vintertid

Vintertiden är nu obönhörligen på plats. Vaknade, slut in i minsta muskel efter bulgarisk dans OCH danskväll, och släpade mig upp ur sängen, ned till frukostbordet. Sedan jag ätit min youghurtportion (med fullkornsflingor, kiwi, banan - hur kommer det sig att man kan äta samma frukost dag efter dag, vecka efter vecka, år ut och år in, utan att tröttna?) och bläddrat igenom alla DN:s bilagor, insåg jag, efter att ha fått den där lilla bilden med tillhörande text "ställ in grillen..." i blickfånget att klockan skulle vridas tillbaka. Därefter återvände jag till sängvärmen en timme till. Någon glädje ska man väl ändå ha av den där timmen som försvann i våras och nu återlämnas.
För exakt tio år sedan flyttade jag in i lägenheten på Gråboväg i Visby. Sedan dess har jag flyttat in i (och ut ur) två lägenheter. Nu bor jag i min 16:e bostad, föräldrahemmet oräknat. Inte konstigt att jag var lite trött vid senaste flytten...

På eftermiddagen åkte jag in till mamma på äldreboendet. Jag hade köpt rosor på ICA först, samt digestive-kex. Väl där blev jag påmind om att det var hennes namnsdag, så det passade ju bra. Mamma är nyopererad för grå starr, en "operation" som hon hade inplanerad för nästan tio år sen, men aldrig vågade genomföra. Hon är paniskt rädd för läkare, minst sagt. Nu - när hon är gammal och inte kan ta saken lika mycket i egna händer - blev det genomfört i alla fall. Men nej, hon såg just inget bättre, tyckte hon. Jag plockade fram hennes gamla glasögon, tvättade dem och bad henne prova. Resultatet uteblev inte:
- Jag kan ju se ditt ansikte, utropade hon. Så härligt.
Vi provade att läsa också.
- Dikter av Nils Ferlin, stavade hon sig igenom. Så underbart.
Mindre typsnitt än det i rubrikerna klarade hon visserligen inte, men det var gott nog så. "En döddansares visor", "Barfotabarn", "Vilse". Hon tycktes få en vision av hela dikten bara genom att läsa titlarna.
Och hon kunde se vad tavlorna på väggen föreställde. Bara en sån sak.
Och jag läste dikter för henne. Hennes mest älskade: Thopelius Vintergatan, Spela kula, och Lindorms Far och son och Lyckans minut, de sistnämnda med tjocknad hals och tårade ögon.
SEN gjorde jag mitt absolut bästa för att få personalen att begripa att mamma nu hade opererat ögonen för starr och att hon givetvis skulle använda sina gamla glasögon, inte världens lättaste sak. Språkförbistringen är stor inom äldreomsorgen. Läs för övrigt Ragnar Thoursies "Sånger från äldreomsorgen"! Inte ofta det ges rapporter inifrån, precis. Och så Lindorm:

Lyckans minut - Erik Lindorm

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Allt handlar om att skapa närhet. Det är ingången i varje text, det som fängslar läsaren och håller henne/honom kvar. För att skapa närhet måste man använda sig av de fem sinnena. Detta förutsätter att där måste finans en person/karaktär som använder sig av dessa fem sinnen. Vi läser för, brukar jag säga, att få en chans att uppleva världen genom någon annans sinnen - för att få en känsla för hur världen skulle te sig OM vi vore någon annan än just den vi är. Förmodligen är litteraturen den arena där de bästa förutsättningarna för ett sådant experiment finns. I vår vardag traskar vi ju omkring utan att ha så värst mycket hum om hur människorna runt omkring oss upplever sin verklighet. Men i litteraturen kan vi se, lyssna, känna, lukta med en annan människa, inifrån en annan människa...
idag har jag undervisat om, ja just det, betydelsen av "textens rum".
En av mina deltagare berättade att hon arbetat i restaurangbranchen och hur hon då insåg att anledningen till att glas på (finare) restauranger är så blanka är att man putsar dem. Hon hade på motsvarande sätt nu förstått att anledningen till att hon upplevde en text som "bra" var att någon hade arbetat med den, "putsat". Någon (författaren) har tålmodigt (eller ivrigt) jobbat sig in i detta textens rum och på så sätt skapat ett rum också åt läsaren.
Hur ofta har jag inte hänvisat till Olof L:s kloka ord om litteraturen som en arena där läsaren och författaren tillsammans bygger en "verklighet"... "Om konsten att läsa och skriva" är fortfarande, enligt mig, den bästa boken om skrivandets hantverk och mysterium.

