traditioner...

Min mamma var mycket för traditioner. På gott och ont, kan sägas. Högtider firades. Så länge som möjligt. På samma sätt. År efter år. I princip. Inför advent, lucia och jul inte bara pyntades det och bakades och tillverkades konfektyrer. Det repeterades också verser och sånger. Det finns en radda luciafiranden dokumenterade på super-8 då de tre barnen i tidig morgon framför sitt sång- och utantill-läsningsprogram inför stolt mor och vänligt leende far. Luciarollen växlar mellan min syster och mig. Min bror förblir stjärngosse, med strut och stjärna. Elden brinner i den öppna spisen. Levande ljuslågor fladdrar. Lussebullar och pepparkakor och varm choklad med vispgrädde väntar på soffbordet. Julklappsrim var obligatorium, ju längre och fyndigare desto bättre. Jag har ett komplicerat förhållande till min mor, men jag vet att mitt litteraturintresse föddes ur repetitionerna inför dessa uppträdanden - som för den delen också ägde rum inför andra tillfällen; fester i Lions club, vuxenmiddagar då det passade sig med ett litet uppträdande. Jag minns ännu den skräckblandade förtjusningen inför dessa tillfällen - och också hur förtjusningen successivt avtog till förmån för skräcken. Kärleken till själva orden finns dock kvar. Mamma talade ofta om hur alla de dikter hon kunde utantill hjälpt henne genom många svåra upplevelser. När hon inte längre kunde läsa själv brukade jag läsa för henne. Och de där utantill-dikterna lämnade henne aldrig. En av hennes sista dagar i livet läste jag för henne ur "Svenska dikter, samlade och redigerade av Elsa Carlsson" - och hon läste med mig, nästan ljudlöst, med stor ansträngning, formade hon orden. Och en stilla frid tassade på tå runt hennes bädd.

"Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör,
hur hustrun står och stryker.

Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor, och ingen är stum,
och ingen av dem fattas.

Men dagen skrider mot nattens blund,
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas."
(Erik Lindorm)

BÖRJA OM...

Ett lååångt uppehåll har det varit i dessa skriverier. Att skriva blogg tar tid. Kräver energi. Uppfinningsrikedom. NYTÄNKANDE. Eller i varje fall krav på sådant. Och eviga påminnelser om brist på sådant. Ändå kommer jag under stundom på mig själv med att sakna det. Sedan mitt senaste inlägg har jag nöjt mig med FB som uttrycksplattform. Snabbheten där både tilltalar och avskräcker. Tid är allt vi har. Och vår tid är högst begränsad. Lång ur ett perspektiv. Mycket kort ur ett annat.
Effektiviteten går som en gyllene tråd genom livets alla skeenden. Idag har jag och mina syskon besökt min mammas äldreboende. Men nu är hon placerad i de undre regionerna, närmare bestämt i "kylrummet". Hennes lägenhet ska tömmas och städas ur. Andra står på tur. Det är väntelista. Kö. Som till så mycket annat. Enhetschefen, som jag under de år mamma bott där aldrig tidigare träffat, visade sig vara indier och klarade inte svenskan helt utan anmärkningar.
"Välkommen, slå dig", log han. "Ta karamell. När kan jag skriva första visningsdatum?"

Några timmar senare var det dags för begravningsbyrån. Det visade sig vara kö även till begravningar. "Alla vill boka begravningstider före påskhelgen." Ja, det kan man ju förstå. "Och man måste se till att två begravningar inte krockar med varandra." Också begripligt. Det skulle ju inte se något vidare ut. Drösar av kataloger. Kistor. Blommor. Priser. Sånger. "Har ni internet? Ni kan provlyssna där." Praktiskt förstås. Och så karameller, där också. I vitt papper med FONUS tryckt på. Dock ej på själva karamellen. Den var illgrön och mycket syrlig. Och en uppsjö av papper som skulle skrivas och samtal som måste ringas. "Men tyvärr, alla är på kurs och har stängt av sina mobiler." Ja, det kan man också förstå. "Hur många kistor ska det finnas plats för?" (En ger bättre odds än två. Det är trångt om utrymmet på kyrkogården.)
Två (2!) timmar senare är en preliminärbokning gjord. "Kyrkogårdsförvaltningen är på kurs i morgon också. Ni får besked på fredag." Och en reservbokning. När vi skrivit under alla papper på "beställningen", får vi en ljusstake från Orrefors. Den finns att köpa vid receptionen till ett pris av 295 kronor.

