klänningen...

När jag var med dottern och shoppade någon gång i våras hittade jag en fantastiskt fin men ytterligt svåranvänd klänning, för typ ingenting. 70% på reapriset. Det är då jag brukar slå till. (dottern, däremot, är fullständigt ointresserad av plagg med röda prislappar på - hon ser dem överhuvudtaget inte.) Det var i första hand färgerna jag föll för, blått, grönt - som skog, gräs, himmel, vatten. Det är inte färgerna som gör den svåranvänd, utan mer själva modellen: tunn, skir, med mängder av volanger. Och längden. Den är helt enkelt väldigt kort.
Och så har den hängt där i garderoben. Ända tills igår. Då jag av någon outgrundlig anledning kände att tiden var mogen. Internationella folkdansklubben hade danskväll och klänningen ifråga är visserligen så långt från folklore man kan komma - men, i alla fall. Och jag motverkade den vågade längden (eller snarare avsaknad av längd då) genom att bära den till ett par manchester-tights. Snyggt, konstaterade jag. Riktigt snyggt!
Låt mig säga att jag aldrig någonsin har fått så mycket uppmärksamhet för min klädsel! Och det av den mest skiftande karaktär. "Du ser ut som en geting", utbrast någon, med odelat positivt tonfall. En blågrön geting? Hur snyggt är det på en skala. "Åh, vilken fantastisk klänning!", tyckte en annan. "Du påminner om hon, operasångerskan i schlagerfestivalen", hävdade en annan. Maria Ernman! Hjälp! Den som fällde kommentaren noterade utan tvekan min tveksamma respons och tillade: "Ja, men det är väl fantastiskt - fast det är ju inte den stil du brukar ha, jag menar, du har ju lite mer läder och sånt mest". Ja, jag gillar läder och äger ett antal läderjackor samt två par läderbrallor - dock inget som jag brukar dansa i! "Du är som kvällens drottning", menade ytterligare en annan. "Åh, du är så fin". "Fantastisk klänning!"
Och nej, det var alls inte obehagligt eller ens obekvämt. Jag kände mig fint! Och inte som Maria Ernman. Min klänning kan kanske associeras med hennes - om ni föreställer er den blå och grön och så kort att rumpan nätt och jämt skyles.
Idag har jag shoppat med dottern igen. Det betyder att hon köper och jag tittar på och betalar. Ett linne à 250 pix, ett par mjukisbrallor för 400. Själv hittade jag två t-shirts med röda prislappar för 49 kronor stycket.

drömmar...

Nattens dröm:
Jag befann mig i vardagsrummet i barndomshemmet i Huddinge. Inte ensam dock och inte som barn, utan som vuxen, tillsammans med X, en man som funnits i mitt liv. Utanför fönstret var ett slags träsk (samma träsk som egentligen var beläget en bit in i skogen, vilken började på andra sidan vägen, men som i drömmen fanns bara några meter utanför själva huset). Där simmade en bäver glatt omkring, till synes bekymmerslöst. Jag och X skyndade ut för att titta närmare. Jag var ivrig och lutade mig fram över vattnet, tills jag gled i. Jag blev inte rädd alls, bara konstaterade att det hände. Så dök "bäverns" huvud upp, alldeles intill mig. Jag insåg att den var på väg upp. Bara det att den växte och växte, blev stor som en björn - och, till min förskräckelse insåg jag att det faktiskt var just en björn, en stor, lurvig brunbjörn. Hotfull. Flyktmekanismen slog till. Jag kravlade mig upp, fick i samma stund syn på C (X:s nu vuxne son och tillika min styvson), bara en pojke i drömmen, runt tio år. X och jag fick fatt i honom, tog i varsin hand och började springa därifrån, alltmedan brunbjörnen kom lufsande efter oss. En varg dök upp från ingenstans och förstärkte faran. C var motsträvig. Marken var nu lerig, vi gled, halkade. C slet sig loss ur vårt grepp. Han var nu naken. Han ville inte följa med oss - utan envisades med att njutningsfullt rulla runt i leran.
Där vaknade jag. Men hjärtklappning.
När jag funderar över drömmar brukar jag tänka att man drömmer om sig själv, och är hela - eller stora delar - av rollistan. Man plockar liksom fram de roller och den scenografi man behöver för iscensättningen.
En man och en kvinna i fönstret i mitt barndomshem. Ett träsk. Lockande, och lite farligt. En bäver. (kan fälla stora träd, men jobbar ofta väldigt ostrukturerat: ett träd här, ett träd där) En stor farlig björn. En varg. (vad är hotfullt i mitt liv?) Ett försök till "räddning" av C (mitt inre barn?). Lera. Nakenhet. (in the mud)
Det som jag fann mest spännande med denna dröm var inslagen av vilda djur. Vet mig aldrig ha drömt om vare sig en bäver eller en björn förut. Ej heller om en varg.
När jag vaknade var jag olycklig över att jag aldrig skulle kunna springa trygg i skogen igen... En enorm lättnad när jag tillslut insåg att det varken finns varg eller björn i mina skogar.

