Känner mig fullständigt slut, möjligen är jag lite ovan vid att sitta still en hel dag och, i a f till stora delar, bara lyssna. Lärardagar på Långholmen. Förmiddagen höll Sören B i. Eftermiddagen Anna S. Temat: undervisningsmetoder i litterär gestaltning. Givande. På långholmens konferenscenter serveras också mycket mat och mycket fika, frukt, mackor och sötebröd. Detta kanske bidrar till min stora trötthet. Hade en nostalgitripp på morgonen, med Bruce Springsteens senaste i lurarna, på 4:ans buss genom mina (gamla) kvarter på Söder. Ringvägen 88. Känns som en evighet sen. Kan knappt minnas det, men tänkte på katten Lucas som försvann då jag flyttade därifrån. Södra station, Bergsgruvan, Högbergsgatan. Mindes en snöängel som gjordes i parken och spåren efter en hund som flytt hemåt genom nysnön efter att ha blivit utmanad av en arg boxer. Stråket längs med Hornsgatan... Mitt jobb på (hör och häpna) Maria Husmoderskola, det där året när vi bara festade och festade och skrattade och skrattade - och lyssnade till Bruce Springsteen hela tiden. -75?

Ja. På youtube finns mycket. Kan inte låta bli att lägga upp en länk till. Dansen heter graovsko horo

Ja, efter ett flöde av tid och efter att ha sett en mängd fantastiska youtube-klipp hittar jag detta!

Onsdag och hemma med handledningsjobb på "Att skriva-distans" som startat denna vecka. Skönt att slippa bege sig till Kungstensgatan - även om det faktiskt blev en biltur fram och tillbaka till Odenplan i morse då jag skjutsade dottern till praon. Men det gäller att inte göra en massa andra saker istället. Så lätt hänt att tiden rinner undan. Tiden är ingenting, vill jag minnas att titeln är på en av Peter Hoegs romaner. Tiden är någonting som rinner undan, kan man invända. Men är det så? Kanske är det jag som rinner genom tiden. Fick en gång frågan av en vän, för många år sen nu då jag ännu bodde på Gotland: Ser du tiden som en cirkel eller en linje? Detta frågat på bruten svenska med tydlig irländsk accent. Om inget är nytt under solen, som Predikaren hävdade, så torde den mer dra åt cirkelhållet.
Idag är det som sagt onsdag. Vilket betyder dans. Bulgarisk sådan. Bulgarisk folkdans har ett jäkla tempo, underbara melodislingor, högst förbryllande takter, en fruktansvärd massa oerhört snabba steg - man bör helst inte sätta ner fötterna i golvet - och vansinnigt många, varierande turer! Ska söka rätt på ett bra klipp endera dagen. Tills dess. Att dansa gör mig levande och fylld av glädje. Are we human or are we dancer, sjunger The Killers. Fattar inte riktigt, men gillar låten skarpt:
Are we human

En strålande vinterdag, som ämnad för skridskoåkning, ägglimpsmörgåsar och hett kaffe. Kanske även en apelsin.

Idag ska jag starta en grupp i "Att skriva, terapeutiskt". Spännande. Jag tycker mycket om den tänjbara, rörliga form som dessa grupper har, ovissheten i det. Ett slags gungfly, där man varsamt får sätta ner en fot i taget. Strukturen - ja, den finns där, förstås: under ytan - har börjat sätta sig nu. Det här är min 6:e grupp, tror jag. Det terapeutiska skrivandet är i första hand en metod som bygger på närvaro och noggrannhet och med ett starkt fokus inåt. Detta ger starka, berörande texter. Det bygger också på kontinuitet - skrivandet måste pågå, helst dagligen. Slutligen bygger det på att gå rätt på den heta gröten.

Allt detta främjar förstås den terapeutiska processen, såväl enskilt som i grupp. Det händer saker och ting. Små och stora förändringar. Tillit. Hopp. Möjligheter.
Människan är ett intressant väsen. Hon kämpar som en galning för att inte visa sin sårbarhet, konstigheter, tillkortakommanden, för att inte röja sina idiotiska tankar eller blottlägga sin ömtåligaste dröm. Om de andra får veta vem jag är... egentligen... innerst inne...
Vad vi arma människor har så svårt att förstå är att det vi gömmer undan också är vår största möjlighet... I det som kan tyckas svårt så in i döden där öppnar sig möjligheten.
Simma mot det mörka!

I morse, ljus över Observatorielunden, ett blekkallt skimmer. När det allra värsta mörkret är över undrar jag alltid hur jag orkade. Ljuset. Solen. Dagen. Detta behöver jag.

Kommer plötsligt att tänka på Lars Gustafssons sonett, den som handlar om att hamna på isens undersida. Den är för övrigt ett av de få exempel jag har på att litteratur kan rädda liv:

En äldre man, boende i Stockholms skärgård fick en diktbok i julklapp av sin son. Det var Lars Gustafssons Sonetter. Han blev väl lite förbryllad. Dikter var inte direkt något för honom. Men, hursomhelst, han läste lite här och lite där och fastade för en enda dikt, förmodligen eftersom denna dikt handlade om någonting han kände igen. Det var den 27:e sonetten.

För den som är på isens undersida
ser själva isen ut som något vitt
och vindbrunnar och öppningar där fritt
vatten ännu rör sig, syns, såvida

det ännu finns ett dagsljus, som vida
mörka fält. Och bara den som vet att mitt
i mörkret finns en utväg, att vitt
betyder mörker (så kan is förvrida

den bild av villkoren som ögat gör sig)
och vet att simma, mot sin instinkt, bort
från ljuset, mot det mörka, ser dag igen.

Det finns, så snart en vana rör sig,
ett ord förändrar mening, en chans, en kort,
att någon hittar ut. Att han ser dag igen.

En tid senare hände det otroliga. Den gamle mannen gick igenom isen och där, på isens undersida, då han behövde dem som mest, kom diktraderna för honom. Man kan rädda sitt liv genom att simma mot mörkret.

Vetenskap...

Läser i tidningen, under avdelning vetenskap, att ny forskning visar att hemligheten med svärmande ökengräshoppor heter serotonin. "Mellan svärmningsperioderna lever ökengräshoppan i ensamhet. Den är liten och klen och grönaktig i färgen. Men inom loppet av några timmar, kan den förvandlas. Den blir mörkare brun, får kraftiga muskler, söker upp sina artfränder..."
Serotonin ingår, vilket kanske är bekant, i antidepressiva medel. Ja, inte för gräshoppor, utan för människor. Serotoninet får oss att se lite ljusare på saker och ting och förhöjer på så sätt också vår självbild. Vi blir mer, som det heter i artikeln, "toleranta". Lite gladare och mer sällskapliga, med andra ord.
Men vad är hönan och vad är ägget? Blir gräshopporna serotoninstinna för att de ska svärma och föröka sig (fortlevnad) eller kommer förhöjningen sig av det faktum att de får fantasier (eller, ja, impulser då) gällande svärmande och fortplantning? Detta framgår inte. Hur som helst tycks gräshoppornas förhöjda serotoninhalt inte alltid gagna oss människor:
"De övertäckte hela marken så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden..."
Allt för många av en och samma art ger mig för övrigt alltid ett visst inre obehag. Svärmande myror t ex, har även dessa förhöjda halter... ja, för att inte tala om människor i mass- sammanhang.