"Var och en står ensam på jordens hjärta" Salvatore Quasimodo

SNÖ

Vilka enorma mängder snö som fallit. Fantastiskt. Snö gör människor glada. De ler och pulsar och vänder anletet upp mot de gråtunga molnen och flingorna som dalar. Själv sprang jag i skogen på förmiddagen, mitt i värsta snöfallet. Helt galet. Jag såg ut som snömannen när jag var klar. Ska detta fortgå får jag överväga att köra med skidor istället.
Jag har även hälsat på min gamla mamma idag. Vi tog fram den lilla minigranen och drack kaffe i minijuleljusens sken. Sedan ville hon välja kläder till julafton, då hon ska komma hit på grötlunch. De senaste åren har hon varit på äldreboendet, eftersom tanken på färdtjänst var alltför svår. Men nu när hon klarar att svinga sig in i en "vanlig" bil: inga problem.

Efter tre vansinnigt jobbintensiva tunnelveckor har jag nu kommit ut på andra sidan: ut i ett snöigt vinterlandskap, frostkallt, vilande. Jag har nu precis läst ut Enquists "Kapten Nemos bibliotek". Vilken strålande bok. Vilket driv. Vilket sprakande språk. Greps av lust till omläsning efter "Ett annat liv", som tog sig väsentligt mot slutet och som bland annat beskriver hur han tillslut kan sluta dricka, en gång för alla, och hur han i rasande tempo skriver de första kapitlev av "Kapten Nemo" på ett behandlingshem i Danmark (vilka tummade på några av Minesota-modellens stränga regelverk och lät den nedsupne författaren ta med sin dator. Det ska dom ha en eloge för!
Jag har idag gjort ett av julens obligatorium: kokat knäck. Katastrofen är alltid mycket nära vid mina knäckkok. Ett antal år har den där smeten vägrat stelna och förlorat formen efter fem minuter utanför kylskåp. Förra året blev de perfekta. Inte de minsta rinniga och precis lagom sega. I år blev ungefär hälften stenhårda, medan den andra hälften på tok för kletiga, detta beroende på att den eländiga smeten kokade för länge och stelnade alldeles för snabbt och först högst ovilligt rann ner i den små formarna och sedan tvärvägrade för att istället samlas i en jätteklump i kastrullens botten. Desperat hällde jag på mer grädde, för rinnvänlig konsistens, vilket tydligen inte fungerade. Nåväl. Nu ligger de i sin burk och barnen gillar dem. De gillar dem alltid. Hur de än blir.
Återstår kolakok och köttbullstrill.

Mindre än en månad till jul. Hur fort går inte en månad? Strezzen, den där speciella julvarianten, börjar vakna, sträcker sina långa armar, gäspar stort och gör sig redo. Nästa vecka jobbar jag 64 timmar, veckan därpå 50, den vanliga lästiden oberäknad. I helgen är det första advent. Var är adventsstjärna och ljusstakar? Har för mig att jag i a f märkte kartongen vid flytten. Lussebullar! Måste bakas, före lucia. Pepparkakor. Dom man köper färdiga är godare, men doften bör fylla hemmet vid något tillfälle. Köttbullar. Jag gör köttbullar en enda gång om året, men då förväntas det verkligen av mig. Mammas egna köttbullar! Ja, mina barn är sannerligen inte bortskämda när det gäller hemlagat. Igår överraskade jag mig själv - och barnen - med ett riktigt långkok. Köttgryta. Den smakade som farmors, menade barnen. Det var ett skyhögt betyg och det åts med god aptit. Och granen! Där har vi ett problem att lösa. Var? Hur ska den få plats? Dottern föreslog glatt att den kunde vara i hennes (stora) rum, men protesterna blev omfattande. Vi måste hitta en riktigt smal och liten gran. Får kompensera med mängder av kulor och glitter. Knäck, brukar också vara ett obligatorium. Och så, sist men inte minst: julklapparna. Som ska planeras inhandlas, slås in och - helst av allt - skrivas verser till. Jul, jul, strålande jul!

