Lars-Olof Franzén

När jag läser i DN att han inte längre är i livet känns det som en vän har försvunnit. Lite märklig känsla. Jag kände inte Lars-Olof Franzén. Möjligen har jag stött ihop med honom någon gång. Och ändå lämnar nyheten om hans bortgång ett stort ödsligt tomrum inom mig. Han var en av de kritiker jag respekterat allra mest. Och jag glömmer aldrig den stora glädje jag kände när jag såg att just han var den som recenserat min första roman i DN, jag var glad redan innan jag läst vad han hade att säga. Och stolt. Det var som att få en fin utmärkelse. Bara det att han läst den! Han recenserade sedan alla mina böcker. Det kändes som om han såg det jag skrivit. Hans läsning gjorde inte bara böckerna rättvisa, utan nästan bättre. (Gud give oss alla kloka läsare, som Joseph Conrad sa.)
Den uslaste recension jag någonsin fått stod att läsa i SvD. Jag har lyckats förtränga namnet på denne litteraturkritiker, som retat sig så utomordentligt på min roman Allt vi har.
Men vilken känsla det var att därefter smörja in själen i det balsam som Lars-Olof Franzén skrivit om samma bok. Det gjordes både en och två gånger!

En dag av textläsningar, skogspromenad med kollega, samt ny titt på lägenhet. Måste akta mig för att börja flytta in redan nu.
Nu på kvällen har jag sett Vetenskapens värld, i vilket man fick följa en minst sagt hängiven fransk arkitekt som i tio års tid har ägnat sig åt att lösa mysteriet: hur gjorde dom" egentligen. Han hade lagt ner sin firma och sålt lägenheten för att helhjärtat kunna gå upp i detta. En sann nörd med andra ord. Och enligt min, visserligen amatörmässiga, uppfattning verkar han ha en helt okej och trovärdig teori. Det tyckte dock inte den svenske experten som kommenterade i programmet. Ja, imponerande framstår i alla fall såväl själva pyramidbyggena som den entusiastiske franska pyramidnördens arbete.
Kvällen avslutades med vikning och sortering av typ 411 plagg i dotterns garderob. Samt inplockande av detsamma. Också ett imponerande verk.

Hur gick det med skraplotterna, undrar kanske någon. Som vanligt. Ingen vinst, bara en massa skräp... Men eftersom jag aldrig tror att jag ska vinna så blir jag heller inte besviken. Mitt mesta vinnande alla kategorier var på dotterns gymnastikuppvisning för ett par år sedan, då jag kammade hem inte mindre än två andrapriser. Dessvärre innebar detta två datorväskor. Och jag behövde inte ens en. Men ändå. Vilken känsla: att höra sitt nummer ropas ut, och det inte mindre än två gånger.
Gårdagen var en dag av dansande. De två framträdandena i offentlighetens bleka ljus och därefter dansfest hela kvällen. Idag är fötterna ömma, men hjärtat glatt! Och jag har cyklat genom häggdoften till det bästa sunkfiket söder om stan: det i Orhem. En pärla för alla som inte sätter design och effektiv service i första rummet, men gillar originalitet, natur, goda mackor och mumsiga bakverk till hyfsade priser.

VÅRSPRALL

På lördag är det dags. Internationella folkdansklubben visar smakprov på danser från bl a Grekland, Makedonien, Bulgarien. 12:00 i Björns Trädgård, 14:00 på Sergels Torg.
På Söder är det ett slags "söder-dag", massor av aktiviteter kring Medis! Slå till.