Vart tar alla helger vägen, och var kommer alla vardagar ifrån? Denna helg var målsättningen att först komma ifatt och sedan vila. Avstod från bulgarisk danskurs efter en del vånda - men man kan inte göra allt. Så är det. Jag sprang istället, i nästan en timme. En meditativ rensning av lungor och hjärna och känslohjärta. Städade. Badade. Handlade. Lagade mat. Det där som handlar om själva existensen. The basic. Såg programmet med Wollter på kvällen. En helt igenom sympatisk kille (farbror). Trevlig. Och med hjärtat i behåll. Idag var det städdag i bostadsrättsföreningen. Eller, visade det sig, snarare trädgårdsdag. Krattning. Lökar i jorden. Klippa och såga lite i de yviga jasmingrenarna. (det kommer en vår igen - men mörkret är svårt, tycker jag!) Därefter åkte dottern och jag till Farsta. Köpte lite grejer till henne - och även till mig själv - samt åt en sån där onyttig lunch på donken, innan vi åkte vidare för att besöka den gamla mamman på äldreboendet. Ingen bilutflykt denna dag. Men hon bedyrade att det var den bästa dagen sedan hon lämnade sitt egna hem. Hon minns inte längre all ensamhet hon utstod där, i sitt gamla hem. Hon minns inte längre all förvirring, alla måltider hon aldrig åt, alla duschningar hon inte klarade av att genomföra och inte heller alla sömnlösa nätter. Och tur är kanske det.
Och nu, NU, har jag äntligen tagit mig igenom alla dikter som vi ska tala om imorgon. Jag har med andra ord till slut hunnit ifatt.
Fina dikter, för övrigt - tema: skriv en självbiografisk dikt (om ditt liv) på minst två sidor.

Torsdag

... och äntligen en ledig kväll! Jag har gjort ugnspannkaka, men hoppade över det där med soppan.
Dagen har varit behaglig. Vandrade iväg, nåja - småsprang - till tunnelbanan i morse. Strålande sol. Skarpa höstdofter. Lyssnade förresten lite på Vivaldis höst häromdagen (finns på youtube med vackra höstbilder) - den är vacker, går inte att komma ifrån. På förmiddagen hade jag handledning och fick som vanligt med mig en massa skarpa tankar och användbara verktyg - och huvudet ekande av frågor. Bra frågor. Självklara frågor. Men inte alltid så lätt att ta tag i...
- Jag är rädd för att dö!
- Varför det?
- Det är hemskt, bara. Det kommer att bli förfärligt.
- Varför det? Alla dör ju. Vad är det med det?
- Jag vill ju leva!
- Jaha? Varför är det så viktigt att leva.

Så lätt att fastna i beskrivandet av någons dödsångest, istället för att aktivt utforska det som gör livet viktigt.

Därefter lunch på Hurtig med en kompis från det förflutna som dykt upp igen (via facebook), en gammal kurskamrat från "Skapande svenska" i Uppsala, hösten 1981! Hurtig är ett av mina favoritställen - en massa goda rätter att välja bland, fantastisk grönsaks- och fruktbuffé, allt i klassisk kondismiljö. Under lunchen pratade vi om kulturetablissemanget med alla sina små grupperingar och konstaterade att vi känner oss gamla och lite uppgivet trötta och inte längre tycker att saker och ting är så himla viktiga, samt om hur svårt det är att förändras. Jag bryr mig knappt om vem som får nobelpriset längre. Vad spelar det liksom för roll. Men - jag tycker förstås att det vore fantastiskt roligt om Tomas Tranströmer fick det! Och så pratade vi lite om pseudonymen Kepler, som numer var och en vet vem (vilka) som står bakom. Jag läser just nu boken ifråga, Hypnotisören, och finner den erbarmligt dåligt skriven. Är det jag som är dum? Eller vem? Var finns det där fantastiska hantverket, som det talats om... Eller är det så enkelt att de två bakom den där Kepler befinner sig i en sån grupp där någonting gott helt enkelt måste sägas?

