SNÖ

Vilka enorma mängder snö som fallit. Fantastiskt. Snö gör människor glada. De ler och pulsar och vänder anletet upp mot de gråtunga molnen och flingorna som dalar. Själv sprang jag i skogen på förmiddagen, mitt i värsta snöfallet. Helt galet. Jag såg ut som snömannen när jag var klar. Ska detta fortgå får jag överväga att köra med skidor istället.
Jag har även hälsat på min gamla mamma idag. Vi tog fram den lilla minigranen och drack kaffe i minijuleljusens sken. Sedan ville hon välja kläder till julafton, då hon ska komma hit på grötlunch. De senaste åren har hon varit på äldreboendet, eftersom tanken på färdtjänst var alltför svår. Men nu när hon klarar att svinga sig in i en "vanlig" bil: inga problem.

Efter tre vansinnigt jobbintensiva tunnelveckor har jag nu kommit ut på andra sidan: ut i ett snöigt vinterlandskap, frostkallt, vilande. Jag har nu precis läst ut Enquists "Kapten Nemos bibliotek". Vilken strålande bok. Vilket driv. Vilket sprakande språk. Greps av lust till omläsning efter "Ett annat liv", som tog sig väsentligt mot slutet och som bland annat beskriver hur han tillslut kan sluta dricka, en gång för alla, och hur han i rasande tempo skriver de första kapitlev av "Kapten Nemo" på ett behandlingshem i Danmark (vilka tummade på några av Minesota-modellens stränga regelverk och lät den nedsupne författaren ta med sin dator. Det ska dom ha en eloge för!
Jag har idag gjort ett av julens obligatorium: kokat knäck. Katastrofen är alltid mycket nära vid mina knäckkok. Ett antal år har den där smeten vägrat stelna och förlorat formen efter fem minuter utanför kylskåp. Förra året blev de perfekta. Inte de minsta rinniga och precis lagom sega. I år blev ungefär hälften stenhårda, medan den andra hälften på tok för kletiga, detta beroende på att den eländiga smeten kokade för länge och stelnade alldeles för snabbt och först högst ovilligt rann ner i den små formarna och sedan tvärvägrade för att istället samlas i en jätteklump i kastrullens botten. Desperat hällde jag på mer grädde, för rinnvänlig konsistens, vilket tydligen inte fungerade. Nåväl. Nu ligger de i sin burk och barnen gillar dem. De gillar dem alltid. Hur de än blir.
Återstår kolakok och köttbullstrill.

Mindre än en månad till jul. Hur fort går inte en månad? Strezzen, den där speciella julvarianten, börjar vakna, sträcker sina långa armar, gäspar stort och gör sig redo. Nästa vecka jobbar jag 64 timmar, veckan därpå 50, den vanliga lästiden oberäknad. I helgen är det första advent. Var är adventsstjärna och ljusstakar? Har för mig att jag i a f märkte kartongen vid flytten. Lussebullar! Måste bakas, före lucia. Pepparkakor. Dom man köper färdiga är godare, men doften bör fylla hemmet vid något tillfälle. Köttbullar. Jag gör köttbullar en enda gång om året, men då förväntas det verkligen av mig. Mammas egna köttbullar! Ja, mina barn är sannerligen inte bortskämda när det gäller hemlagat. Igår överraskade jag mig själv - och barnen - med ett riktigt långkok. Köttgryta. Den smakade som farmors, menade barnen. Det var ett skyhögt betyg och det åts med god aptit. Och granen! Där har vi ett problem att lösa. Var? Hur ska den få plats? Dottern föreslog glatt att den kunde vara i hennes (stora) rum, men protesterna blev omfattande. Vi måste hitta en riktigt smal och liten gran. Får kompensera med mängder av kulor och glitter. Knäck, brukar också vara ett obligatorium. Och så, sist men inte minst: julklapparna. Som ska planeras inhandlas, slås in och - helst av allt - skrivas verser till. Jul, jul, strålande jul!

Vissa morgnar är svårare än andra. Jag blir liksom aldrig klar. Jag irrar omkring som idiot och vet inte vad jag ska ta på mig och när jag tillslut bestämmer mig ser kläderna, som sett helt normala ut då jag senast använde dom, fullständigt skitfula, urtvättade och allmänt trista ut. Alltså sliter jag av dem och letar efter något annat, drar ut mina byrålådor och fånstirrar ner i högarna, där ingenting tycks passa ihop med något annat. När jag har riktigt bråttom uppstår aldrig detta plågsamma fenomen, det finns ingen tid, helt enkelt: och det som har kommit på får sitta. Det uppstår inte heller, turligt nog, alla gånger med bättre tidsmån. Och när fenomenet väl dyker upp är jag alltid oförberedd. Det kommer liksom från ingenstans. Och i ett slag är alla klädkombinationer lika hopplöst omöjliga. Jag har noterat hur något liknande ibland sker med min dotter. Och jag har ett bestämt minne av att det ofta skedde just i tonåren. Fast jag kan egentligen inte begripa hur - jag var ju tonåring då man var hippieprogg och vad fanns det då att välja på? Det var slitna jeans, t-shirt, näbbstövlar. Bortsett från näbbstövlarna är det vad jag fortfarande trivs bäst i och efter en sån där svår morgon brukar det sluta med det. Jeans och t-shirt, skit samma vilken. Helt okej. När jag jobbade på gruppboende brukade vi lägga fram kläder åt de boende. Ibland måste man bli sin egen personal.

