Äntligen fredag, heter det. På förmiddagen har jag haft Roman- och novellkurs. Därefter lunch med kollega. Vi konstaterade att vi båda är sådana som har svårt med vuxenblivandet. Vi tillhör de där människorna som har svårt att förstå att de har blivit vuxna.
Jag kallar mina kompisar för tjejer (och för all del: killar) medan jag kan benämna andra, och betydligt yngre honkönade varelser för tanter. Jag har även lite svårt att förstå att jag numer har ett jobb - utan ser på mig själv som en som ännu inte skaffat "ett riktigt" (hederligt) arbete. Detta trots att jag de facto under långa perioder varit dubbelarbetande, dvs jobbat dagtid, skrivit kvällstid. Min kollega undrade vad jag egentligen menade med ett riktigt jobb. Himla bra fråga! Vad menar jag. Kanske är det fasta arbetstider 08:00-17:00 och fem veckors (betald!) semester. Kanske vill jag helt enkelt leva i illusionen av ett liv i frihetlig ungdom. Kanske har det också att göra med mitt liv som frilansande egenföretagare - och den med det förknippade otryggheten. Jag är kanske en sån som skyr trygghet...
Nu är det sen fredagseftermiddagen. Folkuniversitetets (läs: min arbetsplats) lokaler har tömts betänkligt på folk. Jag har ägnat tiden sedan lunch åt min distanskurs (läs: arbetat). Snart ska jag ta helg. Som vuxna människor gör. Det känns välbehövligt. Imorgon ska jag springa. Läste i tidningen denna morgon att om man börjar motionera vid 50 så förlänger man sitt liv med två år. Låter rätt fjuttigt. Men ändå. Och om tio år ska jag bli pensionär! Då, om inte förr, ska jag väl inse att jag blivit vuxen. Det ni, tjejer och killar!

Jag kan inte låta bli att lägga in länken till den skitroliga artikeln, även jag, där Maciej Zaremba tittar närmare på en lärobok i svenska för invandrare. Man får väl hoppas att denna bok inte används i Folkuniversitetes sfi-kurser!

När jag väntade på tunnelbanan vid Hötorget i går kväll, svettigt upprymd och trött efter den bulgariska dansen, uppenbarade sig misstänkt många märkliga personer. Först den falsettskrikande damen, ja, jag nämner henne i bestämd form eftersom det var långt ifrån första gången jag hade det tvivelaktiga nöjet att korsa hennes väg. Hon är (skrämmande tanke) nog jämnårig med mig själv, igår iklädd fotlång vit täckkappa och en likaså vit mössa neddragen långt över öronen. Hon skriker, denna dam, genom att forma händerna till en lur och så låta sitt mycket, mycket höga skrik ljuda ut över Stockholms tunnelbaneperronger. Jag har hört att hon skriker om frälsning, men igår kväll kunde jag inte uppfatta annat än själva tjutandet.
Kort därefter kom en liten (och jag säger liten: knappt en tvärhand hög) gumma nedhaltande för trappan. Hon var inte bara halt utan även vindögd, visade det sig när hon kom närmare (och jag säger vindögd!): hennes högra öga stirrade i princip bakåt, medan det vänstra stadigt var riktat framåt. Kanske var det så att ett av hennes ögon, förslagsvis det högra, var ett porslinsöga som liksom hamnat i fel riktning? Eller så hade hon den underbara förmågan att se såväl bakåt som framåt samtidigt. Kort därefter dök nästa person upp, en man i 25-årsåldern som såg ut att ha klivit rätt in från mitten av 1800-talet, med svart rock och en bullig hatt och ett sagolikt mjukbulligt skägg. Han samtalade med en ung kvinna, som var en studie i beigehet: långt, otvättat råttfärgathår, lång beige kappa och en stor (stor!) beige resväska. Hon talade om Jesus, hörde jag; lät honom förstå att Han var en syndaförlåtare. Kanske var resväskan fylld av heliga skrifter? Sedan gick hattmannen därifrån. Fick väl nog, tänkte jag, men döm om min förvåning när jag såg honom komma ifatt den falsettskrikande damen och krama om henne innerligt. Och hon tystnade och kramade tillbaka, såg för ett ögonblick helt socialt normaliserad ut. Och javisst, efter detta begav han sig ifatt den kortväxta, vindtyriga gumman, som placerat sig lite längre bort på perrongen, och kramproceduren upprepades. Mina tankar gick av någon anledning till Hermann Hesse. Kanske hade de fyra tillbringat kvällen på någon skum sylta över vars trånga port stod att läsa något i stil med Endast för förryckta?
När mitt tåg mot förorten rullade in på perrongen var de hursomhelst inte kvar längre. De var som uppslukade av underjorden, helt enkelt. Såvida det inte kommit ett tåg utan att jag lagt märke till det, förstås.

