Jag läste ut Elisabeth Rynells roman Hohaj igår. Onekligen en stark läsupplevelse. En kärlekshistoria, eller egentligen flera. Men det är sannerligen ingen historia om den där kärleken som övervinner allt, utan snarare en berättelse om kärlekens omöjligheter. Och den lämnar mig med en malande sorg över livets korthet, en vrede över ondskans alla segrar - samt den djupare frågeställningen om vad ondska egentligen är för något. Ett skrikande varför i den soliga aprildagens skarpa ljus.
Hennes nya roman Hitta hem väntar på mitt nattygsbord. Jag kommer att närma mig den med viss försiktighet...

Grattis till Ida Linde, författarkollega på Skrivarakademin, till fina recensioner för Om jag glömmer dig blir jag en annan! I svd:s recension får jag även veta att Ida Linde var fotbollsspelare, innan hon började skriva böcker. Där ser man.
Nu ska jag gå ut i vårgasset för att överblicka skadorna på sonens moped, efter vurpan igår kväll. De kroppsliga skadorna har redan inventerats och tagits under omvårdnad, och trasade kläder kasserats.
Alla ni som har barn som kör moped: se till att de kör i skyddskläder!!!

Drömde om djur i natt, hästar och nötkreatur. En tydlig bild av en enslig gård intill en regnfuktig landsväg. Natt. Boningshus i trä. Två våningar. Ladugård intill, omgärdad av en vallgrav med bro över. Någon form av katastrof var i antågande. Men vilken? Djuren behövde släppas fria, först nötkreaturen, kor, tjurar och kalvar, som rusade över bron och ut på landsvägen i klumpig flykt, därefter hästarna, med glänsande skimrande kroppar och manarna flaxande i vinden, musklernas smidighet. En och annan bil som tvärnitade, med tjutande bromsar, och kryssade sig igenom. Inget mer. Kanske vaknade jag?

Man kan se drömmar som brev från de okända djupen inom oss, säger Lars Åke Lundberg, präst, författare, terapeut och trubadur, adresserade till vårt mer medvetna jag, och vi kan välja att öppna dem eller låta dem förbli olästa.

Religion är till för dem som är rädda för helvetet, andlighet för dem som har varit där.

Mitt första möte med Lars Åke Lundberg var på S:t Lukasstiftelsen på Gotland. Han talade kring andlighet i böcker och utgick bland annat från en scen ur Emil på Lönneberga, av Astrid Lindgren. Emil och drängen Alfred badar tillsammans. Det är i kvällningen. Den lilla sjöns vatten är mörkt och stilla. Näckrosorna, vars stjälkar sträcker sig ner i det okända djupet, lyser i dunklet. Det är en stund av andakt. Inte många ord sägs, men de som sägs är av djup betydelse:

- Du och jag, Alfred, säger Emil.

- Ja, tror jag det, du och jag Emil, svarar Alfred.

I tidningen läser jag att Gardell ska rädda Gud. ”Men ibland kan jag känna, som någon sa, att det är mitt uppdrag att vrida Gud ur ­händerna på idioterna.” Jo, jag tackar. Men vem ska identifiera vilka de där idioterna är, undrar jag oroligt. Gardell själv, eller? Och klarar sig inte Gud utan Jonas Gardells hjälp, ja, då blir jag verkligen mörkrädd.

Något som kan skingra sådan rädsla: lyssna.

Idag är våren verkligen här, med full kraft. På förmiddagen, när jag sprang min vanliga runda, var skogen förvandlad! Blåsippor hade skjutit upp ur fjolårslöven, hasseln hängde i klasar, fåglarna drillade som tokiga, vattnet porlade och rann. Rena trolleriet! Och hur lätt var det inte att springa utan dessa extralager av kläder!

Varje gång jag ser blåsippor så längtar jag till den där ön i Östersjön och det fantastiska blåsippsmattorna där. Första gången jag upplevde dem visste jag knappt inte hur jag skulle hantera det: detta överflöd, detta slöseri!

”Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. `Karriär´ - ovidkommande! `Makt´ och `publicitet!´ - löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.” (Blåsipporna, Tomas Tranströmer)

Solen gassar över förorten. Dottern trippar ut i sina pumps. Sonen undrar om det verkligen behövs jacka. Jag, som är gammal och förståndig, säger att jo, det behövs. Man ska vara försiktig med vårens kalla vindar. "Än får du gå med båd strumpor och skor, än är det långt till vår, säger mor". En kompis till mig, manlig sådan, behåller alltid långkalsongerna på till 1:a maj, oberoende av väderlek. Ja, då slipper man fundera. Även om det hänt att det är riktigt vinterväder denna dag.

Livet är en sjukdom med dödlig utgång, läser jag i Tommy Hellstens bok Ju mindre du gör desto mer får du gjort. Det är därför det finns religioner, menar han - och jag är nog benägen att hålla med honom. Religionen är ju (i bästa fall?) svaret på frågan om livet. Döden är påminnaren, vilket ju manifesteras runt om i våra kyrkor med orden "en ny påminnelse om vår dödlighet..."
Hur ska man kunna leva livet fullt ut med vetskapen om att det när som helst kan upphöra?
Det går inte att förhålla sig till livet utan att förhålla sig till döden, även om säkert många försöker.