Bilden av den fullkomligt galne Muammar Gadaffi bränner på näthinnan. "Ut på gatorna, alla ni som älskar Muammar Gadaffi", spottar han fram och slår näven i bordet. "Var inte rädda för råttorna." Om det inte vore på riktigt skulle man kikna av skratt. Karln är som hämtad ur en satirisk skämtfilm. Diktatorn årgång 2011. Men nu är det ju på allvar. Han finns. På riktigt. Demonstrationer och upplopp fortgår och sprider sig. Den ena efter den andra av hans förtrogna hoppar av. En statsman som förklarar krig mot sitt eget folk är magstarkt. Ett statsöverhuvud som sätter in bombflyg mot sina landsmän. Ja hjälp. Resten av världen håller andan. Vad ska komma härnäst?
Här i Sverige är problemen av annan art. Kylan håller i sig. Det är ont om parkeringsplatser. Isen lägger sig i Östersjön. En stor mängd internetköp avbryts. Snöröjningen fungerar inte. Det är för dåligt sandat på trottoarerna. För trångt i tunnelbanan. Internetuppkopplingen segar och man får inget vettigt gjort.
Tre (3!) av mina klienter har avbokat sig idag p g a sjukdom, samtliga med hög feber. Ny influensavåg? Dags att handsprita igen? Kanske skulle man alltid handsprita, men vad händer med immunförsvaret om man ständigt desinficerar sina händer?
Det finns goda smittor också. Skratt kan smitta. Liksom entusiasm och inspiration och mod.

Det räcker nu! Hör ni att dom ropar det:
Det räcker nu! Dom gör det nu:
Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.

Det räcker nu! Miljoner människor ropar det;
Det räcker nu! Dom gör det nu:
Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.

Så diktade Björn Afzelius. Då gällde det det latinamerikanska folket. Nu sveper en flodvåg över arabvärlden.

tisdag...

...och snön faller, och vi med den, som Lundell diktade. En vit mur utanför fönstret. Känns lite meningslöst, eftersom det ju ändå utlovas plusgrader till helgen...
Jag har tillbringat dagen med:
1) Boka Tallin-kryssning. En minst sagt tidsödande sysselsättning: efter en timme vid online-systemet gick det ändå inte att betala, så det slutade med ett telefonsamtal. Länge leve telefonbokningar. Personliga sådana där man får det man vill och vet vad man egentligen beställt. Jag och barnen ska åka några dagar under sportlovet. Har aldrig åkt på "kryssning" och heller aldrig besökt Tallin (eller Baltikum över huvud taget) och definitivt aldrig bott på ett första klassens spa-hotell (och aldrig på ett fem-stjärnigt hotell heller, för den delen - det brukar landa på två stjärnor och kanske ett plustecken...)
Så att jag ser med spänning fram mot detta. Vi verkar i alla fall inte vara ensamma om tanken - jag lyckades knipa de sista två rummen på detta gigantiska hotell med typ hur många rum som helst.
2) Boka båtbiljetter till Gotland. Vi behöver ner för att göra i ordning innan sommaren och vis av erfarenheten från förra året, då det helt enkelt var slut på biljetterna till varenda lämplig helg och gräset var meterhögt då vi kom ner till midsommar, tänkte jag se till att vara ute i god tid.
Men det var med nöd och näppe det. Djurplatser i ena riktningen. Alternativ avgångstid i den andra. Hur tidigt är folk egentligen ute?
Nu väntar kvällskursen Att skriva. Börjar bli dags att bege sig in mot staden.

