Introdagen på Skrivarlinjen avlöpte bra. Alla verkar sugna. Potential finns. Jag drömmer märkliga, och lite läskiga drömmar - en salig blandning av ställen jag bott på, platser jag kallat "hemma", och människor som stått mig nära, somliga av dem inte längre i livet. Något ropar därinne. Något vill formuleras. Hoppas på att kunna ta upp min romantråd igen, att den fortfarande finns där. Vill samla de mänskliga tillkortakommandena, mina egna, men förklädda. Idag skiner solen. Jag har sprungit - gick trögt eftersom jag var uttröttad - duschat, solat mig lite på balkongen, betalat räkningar. Nu väntar tvättstugan. Livet, typ, för vad är det väl annat än dessa ständiga göromål. Vardagen.
Oates retar sig på Jesus. Finner honom diktatorisk och motsägelsefull, och just därför intressant. Hon retar sig även på Kiregaard. Hon hävdar att båda dessa personers undermedvetna skuggvärld fyller dem och får dem att agera och formulera sig utifrån dessa skuggvärldar. Själv kan jag inte låta bli att reta mig lite på henne. Men hennes tanke att det är skitprat med K:s tes att livet bara kan förstås baklänges tilltalar mig. Livet kan inte förstås, och varför skulle det alls vara viktigt med en sådan förståelse?

Så börjar allvaret. Imorgon introduktion med årskurs 1 på Skrivarlinjen. Ett oskrivet blad. Eller rättare sagt: väldigt många oskrivna blad.
Oates hävdar att hon inte begriper sig på människor som vill skriva och inte finner någon lust i det. Själv har hon skrivit sig igenom livet. Ett par romanprojekt på g, några noveller, utkast till noveller, dikter och ännu mer utkast. Och så litteraturkritik. På det. Helt sanslöst. Jag känner mig som tidernas latmask i jämförelse! Och: så hävdar hon att hon är en latmask. Herregud.

Gårdagskvällen på favvostället vid Slussen, det som faktiskt ligger just vid själva slussen, tillsammans med goda vänner. Sensommarsolen värmde fint och vi diskuterade drivkrafter, hur de förändras - och kanske försvagas - allteftersom. Nu, vid 55+, tycks saker och ting inte så himla viktigt längre. Att skriva, till exempel, är det fortfarande NÖDVÄNDIGT och måste det vara NÖDVÄNDIGT. Jag har hört en del författare säga att de måste skriva för det är det enda de kan. Själv kan jag även andra saker, i den mån jag överhuvud taget tycker att jag kan någonting. Om det, som Oates säger, är så att författaren bör veta mindre efter att ha skrivit en roman än innan, är det då också så att man som människa bör veta mindre mot slutet av livet än i dess början. På många sätt känns det som om det är så det är. Och, frågade vi oss där i solnedgången, är det inte också så att det är helt i sin ordning att känna sig mer och mer ute på hal is allteftersom erfarenheterna växer, såväl yrkesmässigt som "privat". I mitt arbete som terapeut känner jag ibland att det bara blir svårare och svårare. När jag hade min första klient visste jag - eller trodde mig veta - precis vad jag skulle göra, tänka och säga. Människan är ett mysterium. Skapande är ett mysterium. Livet likaså.

En extrasläng av sommaren och middag på terrassen. Hustak och mycket himmel och en varm kvällssol. Vissa dagar vet man inte vart de tar vägen. Detta är en sådan. Jag gick upp, åt frukost, flyttade lite böcker från en hylla till en annan, tvättstuga, promenerade fram och tillbaka till grannförorten. Handlade på vägen. Matlagning. Middag. Människan står på jordklotet. Och plötsligt är det afton. Kort poem och stora ting.
I lördags eftermiddag dog en tidigare mycket nära vän till mig. Efter den nära vänskapen följde år av ovänskap. Sedan en kort tid av ett slags försoning. Därefter ingenting på många år. Så: ett meddelande om dennes död. När någon som man en gång haft en mycket stark relation till dör är det som något av en själv dör, en del av ens liv: borta. Det är som om upplevelser som man delat med någon som plötsligt dör också dör, stelnar till en radda fotografier att sätta i ett album.
En ny påminnelse om vår dödlighet, som det heter.
Framför mig på mitt skrivbord ställde jag i lördags eftermiddag, vid femtiden faktiskt, en modell av en fyr. Och vid femtiden i lördags eftermiddag dog den person som jag fått denna fyr av.
Jag har alltid tilltalats av fyren som symbol. Ljuset som leder en över och förbi det stormiga havets alla grynnor och skär. Fyren som Kristussymbol.
Fyren ovan värderas till 6 miljoner och är målad av Strindberg, som målade många fyrar under de år som han inte förmådde skriva.

Färdigflyttat

Nu så. Flyttandet är klart och har lämnat efter sig en kropp som värker ÖVERALLT. Men det var det värt. Det här är ett hem. Inte bara en lägenhet! Och jag känner mig redan Hemma.
För övrigt läser jag Oates dagböcker och låter mig fyllas.
Till exempel med detta: När en roman är färdigskriven är man inte längre samma människa som när arbetet påbörjades. Eller: En författare bör veta MINDRE efter att ha blivit klar med sin roman än vad han/hon gjorde innan - romanen bör ha satt saker i gungning, skapat förvirring och osäkerhet på ting man trodde sig veta.
Igår hade vi planering inför terminsstarter av termin ett och tre på Skrivarlinjen nästa vecka. Ser ut att bli en höst utan brist på arbete! Och veckan därpå kör flera av mina kortare terminskurser igång. Full rulle igen.

Idag har det höglästs dialoger/hörspel samt karaktärers inre tankar. Nu ska allt pusslas samman och scener skrivas! Mycket att tänka på: Ett rum, en tid, ett perspektiv, miljö- och persongestaltningar, dialog och inre tankar - direkta, indirekta, underförstådda, konflikt, hot, hinder. På 45 minuter. Därefter uppläsning.

Susanne undrade över paraplydikt. Vad är det? Utan att avslöja själva övningen kan sägas att resultatet är en dikt där ordet paraply finns med. Funderar för övrigt på att ändra lite. Vad sägs om båtshake-dikter? Eller fiskenät? Eller kanske lift? Andra förslag mottages tacksamt.

Den tredje kursdagen ska snart börja. Idag ska vi ha textdiskussioner. Det brukar bli intensiva dagar. Omtumlande för deltagarna. Läskigt för många av dem. Jag talar mycket om det faktum att man som författare inte ÄR sin text. Men jag vet ju hur svårt det kan vara att uppleva det så. Att skriva är av naturen en högst självutlämnande syssla. Texten är ens lilla barn. Eller beviset för att man faktiskt kan något. Ens identitet. Eller den man vill vara. Och som nybörjare har man ännu inte förstått det mödosamma arbetet innan en text blir färdig, inte kunnat drömma om hur många gånger en text måste filas och skrivas om.
Jag hoppas att många insikter ska göras idag. Många AHA! Och att alla ska känna sig stärkta och fulla av lust till skapande vid dagens slut,