Efter sammantaget fyra timmars längdåkning under helgen är nu kroppen rätt mör. Somliga lårmuskler ger sig till känna, liksom armar och rygg. Men vilka dagar! Finns det något vackrare en en solbelyst snötyngd skog? Idag blev det, den här och var öppna, ån ut till Ältasjön, spåret runt, skogen till Söderbysjön - där solen gassade - vidare över Dammtorpssjön till Hellas och sedan tillbaka; nu med solen i ögonen (och skuggorna bakom) till Brostugan, detta helt osannolika smultronställe i utkanterna av Nackareservatet, där man brer smörgåsar och gräddar våfflor för glatta livet under vinterns helgdagar. Och det till mycket humana priser. Det känns som man är någonannanstans, där man sitter lite provisoriskt i solgasset och balanserar varmt kaffe och köttbullsmacka i knät. Och det utan en bil i närheten. Som vid en raststuga i fjällen. Och absolut inte som i en förort söder om stan! Vilken lisa för en mörkertrött själ!

Såg en ruggigt bra film på tv igår, "Sin nombre"
Gripande, rått och mitt i alla hopplöshet människans dröm om förändring!

Varför ska alla nu göra enmansföreställningar(shower!) om sina egna liv. Eva Funck ansluter sig nu till den allt större skaran av kulturpersonligheter av olika slag som ska få oss att le - och kanske gråta - med underhållaren ifråga. Jonas Gardell, Mark Levengood, Eva Dahlgren, Maria Lundqvist. Med flera. Och nu alltså Björnes magasins egna Eva Funck, på Boulevardteatern.
En trend. Utan tvekan. Yrkesmänniskan är en sak - men att få komma privatpersonen bakom yrkesmänniskan in på livet! Jag har svårt att förstå mig på den där lusten. Är fiktionen på väg bort. Satt på undantag, verkar den i alla fall vara. Det ser vi i litteraturen. Det ser vi på tv - där höjden av underhållning tycks vara att få komma hem i en kulturpersonlighets kök och åse hur denne tillsammans med andra kulturpersonligheter lagar mat, dricker vin, snackar allvar - umgås. Poängen är att de ska klä av sig, ibland också bokstavligt, i bar överkropp, inpå bara huden. Det känns som ett slags känslomässig utarmning. Mauro & Pluras kök, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre...
Alla människor har förstås ett rikt liv att dela med sig av. Men? Och? Ja, ja.
Och enmansföreställningarna (showerna!) är kanske lysande. Men jag värjer mig och undrar...

Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden, Sputnikälskling. Dessa tre böcker är nu på väg hem till mig. Vilka fantastiska titlar. Ja, det är faktiskt så att jag inte läst någon av Haruki Murakamis romaner. Nu tar jag del av Monica Braws recension av Fågeln... och kan inte begripa att jag missat denna roman så totalt. Om Sputnikälskling skriver Ellen Mattson som slutkläm "Det är vad som händer här: bitarna faller isär och jag känner ingen lust att vara medskapande, att tolka, fylla i, tillmäta betydelse. Vad som då återstår är mystifikationer och melankoli, en del trivialitet, en kärlekshistoria och några mycket fina avsnitt, som hela den avslutande del där K tvingas ingripa för att hjälpa en av sina elever. Summan blir en mindre bra Murakami". Jag bestämmer mig för att strunta i hennes uppfattning och skaffa mig en egen. Kafka på stranden, slutligen, inspirerades jag till att läsa av min väninna B, med vilken jag åt middag på Rydbergs i går kväll. Även denna är recenserad av Monica Braw - som sig bör: hon är ju en sann japankännare - och det hon skriver är betydligt mer inspirerande!
En ny författarvän, således. Det känns angenämt!
Just nu läser jag Dahlströms "Spådom", vars sakliga närstudier i mänskliga tillkortakommanden och vardagens ynkedom som bäst virar sitt nät kring mig och håller mig fången - och fången vill jag vara och gläder mig därför över romanens icke föraktliga sidantal...
För övrigt har jag lubbat en mil idag (innan snöstormen bröt ut), skrivit en sida till i den där texten som jag inte vet vart den ska ta vägen, tjuter det i mitt öra, borde jag nu ägna mig åt att ta mig an de texter som ska läsas, ska jag om ett par timmar på utvecklingssamtal på dotterns skola, och därefter dansa folkdanser i märkliga takter och med konstiga rytmer...