Måndag...

... ja, måndag. Morgon. Undervisning väntar hela denna dag. Skrivarlinjen går in i det "Självbiografiska blocket", det ser jag fram emot. Brukar bli ett viktigt - och ibland - förlösande block. Dagen ska ägnas åt utvärdering av föregående block (Dramatik/film) samt introduktion av det nya. Jag har en kasse böcker med mig för ändamålet. Jag hade velat ta med mig dubbelt så många, minst. Att prata litteratur blir så mycket mer konkret då man faktiskt har en bok att hålla i, öppna, läsa ur, titta på. Mer livfullt.
Solen gassar över Spökparken. Fem minusgrader. Perfekt skidväder. Men jag har ont i tårna (!) av helgens åkande över isar och genom skog. Fattar inte varför! Tårna. Tre stycken närmare bestämt... Apropå isar, så åkte två skidåkare genom isen på ån igår. Jag åkte där i lördags och konstaterade att vindbrunnar och andra dunkla öppningar var oroande många... Ingen fara med åkarna. Ån är grund och inga problem att ta sig upp ur. Men rejält kallt, tänker jag. Det var tolv minus vid tillfället.

tips

Glömde ju: att jag skulle tipsa om följande intressanta recension av Nils Uddenbergs bok "Själens schamaner. Personliga essäer om psykiatri", signerad Ann Heberlein. Heberlein har en förmåga att sätta fingret på de lite ömmande punkterna:

"Uddenberg har skrivit en sympatisk bok som åtminstone övertygar mig om att de flesta psykiatrer, i olika tider och sammanhang, drevs och drivs av en vilja att bota.
Han beskriver hur synen på psykisk sjukdom och den sjuke ändrats över tid – från helig dåre, till farlig, till ömklig. Hur mänskligt beteende betraktas är alltså i viss utsträckning beroende av sammanhanget. Innebär det att psykisk sjukdom bara är en fråga om samhälleliga attityder och normer, om vad som betraktas som avvikande och normalt, om tillåtna och förbjudna beteenden och tankar?
Så där tänker många. Särskilt de som aldrig lidit av några svårare psykiska åkommor själva, tänker jag, måhända fördomsfullt. Ett aktuellt exempel är Teater Giljotins föreställning ”Bli en dåre!” som enligt uppgift vill undersöka gränsen mellan kreativitet och galenskap, galenskap och normalitet.
Föga förvånande har ”Bli en dåre!” hyllats. Kulturmänniskor älskar sånt, att få känna sig lite avantgarde, toleranta, vidsynta och härliga i opposition mot förtryckande normer och stelbenta samhälleliga institutioner." läs mer

Som synes (?) lider jag inte alltför mycket över mina försvunna hårtestar. Jag har försonats. Ja, ja. Tillbaka till den här stilen. Dagen har varit arbetsfri, eller i varje fall arbetsplatsfri... Jag har läst lite texter, påbörjat läsning "Fri från oro, ångest och fobier", av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, den förstnämnda kollega till mig på Psykoterapeutisk centrum, där jag jobbar en och en halv dag i veckan. Fredagar brukar vi vara där samtidigt. Maria är en sån som sätter på kaffe och alltid frågar om man vill ha en kopp. För det mesta är vi ju båda upptagna i våra respektive rum, men i fredags - då snöovädret hindrade människors planer, försenade dem eller fick dem att helt utebli - fikade vi tillsammans. Boken framstår som klar, redig och tillämpbar. Känns matnyttig - vilket märkligt ord: vaddå matnyttig??? - Jag jobbar inte så mycket med beteendeterapi, men det är inte sällan användbart som ett delmoment, också i mer djupgående terapier.
Min kropp, som fått vila ett par dagar, har nu återhämtat sig efter helgens skidåkning. Så i morse sprang jag, inte så långt, en halvmil kanske, och därefter lite styrka.
...och så har en väldig massa sidor Murakami anlänt... ett par decimeter text, typ!