När jag skriver om dessa människor kommer jag att tänka på en av de finaste recensioner jag någonsin fått. Den gällde min roman Rucklet och är skriven av Lisbeth Larsson. Här kommer slutklämmen:
Marianne Sällström skriver om det förlorade; det samhälleligt föraktade, utrensade och marginaliserade.
Det är som om berättelsen om det fallfärdiga huset, precis som människorna i det, långsamt och nästan omärkligt klär av sig sin trivialitet, men inte för att avslöjas utan tvärtom för att upphöjas. Och "Rucklet" förvandlas under berättelsens gång från ett uselt härbärge till en kyrka för de heliga dårarna.
(Tack, Lisbeth, om du mot förmodan läser det här!) Kanske var de där människorna på Hötorgets tunnelbaneperrong inget annat än några heliga dårar.

Fallna änglar

Gårdagens föreställning, När änglar faller längre ner än botten, handlar om en missbrukarfamilj och deras förnekelse, tillsammans och var och en för sig. Mannen är kåkfarare, nyligen frigiven och med huvudet fullt av hjärnspöken, vilka säger honom att hustrun är en otrogen hora. Kvinnan, Timotej, är heroinist, en fin flicka från en fin familj - med svarta baksidor - med rötterna i Frankrike. Paret är bosatta på Östermalm, men det mesta av dyrbarheter och möbler är för länge sedan utsålt. Att vara heroinist kostar, som bekant. De har bestämt sig för att med gemensamma krafter göra sig fria sina missbruk, något som de inte förmår eftersom de inte uthärdar sanningen. Tillsammans har de en son, Leo, som 11 år gammal dog i en trafikolycka som hade ett direkt samband med föräldrarnas missbruk. I familjen finns också Timotejs lätt förståndshandikappade bror samt, kan man säga, ängeln Judas, vilken funnits i familjen alltsedan Leos död. Och Judas vet vad svek vill säga. Han har ju själv förrått sin vän, och hela världens Frälsare.

Men det är bara den förståndshandikappade brodern som sett honom, fram till nu: När vi kommer in i handlingen har Timotejs ögon öppnats och även hon kan se honom, något som till en början skrämmer henne, men som hon senare förlikas med.

Hon lever i sin förnekelse, manifisterat i hennes övertygelse om att Leo har det fint hos sina fosterföräldrar. Men ängeln Judas hjälper henne att steg för steg minnas, så att sanningen till sist kan stiga fram i hela sin outhärdliga obarmhärtighet, som den enda möjliga vägen. Hennes eget svek, slagen hon givit (när Leo spolat ner allt heroin han funnit i toaletten), hennes galenskap - och Leos död.

Till sist kommer även mannens ögon att öppnas för Ängelns närvaro. Förnekelsen är bruten och kanske möjligheten till hopp kan gro. Därom får vi inget veta.

Jag tilltalas av det drömska i skådespelet, förstärkt av den film som hela tiden rullar, föreställande en pojkes evighetsvandring längs med en snöig landsväg, på väg, bort, bort - och den parallellfilm som får gestalta Timotejs minnesresa. Fantastiskt filmat, redigerat och klippt av den nu 17-årige (!) Felix Svanberg. Men drömspelet finns även i karaktärernas stereotypi, inte minst brodern och Ängeln.

En viktig pjäs och en glömd grupp - kvinnor och barn som lever i skuggan av kriminalitet - där skådespelarna med så medel lyckas hålla publiken fast i en timma och tjugo minuter. Det är inte illa! Bara ett fåtal föreställningar kvar, varav 3 just på Kaskad. Se spelplan.