Vad jag pratar om...

Haruki Murakamis bok, för att återkomma till den: jag var omedelbart fast i denna... ja, vad ska man kalla den? En roman är det i alla fall inte? Och inte heller någon självbiografi. Och ingen faktabok i ämnet löpning. Nej, snarast, x antal dagboksanteckningar, i första hand sammanhållna av tråden löpning, i andra hand av författande, i tredje av träning i ett vidare perspektiv: Murakami tävlar även årligen i triathlon, där också simning och cykling ingår. Murakami skriver att han springer för att orka göra jobbet skriva... Hm. Om han inte hade ett yrkesliv som författare skulle han träna betydligt mer. Han är mån om att inte träna så mycket så att det inkräktar på yrkeslivet. Detta betyder att han i princip löptränar en timme om dagen - och därtill tid för styrka och stretch.
Varför fastnar man i en text. Först och främst kanske igenkänning. Olof Lagercrantz har sagt någonting i stil med att när litteratur är som bäst upptäcker vi någonting som vi redan visste, fast vi hade glömt att vi visste det - eller aldrig kunnat sätta ord på det. Han har också sagt att litteratur uppstår på en arena, där läsaren har hand om ena planhalvan.
Om man själv springer är det förstås inspirerande att läsa en bok som handlar om löpning. Jag fyller på, ser mig själv, vet vad han talar om när han talar om puls och andning, om kroppens lätthet när det går bra, och hur tunga benen kan kännas om man gått ut för hårt.
Men där finns något mer: jag tilltalas verkligen av Murakamis hållning till livet. Han är en amatörlöpare som löper med sig själv som enda medtävlare. Han menar att det var en självklarhet att han började springa. En dag satte han bara igång. Detsamma med skrivandet. En dag satte han bara igång. Varför? Det tycks vara en rätt oviktig fråga. Han springer för att klara av att göra det, långt. Det handlar om uthållighet. Det handlar om lidande. Det handlar om befrielse. Det handlar om tillfredsställelsen över att ha gjort det man föresatt sig. Och det handlar om att ha roligt. Som livet, typ.
Att läsa Haruki Murakamis bok är som att se sig själv i livets spegel. Och det kan också löpning vara. Liksom att skriva.

Detta har varit en bra vecka! 4,5 mil löpning. 3,5 timme dans. En riktigt trevlig och rolig fredagskväll, med två gamla barndomskompisar, på restaurang "Lilla Capri", vilka dessutom serverade kanongod mat och ett husets vin som var i en klass för sig. Och så idag, som grädde på moset, tog jag långfärdsskridskorna i näven och promenerade ner till ån (vilken förbinder Söderbysjön och Ältasjön med varandra)och tog mig denna väg ut till Ältasjön. Jag har inte åkt skridskor på ett par år och fullständigt glömt hur alldeles underbart det kan vara! Slät, glansig is, gnistrande sol, medvind, (och ja, således motvind också, men det har jag liksom glömt)fartvind!
Där på isen började jag tänka på alla ställen som jag har bott på, och lista dem i mitt huvud.
Åkervägen 11 Huddinge,
Eldarvägen Gröndal,
Ringvägen 90,
Ringvägen 88,
Karlbergsvägen,
Högbergsgatan 81 nb,
Högbergsgatan 81 3 tr,
Måsstigen 2 Gustavsberg,
brorsans sommarstuga Ingarö,
brorsans kompis sommarstuga Ingarö,
Klockarbostaden Björke Romakloster,
Söderhemsgatan Visby,
Gråboväg Visby,
Skarpnäcks Allé 20,
Skarpnäcks Alle 18,
Glidflyktsgatan Skarpnäck.
Var och en av dessa adresser har sin historia. Var och en av dessa adresser är också ett rum, öppet för besök under en skridskotur.
Nu värker somliga vristmuskler som nog inte tagits i bruk på väldigt länge.
Jag har också, som avslutning på denna vecka, sett Winters bone. En märkligt kuslig film som fick mig att intensivt uppleva att jag INTE vill bila omkring på landsbygden i USA.