Tala om döden – Det är också ett av de råd som Yalom ger till tverksamma terapeuter: eftersom det hör livet till; att inte tala om döden blir att utestänga en viktig existentiell del av livet (ytterligare skäl till egenterapi för terapeuten!). Ska vi föra viktiga samtal om livets mening kan vi inte skygga för döden och den realitet som den utgör och innebär i alla människors liv. I samtal som på olika sätt innesluter tankar och erfarenheter om döden finns, tror jag, också en kunskapskälla att ösa ur, eftersom – bekant – vårt förhållningssätt till döden återspeglar hur vi lever och vice versa.

Det är också en av de stora skillnaderna mellan liv och gestaltat liv. Personer i böcker kan förvisso dö och gör inte sällan det, men om jag börjar om från sidan ett så lever de igen. Ett slags uppståndelse, gång efter gång - om än med dödlig utgång.

"Tänk dig om du skulle leva med en spion... hur coolt är det?", säger Ulf Lundell apropå konflikten mellan familjeliv och författarskap. För er som missade Babel på svt igår, kolla på webben - där finns även den oklippta intervjun! Ulf Lundell talar om sociala fiaskon, skrivmaskiner och förhållandet till döden. Dessutom väljer han att spela - av alla tänkbara låtar - min egen favoritlåt Human. Lite fånigt förstås, men på något sätt gör det mig glad.
Jag lägger genast in en förhandsbeställning på hans nyskrivna pjäser också. Är jag på väg att bli en förhandsbeställare tro?
Igår kväll åt jag middag tillsammans med en gammal vän, som det heter. Vi var på persiskt restaurant och åt kungligt gott. Hon fyller 60 i sommar, och är alltså jämngammal med Lundell. Vi träffades, hon och jag, i Rucklet på Högbergsgatan, där hon bodde i ett av gårdshusen då jag flyttade in. Senare blev vi grannar, vägg i vägg med varandra. Vi pratade allvar och festade och hyrde sjöbod på Gotland och åt en väldig massa kokta rödbetor ihop. Rödbetor, det var även en av ingredienserna i den persiska (?) maten. Att börja närma sig 60 fanns inte på kartan. I den mån jag tänkte på 60-åringar så var det som på ett slags halvdöda individer utan känslor. Med ena benet i graven. Jag hade ännu inte insett min egen dödlighet. Ulf Lundell hävdar i den där intervjun att man tänker mindre på döden vid 60 än vid 50, och att tanken på den inte längre är så farlig.
Vart tar livets alla dagar vägen? Alla planer man gjort upp. Alla drömmar man tänkt sig att förverkliga. Och - inte minst - allt det där andra som liksom händer istället, allt det man aldrig räknade med, aldrig drömde om, eftersom det ju inte går att föreställa sig sådant man inte vet något om. Kort sagt. Livet.

"Livet kommer alltid att förbli olevt," säger Ulf Lundell i intervjun. Ja, i någon bemärkelse är det väl så.

Nästa person som intervjuades i Babel var den mer och mer upprört viftande Jonas Gardell. Men vad är det frågan om? Han tycks på allvar tro att han har kommit på något alldeles nytt om såväl Jesus som historisk person som om kristen tro och dess bekännelse ur teologiskt perspektiv. My God!

Siri Hustvedt och Lisa Ekdahl

Två saker att se fram emot:
Snart kommer Siri Hustveds nya roman, Sorgesång, ut - något som jag längtat efter alltsedan jag läste hennes föregående, Vad jag älskade. Jag skyndade mig att förhandsbeställa - ja, inte för att jag tror att jag skulle bli utan bok om jag lät bli, enkom för att få den i min hand så snabbt som möjligt. Har likaså bokat ett exemplar av Lisa Ekdahls nya platta, Give me that slow knowing smile, vilken borde droppa ner i lådan precis när som helst.
För övrigt tänker jag över några andra, mer svåruppnåeliga saker.
Sommargotlänning. Jag är på Gotland större delen av somrarna, betydligt längre än vad många sommargotlänningar är. Men detta faktum kvalificerar mig inte för titeln.
Intellektuell. Vad krävs för att bli en sådan? Tror inte att jag uppfyller kriterierna, vilka de nu är.
Bloggare. Hur mycket ska man blogga för att bli en sådan?
Jag vet inte, men jag har en känsla av att pengar är av viss betydelse i samtliga tre fall.
Osäker på om det är något att stå efter (inte pengar, titlarna) men ändå.

Till sist: Vilket är aprilskämtet? Att 5,7 miljarder delats ut i bonusar till utvalda personer på de svenska storbankerna, eller att SL kommer med ett nytt vip-kort vilket ger innehavaren förmåner som garanterad sittplats och förtur vid busshållplatser?