Kulturlivet

Ja, det finns ett helt annat kulturliv än det som fyller våra morgontidningars kultursidor. Det finns ett annat teaterliv än det som tar plats på Stadsteatern, Dramaten eller etablerade alternativteatrar. Ikväll har jag varit på teater Offstockholms föreställning När änglar faller på hemmateatern Kaskad ute i Blackeberg.
Flertalet föreställningar har givits på olika anstalter runt om i landet. Jag undrade i mitt stilla sinne hur många som skulle ansluta till, enligt programmet, dagens andra föreställning.
Innan föreställningen åt vi en pizza på den lokala krogen vid centrum. Helt okej och kaffet bjöd dom på. En och annan släntrade in för hämtpizza, någon stoppades i dörren p g a överförfriskning och typ tio personer satt vid borden och åt - alternativt klämde en öl. Jag noterade där jag satt, med utsikt över torget, vid ett par tillfällen sällskap som rörde sig bort mot teatern, eventuellt. En kvart före föreställningens början bröt vi upp och drog oss mot den gamla biografen Kaskad.
Till min stora förvåning var den, visserligen inte särskilt stora, foajén så gott som fullproppad. Men av en helt annat publik än den "vanliga" teaterpubliken. Där fanns varken kulturtanter eller ungt intellektuellt kulturfolk. Ordinary people, typ. En tisdagskväll i Blackan. Jag blev riktigt upprymd. Det blev jag faktiskt också av själva föreställningen, men mer om detta i morgon. Jag behöver sova. Och innan dess behöver jag en dos Nesser!

Nu har jag brutit av med något helt annat - än W L - som nattlektyr, nämligen (den gamle käre) Nessers Återkomsten. Så oerhört skicklig den mannen är på att fläta en intrig! När man läser honom framstår hantverket som busenkelt. Kanske är det lätt för honom. Säkerligen lättare än för mig i alla fall. Återkomsten är en Van Veeteren-historia. Jag gillar egentligen Håkan Nessers tre senaste romaner bättre, Människa utan hund, En helt annan historia och Berättelsen om herr Roos, men den här duger gott.
De sista 200 sidorna i De välvilliga får vänta.
För övrigt, om någon missat det eller kanske ens inte bryr sig, så turnerar Kung Lundell igen efter fjolårets absolut sista. Och visst vill jag se honom igen, absolut! Det är ju hans sista turné. Nu igen.

Utan tvekan är det så att arbete inkräktar på fritiden. Arbetet äter tiden? Eller, jag vet inte. Idag pratade jag alltså Walter Ljungquist, som skrev för att "bli mänska". För honom var det så att i skapandet finns själva människoblivandet, fröet till det och möjligheten för dess växande. Samtidigt som han skapade sina romaner skapade han sig själv. Det är härligt pretentiöst! Och som han kämpade för detta. Motivet: att bryta igenom sina låsningar; inåt, utåt, vidare. Att ge form - och samtidigt ta form...
Eleverna fick sedan intervjua varandra: Hur ser din värld ut? Vad lägger du märke till? Varför? Hur visar sig din hållning till världen i dina texter? Därefter skrevs personligt hållna små porträtt, vilka ska högläsas på onsdag. Spännande...
På kvällen, efter att ha hämtat Bruno K-biljetterna på Södran, var det dans.
Imorgon ska jag på Kaskad där den fria teatergruppen Offstockholm håller till, för att se deras föreställning När änglar faller. Återkommer till detta.

Glömsk nikotinist

Jag är en nikotinist. Fast jag klarar mig utan det, om jag måste. Från nikotinet alltså. Idag begav jag mig på promenad i vårvintersolen. Väl ute på gatan konstaterade jag att jag glömt det: nikotinet, vilket i mitt fall intas genom flitigt tuggande på Nicotinell, 2-milligram styrka, med mintsmak. "Bra", sa jag till mitt promenadsällskap, "då får jag klara mig utan". Vi hade bestämt oss för vägen längs med Flaten till Orhem. Kanske skulle sunkfiket ha öppet. Jag hoppades på det. Trots sunkigheten är stället rätt ball, eller just därför. Och så kan man dricka kaffe och äta sjyssta köttbullemackor. Jag tänkte inte ett ögonblick på det där nikotinet. Definitivt inget påminnande sug. Solen nästan värmde. En och annan fågel kvittrade förhoppningsfullt och skogen stod rogivande tyst. Efter en knapp timme var vi framme vid sunkfiket, vilket höll vinterstängt ytterligare en vecka. Inte ens då uppstod tanken på nikotin. Vi vandrade tillbaka igen, jag med huvudet fullt av smörgås- och kanelbulletankar, och på hemvägen gjorde vi slag i saken med ett besök på ICA, där vi fyllde påsar med frallor, bullar och vaniljmunkar.
När jag fikat och mumsat klart satte jag mig tillrätta vid skrivbordet. Nikotin, tänkte jag. Tuggummipaketet borde ligga där. Men icke. Jag hade lagt ned det i handväskan. Klart jag inte går hemifrån utan mitt nikotin.
Vid närmare eftertanke kanske jag inte är någon nikotinist utan bara glömsk.