En god dag. Lunch i Söderhallarna med terapeutkollega från CEAN. Libanesiskt. Under eftermiddagen klienter. Nu: proppmätt av karibisk kycklingsoppa med majs, baguette med korv, ost, sallad, och som krona på verket en rabarberpaj med en hög iskall vaniljsås... Inga texter som måste läsas. Inte mycket som måstes över huvudtaget. Solen gassar genom, visserligen väldigt skitiga, fönster. (Måste kanske tvätta fönster.)
Jag har två trisslotter och en tianlott liggande i ett kuvert. Oöppnade. Det var en kassörska på Hemköp som lyckades få mig att köpa dessa sist jag handlade där. Jag köper mycket sällan lotter, men nu slog jag till. Det var ett erbjudande - man fick tianlotten på köpet. Jag har ett märkligt förhållande till skraplotter. Ofta låter jag dem ligga där, oskrapade, någonstans. Som om jag väntar på det rätta tillfälla. Liksom Magnus Uggla (vars blogg jag sporadiskt följer) gillar jag inte fenomenet. Det tar tid. Man måste leta fram något att skrapa med. Man måste skrapa. Och det skräpar ner. Det är en liten procedur och jag antar att det är just det som många gillar. En del skrapar till och med tillsammans. Jag vill bara få det överstökat. Och när jag väl har satt igång går det fort som fan. Men som sagt: ändå tycks jag vänta på det rätta tillfället. Som om jag inbillade mig att siffrorna där under ytan kunde ändras, bytas ut.
Nu ska jag väldigt snart kasta mig över uppgiften... Vem vet, kanske är jag i själva verket en förmögen kvinna.

Inledde dagen med att springa. Vet inte hur långt jag springer, men riktar in mig på tiden och gissar att jag springer en 5 km på 30 minuter. Jag har stegvis utökat banan och är nu uppe i 40 minuters löpning. Helt fantastiskt i morse: rätt igenom häggdoften!
Senare på förmiddagen var jag på fotografering hos CEANterapeuterna, som byter hemsida och tänker sig ett proffsigare upplägg med bl a enhetliga fotografier på oss terapeuter. En god tanke, skulle jag tro.
Tänk så mycket lättare allt är när det är VÅR! Jag har aldrig lyckats förlika mig med den kalla, mörka tiden av året. Köpte med mig mat från GI-restaurangen på Kungstensgatan. Kycklingfilé med en massa nyttigheter som nu får min mage att knorra och bullra. Gott var det. Men nyttigt?Hoppas det ger sig till kvällens dansövningar. Men innan dess återstår möte med lärarna på Skrivarlinjen...

Så här fint såg det ut i en sluttning vid Observatorielunden idag när jag släntrade i riktning mot Odenplan efter dagens avslutning på Terapeutiskt skrivande, grund. Ett gott betyg är att de vill fortsätta i höst och eftersom jag egentligen inte planerat någon fördjupningsgrupp till hösten kom vi överens om en sluten grupp... Jag fick en TREBENT LYCKOGRODA i present av dem!
"Jag menar att terapi inte är annat än att föra in fantasi på områden där den saknas, områden som därför måste uttrycka sig genom olika slags symtom." Så skriver psykoterapeuten Thomas Moore i förordet till sin bok "Besjälat liv" från 1992. Fler klokskaper som s tår att läsa redan i förordet: "En besjälad personlighet är komplicerad och mångfacetterad, formad av både smärta och glädje, framgång och nederlag. Ett besjälat liv saknar inte sina dåraktigheter och mörka stunder." Och: "Låt oss således tänka oss själens vård som poesins tillämpning på vardagslivet."
Jag ser fram mot läsningen av denna bok där Thomas Moore, enligt baksidestexten "väver samman djupa insikter i antikens och renässansens människosyn med erfarenheter från sig egen praktik och lärargärning". Jag ska återkomma till mina tankar om boken när jag läst den!
Igår satt jag för övrigt och kikade på diverse utbildningar och kurser inom fältet psykoterapi och fann följande: Sällskapet för Existentiell Psykoterapi planerar i samarbete med Psykoterapisällskapet i Stockholm AB en fördjupningskurs i existentiell psykologi och terapi, motsvarande i omfattning 15 hp.
Verkar extremt roligt. Men knappast inte realiserbart. Eller...