Sol idag. Känns som evigheter sen! Inte underligt att man blir trött i detta underliga land med dessa underliga årstider och underliga solförhållanden. Konstaterade att fönstren var oerhört skitiga i solgasset (och tvättade dem senare på eftermiddagen också - skinande blanka). Sprang i den blöta skogen efter frukost, långt, i lugnt mak.
Nu har jag sett på Leonard Cohen, live in London. Han har blivit 75 år nu och berättade för den entusiastiska publiken att sist han spelade i London var han 60 "and just a kid with a crazy dream". Imponerande man denne. Tänk att under sin livstid ha gjort så många fantastiska sånger. Som om allt han rör vid blir poesi. Och en poesi som jag är övertygad om kommer att bestå. Eftersom den handlar om människan. Eftersom den går rakt in i hjärtat. Eftersom den berör det vackraste av det vackra, det svåraste av det svåra... Ain´t no cure och kommer väl aldrig att bli, är kanske inte meningen eftersom det är ur det poesin föds och föds igen. Vacker är han också, den gamle mannen, och hans stämma bär ännu hans sånger. Jag ångrar mig så att jag inte tog chansen att se honom när han var i Stockholm senast. Kommer han att orka göra ännu en turné? Vem vet.
I morgon ska vi ha kaffe- och tårtkalas för 15-åringen med delar av släkten. På själva födelsedagen sjöngs det på morgonen och åts önskemiddag på kvällen, och sedan begav sig födelsedagsbarnet in till stan med kompisarna för att se New moon. Midnattsföreställningen, ska tilläggas, vilken slutade 02:10. Jag hämtade upp på Kungsgatan och förundrades över folkmassorna på väg till och från krogen. Hur orkar de? Hur orkade jag? Times they are a changing...

Senare, när jag på kvällen läser vidare i Enquists självbiografiska historia,så anar jag svaret på den där icke-gestaltningen. Han har väl helt enkelt bestämt sig för att nedteckna sådant han faktiskt minns, till fakta. För att gestalta krävs fiktionalisering, om inte annat så just därför att vi inte minns. Om jag ska gestalta ett minne tvingas jag fylla på med en rad mer eller mindre osäkra detaljer. Frågor uppstår. Hur såg det egentligen ut? Vilken färg hade tapeterna. Med vilket tonfall blev detta sagt? Hur såg han eller hon ut? Vad hade hänt innan och vad hände efter?
Den gestaltade varianten finns ju redan skriven, i "Kapten Nemos bibliotek", från 1991, den roman som allmänt anses vara Enquists främsta.
Personligen är jag mer förtjust i den gestaltade "sanningen" än i den strikt biografiska.
Men, "Ett annat liv" är inte dålig, och framförallt inte ointressant. En underbart minne är det av en läsning P.O. gör tillsammans med bland annat den då nydebuterade författaren Göran Tunström, som trollbinder, framförallt den kvinnliga delen av, publiken, med sin avspändhet, textens närvaro, de precisa orden och den välljudande värmländskan. Romanen Tunström läser ur är "Maskrosbollen", vilken ska bli hans stora genombrott. P.O. får det tvivelaktiga nöjet att läsa efteråt. Han läser i tjugo minuter, så snabbt han kan och svettas ymnigt under hela läsningen.

En snäll vecka: onsdag - fredag = ingen undervisning, vilket betyder någon timmes extra morgonsömn samt TID att läsa texter och hopp om en ledig helg! Skönt. Nu har jag plöjt alla distanstexter, flera riktigt bra, och kan ta en lugn kväll. Jag ska äta middag med barnen och titta på "Morden", den fristående fortsättningen på "Graven", vilken jag tog del av på vår gamla analoga, svartvita batteri-tv, i stugan i Fröjel - med varierad framgång, ska tilläggas, eftersom vår stuga befinner sig i ett slags radioskugga. Det var hur som helst det enda program som följts i stugan och nu när den analoga tiden är över är den tiden definitivt förbi.
Jag läser nu Enquists "Ett annat liv". Den är spännande, eftersom den handlar om honom, men i övrigt gör den inget stort intryck på mig. Jag funderar över varför han valt att berätta den i 3:e person. Det känns lite krystat, eftersom det ju så uppenbart handlar om honom själv och till stora delar inte är gestaltat utan bara återberättat rätt upp och ner. Har han inte orkat gestalta?
På fredag blir dottern 15 år och jag frågar mig än en gång: hur gick det till? Nyss höll jag henne i min famn.