Revolutionary road

Yates roman var ingen stor, omtumlande läsupplevelse, kanske för att jag sett filmen och redan "kunde" handlingen. Ändå imponerar romanen. Den är så exakt. Så omsorgsfull. Så avtäckande. Och till slut står de där, alla avklädda, ensamma med sina ekande tomrum. Förutom April, som inte längre är i livet. Det är prosa utan krusiduller, effektiv och rakbladsvass.
Nu läser jag Elisabeth Rynells Hohaj, vars prosa snuddar vid, korsar och beträder poesins språk. Det är svindlande vackert och så långt från Yates som tänkas kan. Ondska och godhet vandrar sida vid sida. Sorg och kärlek. Livet. Det stora och det ynkliga. Det norrländska landskapets väldiga skönhet öppnar sig inom mig:
Det är tomt. Jag hör mitt eget hjärta nu. Och det andra. Långt under snön. Det väldiga, heta.
Jag har bara läst de första femtio sidorna än och ser fram mot återstoden.

Idag ska jag ha "terapeutiskt skrivande"... Det är alltid som att beträda okänd mark, som att stiga ut på en sån där norrländsk myr utan att veta hur långt det är mellan tuvorna. Men inget skrämmande i det! Jag har just läst veckans texter, där uppgiften var att skriva om en betydelsefull person i livet. Starka, berörande resultat. Tror att vi ska tala om "värden" idag, enligt existentiell modell.

Bob!

Ny platta på g! Herr Dylan är vänlig nog att bjuda på en gratislåt,

Beyond here lies nothing.
Hämta på: www.bobdylan.com

Inte många skulle ge sig på att snickra en utsökt stol utan att först studera hur man ska gå till väga; titta på olika modeller, se vilka verktyg som är nödvändiga att införskaffa, överblicka materialutbud, avsätta tid, testa verktygen, utvärdera, bestämma sig för modell… kanske rent av tillverka ett par teststolar, av enklast tänkbara modell, innan man ger sig på en mer avancerad?

Och om man nu inte har gjort allt det där så borde man väl inte bli så besviken om resultatet inte blir så lysande… eller? Att snickra en stol är en konst. Liksom att bygga en bok.

Konstigt nog tycks många människor tro att de kan skriva en bok, bara sådär: utan närmare studier i ämnet, utan att ta reda på vilka de nödvändiga verktygen är, utan att ha överblickat material eller tittat på olika modeller. Och när resultatet inte blir bra känner de sig missmodiga och i värsta fall misslyckade och ger upp.

Erich Fromm menar att kärleken är en konst – och för att kunna utöva/praktisera denna konst (såväl som andra) krävs en rad ansträngningar och mycket träning. Fromms hållning till konsten att älska skiljer sig radikalt från vad man kan säga vara den gängse uppfattningen i vår tid, där det ju mer handlar om att hitta ”rätt” människa att älska, och där själva förmågan att älska sällan sätts under lupp och ifrågasätts – vilket är att likna vid en människa som aldrig lärt sig segla och än mindre att navigera, som trots det – fullt övertygad om sin förmåga att kunna segla – söker efter nya vackra segelbåtar, sedan de föregående kapsejsat eller gått på grund.

Fromm menar att det bara finns en sak att göra för den som vill undgå misslyckanden i kärlek, och det är att uppriktigt fråga sig vad som egentligen är orsaken/orsakerna till misslyckandet och därefter grundläggande studera ämnet Kärlek.

För att kunna lära sig en konst är det nödvändigt att dels bli hemmastadd i teorin, dels att bli det i praktiken, men detta räcker ändå inte, säger Fromm, man måste också göra den företeelse det gäller till en hjärtesak!

Själv påminner jag mig nu, pinsamt nog, att jag byggt en hel del totalt utan kunskaper och helt utan ritning, bland annat ett torrdass. Inte världens snyggaste kanske, men funktionsdugligt. - och i mina ögon vackert... Dock bara för eget bruk, ska tilläggas!

Sommartid! Ett vårtecken så gott som något. En vecka kvar till påsklov, med skidåkning under klarblå himmel och solvarmt i lä på fjälltopparna. Så tänker jag mig det. Vi får väl se.

Jag har hoppat och stampat och skuttat omkring till de där rumänska tongångarna ännu en dag – nu har jag försökt återställa kroppen i något slags normalläge genom hett bad. Lyckades sådär. En sann lisa att sovmorgon väntat imorgon!

Earth hour gick enligt rykten halvbra… Ingen större skillnad här i förorten, vad jag kunde se. Storbildskärmarna lyste blått där de brukar, en och annan kvarglömd julstjärna log lite sorgset. Lite som det där med vänlig vecka, tycker jag, fast ännu fjuttigare… En timme! Och på en sådan tidpunkt då det mesta är nedsläckt i alla fall... Är det för övrigt någon som är så gammal så att ni minns den gamla Hyland-boken. I mig har de där verserna liksom etsat sig fast för gott:

Vänlig vecka snabbt förgår, bättre vore vänligt år.

Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog.

Nyckelbarnet sa till pappan, far jag såg din fru i trappan.

Fans är popidolens svans, fanns ej fansen han ej fanns. Och så vidare...

Snacka om tidsdokument. Intressant det där med vad som fastnar i våra huvuden – och hur det kan tänkas påverka oss. Jag menar, orden ligger ju där och mal i bakgrunden, år efter år efter år. Vet inte om det finns forskning i ämnet, eller om man får göra det på egen hand, med hjälp av sin terapeut:

Nu går jag bort sa, lille Per. Nu går jag bort dit stigen bär. Att söka slottet Silvertopp, att få prinsessan Rosenknopp. Jag tror att hon mig bannar, om här jag längre stannar.

Eller varför inte:

Långt på en stjärna bodde han, i himlens prakt.

Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.

Och Salami, så hette hon, och Sulamit var han,

och båda älskade så högt och älskade varann.

Svidande vackert, inte sant?

Jag lyssnar på Olle Ljungström, som jag sent omsider hittat fram till. Det var väldigt länge sen någon (för mig) ny musik (artist) lyckades ta sig hela vägen in till mitt hjärta. Kan inte begripa att han gått mig förbi – så jäkla bra. Så berörande. Inget hymlande, ingen inställsamhet. Och så den där rösten. Har nu investerat såväl i albumet Sju som samlingsplattan Bäst.

För övrigt är det rumänsk danskurs som gäller denna helg. Erik Veenstra, från Holland, står för undervisningen. Rasande tempo, på såväl undervisningstakt som steg och rytmer. Så nu är jag tämligen mör i kroppen och får göra mitt bästa för att vila upp den till morgondagens zigenarrytmer! Och försöka hitta på ett sätt att hinna ta de första stegen innan nästa ska tas...

Fredag. Igen! En hel alldeles orörd helg ligger där framför oss. Ett biobesök kanske, ja, varför inte se en riktigt dålig film, kan det vara något: Inte ofta biofilmer ges betyget noll, men här har vi exempel.

Mördande tråkigt. Frank Millers "The Spirit" är proppfylld av film noir-klichéer, skriver DN:s Mårten Blomkvist. / ---/ "Storyn ser ut som något man kunde ha fått fram efter att ha matat David Lynch med LSD och bett honom återberätta "Jakten på den försvunna skatten". "The Spirit" är ännu en bekräftelse på paradoxen att inga filmer blir så obegripliga som de där figurerna pratar riktigt mycket."

Eller: Med sorg i hjärtat bevittnar man detta snöhöljda svenska animerade barnplågeri och åhör det stolta trumpetandet om hur det ska komma att spridas över världen som från ett blågult Pixar, och om hur många länder som redan köpt det, skriver Eva af Geijerstam.

"Det handlar – om jag förstått det rätt – om en glasögonprydd och uppfinningsrik tomtegosse som med hjälp av en flygrädd kråka (?) ska återta tomtarnas stulna vinterförråd från något som kallas ”troll”.
Trollen är ett slags hårlösa, överviktiga, nakna (fast könlösa) och leverfläckade maxi-Gollums med alligatortänder, toppridna av ett grymt och girigt åldringstroll.
Varken de eller tomtarna har något gemensamt med våra allmänt spridda och välkända folksageväsen. Tomtarna är snarare en form av industrialiserade gnomer i toppiga hattar, vars själlöshet får varje trädgårdstomte att framstå som ett under av levande och kärleksfull charm."

Jag vet inte hur det är med er, men omdömen som dessa gör mig nyfiken! Hur dåligt kan det egentligen bli?

I väntan på vadå...

Ensamstående. Nej tack. Låter som ett slags misslyckande, ett ”ingen ville ha´na”, ni vet. Singel? Nja. Något bättre. Så där i väntan på - vadå? Eller Godot – som det för övrigt inte finns några biljetter till. (Och tacka för det: Persbrandt är ju med. Hur många har inte väntat på en sån?)

Ungmö är väl snarast synonymt med nucka (men låt gå för ungkarl: finns något redigt i det… - rejält, typ)! Inte undra på kanske att ett nytt begrepp nu lanseras för fullt i boken Från singel till självbo av Kicki Biärsjö, frilansjournalist med sociala frågor som specialitet och i många år ”en singlande singel som kände sig halv, hängde i barer och sökte bekräftelse hos män”, men som nu har ”valt bort det och lever i Stockholm som självbo”. Låter det bittert så är det nog inte meningen.

Jag tänker av någon anledning på Erich Fromm och hans gamla bok Kärlekens konst. Men för att slippa ifrån eventuella polemiska läsningar av detta inlägg återkommer jag till honom…

Snart är det i alla fall vår! Också något att vänta på!