Det mesta är osagt

... så heter en bok om språket och dess möjligheter, skriven av Johan Althoff. Då och då inleder jag mina skrivargrupper med att fritt ur minnet citera honom:

13 ord kan ställas samman på över 6 miljarder olika sätt. "En stjärnklar vinterkväll kommer en man med uppseendeväckande röd keps gående på vägen." En mening på 13 ord. När dessa ord plockas om drivs betydelser åt olika håll. Inkörsportar till nya berättelser blir synliga.
Om varje mening tagit 20 sekunder att skriva och vi arbetat dygnet runt har 4000 år gått. Med 8 timmars arbetsdag skulle vi behövt nästan 12000 år, för att uttömma variationsmöjligheterna hos 13 ord.
Prova, vet jag!

Ja, även idag en så kallad arbetsfri dag. Jag har sprungit en och en halv timme på morgonen. Vet inte riktigt vad det betyder i antal kilometer, men jag gissar på någonstans runt tretton. Det var riktigt ordentligt halt, bitvis glashalt, vilket medförde att jag fick sänka farten rejält ibland. Det är faktiskt den längsta sträcka jag sprungit. Jag sprang genom skogen ut till Ältasjön, förbi Älta centrum, vidare mot Flaten, in mot Ältasjöns motsatta strandlinje och så skogen tillbaka. Jag lyssnade på Robins senaste platta - den är riktigt, riktigt bra! - och när den tog slut drog jag hörsnäckorna ur öronen och njöt av fågelkvitter och vattenporl.
Nu har jag skrivit en sida till. En (1) sidan - kanske inte mycket att skryta med, men dock. Jag ska ge mig ut och handla nu. Kanske blir det en sida till sen... Jag har tänkt att jag ska försöka skriva utan kontroll, i ovisshet. Låta orden fogas samman till meningar som det faller sig, bara vara i det språkliga flödet. Flyta med. Jag tänker att skrivandet ska få vara som ett vattenflöde, uppe från en klar fjällsjö någonstans, och att det ska få söka sig fram som det vill. Vem vet var jag hamnar! Kanske i havet, kanske i ett stilla sidoflöde som tillslut bara upphör...

garanti

När jag för ett par veckor sedan befann mig på Stalands varuhus så kände jag plötsligt något hårt i munnen: en tandbit. Igen! (Ja, det samma hände i december månad, på jobbet, i samband med att jag slet av en rejäl tugga segt lantbröd. Jag fick snudd på panik. Såg framför mig hur tanden borrades upp eller slipades ner, så att en ny stifttand skulle kunna fästes. Ve och fasa. Och vad skulle det inte kosta??? Tanden lagades någon vecka senare, snabbt och lätt, för runt en tusenlapp.)
Nu var det alltså dags igen. Jag misstänkte direkt att det var den gamla lagningen av min sönderbitna tand som lossnat på nytt - eller möjligen andra halvan av den. Nytt skräckscenario. Och i morse var det dags för att konfronteras med åtgärdsförslagen, förberedd.
Jodå, det var den nytillverkade delen (i plast) av tanden som lossnat. "Vi får slipa bort lite mer och göra lagningen kraftigare", sa min tandläkare. Sagt och gjort. Blunda, slappna av. "Går det bra?" Jo, då. Efter 20 minuter var det klart.
"Det går på garantin", meddelade hon. Va? Garantin? Vad menade hon? "Ja, det var ju bara två månader sen du lagade den. Någon måtta får det vara", tyckte hon.
Leve folktandvårde!