Ikväll tänker jag titta på TV. SOS Gute, ett tämligen intelligensbefriat program där man kan se hur turisterna ställer till det på Gotland - samt se fina bilder från ön, förstås! (Den där kommisarien vid havet GÅR ju helt enkelt inte att titta mer på, det är så uselt så att det inte ens fungerar med det där studiesyftet jag försökte anamma). Därefter del 2 av INLÅST. En halvtimme in i programmet kommer jag att stå inför det svåra valet: slå över till Babel eller inte, men vad fanken, det finns en lösning: svtplay!

höst

Ännu en helg går mot sitt slut. Jag har sett två sevärda filmer, "Wrestler" och "Benjamin Buttom", varav den förstnämnda riktigt, riktigt bra och mycket berörande, dansat bulgarisk dans, sprungit i den höstdoftande skogen och inmundigat en, trots det trendfjantiga namnet, smarrig brunch i sällskap med ett antal väninnor. Där diskuterades dokumentären - även om flera ville kalla det såpan - "Bakom stängda dörrar", vilken jag lovordade häromdagen föga anande den stormvind av känslomässiga reaktioner den uppväckte, ett faktum jag fick klart för mig redan följande dag då debatten härjade för fullt. Kriminalvårdens reaktioner var hårda - vid närmare eftertanke inte så konstigt med tanke på de klena resultat man själv uppvisar ifråga om förebyggande/hejdande av kriminalitet bland unga. Även bland oss "vanliga", vi, det svenska folket, tycks programmet riva upp stormar av känslomässigt argumenterande, ett faktum jag finner mer förvånande. Kunde man verkligen "lita" på de gamla kåkfararnas goda inflytande (en gång tjuv, alltid tjuv!), var det inte ytterst olämpligt att tussa ihop dessa redan rejält "störda" unga killar med sådana busar, skulle det inte tvärtom bara befästa deras trevande brottsliga identiteter? Själv vill jag ge en eloge till dessa gamla kåkfarare som menar att detta projekt är så viktigt att de är villiga att återuppleva och möta sig själva i ett fängelse igen. Man känner igen resonemangen från den massiva kritik som "lugna gatan" utsatts för, av samma anledningar. En gång buse alltid buse. Och buset ska veta sin plats och inte komma här och tro att de vet något som inte den institutionella "vården" vet, och det mycket bättre. Jag är övertygad om att den gamle ex-brottslingen som bestämt sig för att inte bara bryta sin egen brottskarriär utan dessutom att förhindra och bryta andras brottskarriärer faktiskt vet en hel del, just tack vare (på grund av!) sina egna erfarenheter. Och jag vidhåller att dokumentären om de unga (somliga av dem bara sexton) inlåsta ynglingarna är ett beundransvärt och modigt initiativ - som för en gångs skull sätter fingret på något mycket väsentligt.

Direkt på Idol följde en ny dokusåpa (hur många kan man göra, om vad kan man inte göra en sådan?). Det som skiljde denna från alla andra var det faktum att den visade sig vara angelägen. Ett antal unga pojkar som av olika - och oklara - orsaker hamnat i droger/kriminalitet. Ett litet gäng med en oroande framtid, om man så vill. Ett litet gäng som nu fått chansen att sitta i fängelse i förtid - och under en högst begränsad tid. Tillsammans med ett gäng vuxna, med kriminellt förflutet och många, långa erfarenheter av fängelseliv. Bakom projektet finns bl a Grunevald. Ja, vilken strålande idé: att utnyttja dokusåpans ramar till att konkret stoppa en kriminell utveckling, då när möjligheterna ännu är stora. Då när människans vilsenhet i livet ännu är tydlig!

Har idag träffat min fördjupningsgrupp i Terapeutiskt skrivande. En fantastisk förmiddag. Tänk att ha som jobb att få vara med och lära känna människor på djupet - att få ta del av deras insikter, kliven över enorma trösklar, brottandet med att finna ord för det ordlösa, sätta namn på det namnlösa.

Koppla av med Idol - det är vad jag nu tänker mig. Rensa huvudet. Tankarna. Känslorna. Vet inte varför dessa idoltävlingar är en sån vila. Kanske för att de är totalt inriktade på yta. Det är lika dant med Let´s dance och den där idiotiska varianten med kändisar som konståkare. Men det är något avskalat över det. Inget onödigt skitprat. Inga vansinnighetstävlingar som går ut på att äta konstiga saker eller stå på en plankjävel hur länge som helst. Raka rör, liksom. Och någonstans handlar det också om en talang och allt går ut på att slipa på och få denna talang att gå hem, hos en jury som "kan sin sak" och hos oss, dvs det sk "svenska folket". Talade för en stund sedan med en kollega i telefon. Denne kollega skulle nu skriva en dikt. Som avkoppling. Lyllo! Själv har jag nog aldrig funnit någon avkoppling i att skriva. Avkoppling. Tömning. Det är Idol det.