Vissa morgnar är svårare än andra. Jag blir liksom aldrig klar. Jag irrar omkring som idiot och vet inte vad jag ska ta på mig och när jag tillslut bestämmer mig ser kläderna, som sett helt normala ut då jag senast använde dom, fullständigt skitfula, urtvättade och allmänt trista ut. Alltså sliter jag av dem och letar efter något annat, drar ut mina byrålådor och fånstirrar ner i högarna, där ingenting tycks passa ihop med något annat. När jag har riktigt bråttom uppstår aldrig detta plågsamma fenomen, det finns ingen tid, helt enkelt: och det som har kommit på får sitta. Det uppstår inte heller, turligt nog, alla gånger med bättre tidsmån. Och när fenomenet väl dyker upp är jag alltid oförberedd. Det kommer liksom från ingenstans. Och i ett slag är alla klädkombinationer lika hopplöst omöjliga. Jag har noterat hur något liknande ibland sker med min dotter. Och jag har ett bestämt minne av att det ofta skedde just i tonåren. Fast jag kan egentligen inte begripa hur - jag var ju tonåring då man var hippieprogg och vad fanns det då att välja på? Det var slitna jeans, t-shirt, näbbstövlar. Bortsett från näbbstövlarna är det vad jag fortfarande trivs bäst i och efter en sån där svår morgon brukar det sluta med det. Jeans och t-shirt, skit samma vilken. Helt okej. När jag jobbade på gruppboende brukade vi lägga fram kläder åt de boende. Ibland måste man bli sin egen personal.

Sol idag. Känns som evigheter sen! Inte underligt att man blir trött i detta underliga land med dessa underliga årstider och underliga solförhållanden. Konstaterade att fönstren var oerhört skitiga i solgasset (och tvättade dem senare på eftermiddagen också - skinande blanka). Sprang i den blöta skogen efter frukost, långt, i lugnt mak.
Nu har jag sett på Leonard Cohen, live in London. Han har blivit 75 år nu och berättade för den entusiastiska publiken att sist han spelade i London var han 60 "and just a kid with a crazy dream". Imponerande man denne. Tänk att under sin livstid ha gjort så många fantastiska sånger. Som om allt han rör vid blir poesi. Och en poesi som jag är övertygad om kommer att bestå. Eftersom den handlar om människan. Eftersom den går rakt in i hjärtat. Eftersom den berör det vackraste av det vackra, det svåraste av det svåra... Ain´t no cure och kommer väl aldrig att bli, är kanske inte meningen eftersom det är ur det poesin föds och föds igen. Vacker är han också, den gamle mannen, och hans stämma bär ännu hans sånger. Jag ångrar mig så att jag inte tog chansen att se honom när han var i Stockholm senast. Kommer han att orka göra ännu en turné? Vem vet.
I morgon ska vi ha kaffe- och tårtkalas för 15-åringen med delar av släkten. På själva födelsedagen sjöngs det på morgonen och åts önskemiddag på kvällen, och sedan begav sig födelsedagsbarnet in till stan med kompisarna för att se New moon. Midnattsföreställningen, ska tilläggas, vilken slutade 02:10. Jag hämtade upp på Kungsgatan och förundrades över folkmassorna på väg till och från krogen. Hur orkar de? Hur orkade jag? Times they are a changing...