därefter slötittat mig igenom Let´s dance. Det var ett antal veckor sen sist och vet inte vad jag ska säga om det, men konstaterar att årets "underhållare" Willy är kvar bland de tre. (All makt åt folket?) Ser fram mot Triers "Direktören för det hele", som jag inte sett, och kommer i säng sen med en bok. Detta lockar dock inte direkt, eftersom jag nu kämpar med "De fattiga i Lodz", som jag ju vet och förstår är en bra roman, men som jag inte kan ta till mitt hjärta, vad det nu kan bero på. Jag känner att jag borde beröras, men gör det inte. Kanske tar den sig snart. Jag tänker på Sara Lidman, som en gång berättade att när hon får en ny roman i sin hand så slår hon upp den på tre, på måfå valda, ställen, för att läsa en, på måfå vald, mening på varje sida - och: "om ingen av dessa meningar berör mig djupt i mitt hjärta, så skulle det aldrig falla mig in att lägga tid på att läsa den boken". Och så spände hon sin djupa stålgrå blick in i min. Jag är på hennes linje, även om jag nog är lite generösare.
Det finns förresten en ny länk i vänstermarginalen, till Dejavu förlag, där gamla "utgångna" böcker ges ut på nytt, en underbar idé! Där finns nu två av mina verk, novellsamlingen "Den osynliga väggen" och romanen "Rucklet" - samt en hel mängd spännande titlar av många fantastiska författare. Kika på förlagets hemsida, köpa böcker kan man göra på t ex adlibris.
I morgon och på söndag ska jag gå på bulgarisk danskurs. Det har ryktats att folk från "Gotlands hopp" har anmält sig.

traditioner...

Min mamma var mycket för traditioner. På gott och ont, kan sägas. Högtider firades. Så länge som möjligt. På samma sätt. År efter år. I princip. Inför advent, lucia och jul inte bara pyntades det och bakades och tillverkades konfektyrer. Det repeterades också verser och sånger. Det finns en radda luciafiranden dokumenterade på super-8 då de tre barnen i tidig morgon framför sitt sång- och utantill-läsningsprogram inför stolt mor och vänligt leende far. Luciarollen växlar mellan min syster och mig. Min bror förblir stjärngosse, med strut och stjärna. Elden brinner i den öppna spisen. Levande ljuslågor fladdrar. Lussebullar och pepparkakor och varm choklad med vispgrädde väntar på soffbordet. Julklappsrim var obligatorium, ju längre och fyndigare desto bättre. Jag har ett komplicerat förhållande till min mor, men jag vet att mitt litteraturintresse föddes ur repetitionerna inför dessa uppträdanden - som för den delen också ägde rum inför andra tillfällen; fester i Lions club, vuxenmiddagar då det passade sig med ett litet uppträdande. Jag minns ännu den skräckblandade förtjusningen inför dessa tillfällen - och också hur förtjusningen successivt avtog till förmån för skräcken. Kärleken till själva orden finns dock kvar. Mamma talade ofta om hur alla de dikter hon kunde utantill hjälpt henne genom många svåra upplevelser. När hon inte längre kunde läsa själv brukade jag läsa för henne. Och de där utantill-dikterna lämnade henne aldrig. En av hennes sista dagar i livet läste jag för henne ur "Svenska dikter, samlade och redigerade av Elsa Carlsson" - och hon läste med mig, nästan ljudlöst, med stor ansträngning, formade hon orden. Och en stilla frid tassade på tå runt hennes bädd.

"Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör,
hur hustrun står och stryker.

Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor, och ingen är stum,
och ingen av dem fattas.

Men dagen skrider mot nattens blund,
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas."
(Erik Lindorm)

BÖRJA OM...

Ett lååångt uppehåll har det varit i dessa skriverier. Att skriva blogg tar tid. Kräver energi. Uppfinningsrikedom. NYTÄNKANDE. Eller i varje fall krav på sådant. Och eviga påminnelser om brist på sådant. Ändå kommer jag under stundom på mig själv med att sakna det. Sedan mitt senaste inlägg har jag nöjt mig med FB som uttrycksplattform. Snabbheten där både tilltalar och avskräcker. Tid är allt vi har. Och vår tid är högst begränsad. Lång ur ett perspektiv. Mycket kort ur ett annat.
Effektiviteten går som en gyllene tråd genom livets alla skeenden. Idag har jag och mina syskon besökt min mammas äldreboende. Men nu är hon placerad i de undre regionerna, närmare bestämt i "kylrummet". Hennes lägenhet ska tömmas och städas ur. Andra står på tur. Det är väntelista. Kö. Som till så mycket annat. Enhetschefen, som jag under de år mamma bott där aldrig tidigare träffat, visade sig vara indier och klarade inte svenskan helt utan anmärkningar.
"Välkommen, slå dig", log han. "Ta karamell. När kan jag skriva första visningsdatum?"

Några timmar senare var det dags för begravningsbyrån. Det visade sig vara kö även till begravningar. "Alla vill boka begravningstider före påskhelgen." Ja, det kan man ju förstå. "Och man måste se till att två begravningar inte krockar med varandra." Också begripligt. Det skulle ju inte se något vidare ut. Drösar av kataloger. Kistor. Blommor. Priser. Sånger. "Har ni internet? Ni kan provlyssna där." Praktiskt förstås. Och så karameller, där också. I vitt papper med FONUS tryckt på. Dock ej på själva karamellen. Den var illgrön och mycket syrlig. Och en uppsjö av papper som skulle skrivas och samtal som måste ringas. "Men tyvärr, alla är på kurs och har stängt av sina mobiler." Ja, det kan man också förstå. "Hur många kistor ska det finnas plats för?" (En ger bättre odds än två. Det är trångt om utrymmet på kyrkogården.)
Två (2!) timmar senare är en preliminärbokning gjord. "Kyrkogårdsförvaltningen är på kurs i morgon också. Ni får besked på fredag." Och en reservbokning. När vi skrivit under alla papper på "beställningen", får vi en ljusstake från Orrefors. Den finns att köpa vid receptionen till ett pris av 295 kronor.

"Var och en står ensam på jordens hjärta" Salvatore Quasimodo

SNÖ

Vilka enorma mängder snö som fallit. Fantastiskt. Snö gör människor glada. De ler och pulsar och vänder anletet upp mot de gråtunga molnen och flingorna som dalar. Själv sprang jag i skogen på förmiddagen, mitt i värsta snöfallet. Helt galet. Jag såg ut som snömannen när jag var klar. Ska detta fortgå får jag överväga att köra med skidor istället.
Jag har även hälsat på min gamla mamma idag. Vi tog fram den lilla minigranen och drack kaffe i minijuleljusens sken. Sedan ville hon välja kläder till julafton, då hon ska komma hit på grötlunch. De senaste åren har hon varit på äldreboendet, eftersom tanken på färdtjänst var alltför svår. Men nu när hon klarar att svinga sig in i en "vanlig" bil: inga problem.

Efter tre vansinnigt jobbintensiva tunnelveckor har jag nu kommit ut på andra sidan: ut i ett snöigt vinterlandskap, frostkallt, vilande. Jag har nu precis läst ut Enquists "Kapten Nemos bibliotek". Vilken strålande bok. Vilket driv. Vilket sprakande språk. Greps av lust till omläsning efter "Ett annat liv", som tog sig väsentligt mot slutet och som bland annat beskriver hur han tillslut kan sluta dricka, en gång för alla, och hur han i rasande tempo skriver de första kapitlev av "Kapten Nemo" på ett behandlingshem i Danmark (vilka tummade på några av Minesota-modellens stränga regelverk och lät den nedsupne författaren ta med sin dator. Det ska dom ha en eloge för!
Jag har idag gjort ett av julens obligatorium: kokat knäck. Katastrofen är alltid mycket nära vid mina knäckkok. Ett antal år har den där smeten vägrat stelna och förlorat formen efter fem minuter utanför kylskåp. Förra året blev de perfekta. Inte de minsta rinniga och precis lagom sega. I år blev ungefär hälften stenhårda, medan den andra hälften på tok för kletiga, detta beroende på att den eländiga smeten kokade för länge och stelnade alldeles för snabbt och först högst ovilligt rann ner i den små formarna och sedan tvärvägrade för att istället samlas i en jätteklump i kastrullens botten. Desperat hällde jag på mer grädde, för rinnvänlig konsistens, vilket tydligen inte fungerade. Nåväl. Nu ligger de i sin burk och barnen gillar dem. De gillar dem alltid. Hur de än blir.
Återstår kolakok och köttbullstrill.