Avanti

sol och värme-uppehåll

2011-04-24T12:08:00.002+02:00

Bloggen har tystnat, som ni märkt. Och jag känner att det får bli så. Så här års är det för mycket annat som pockar och drar... man vill vara ute, strosa i skogen, cykla till undangömda rastplatser, slappa på balkongen, sitta på uteserveringar...
Vi hörs när andan faller på och tid gives - eller som man säger på Gotland: Jag kummer när jag kummer...
Glad vår!

2011-04-11T14:30:00.004+02:00

Inspirerad av Gunillas inlägg...
Nuförtiden går utflykterna inte till de stora skogarna utan till shoppingcenter. Människor upplever skogen som en all otryggare plats, läste jag för en tid sen. Vem vet vad som kan hända där, bland småkryp och stickiga buskage... När jag var barn var skogen - och ängarna - fyndplatser. Jag ville hitta den allra första tussilagon, blåsippan, vitsippan, gullvivan, liljekonvaljen... Jag ville hitta det bästa hallonsnåren, blåbärsrisen, lingontuvorna. För att sedan stolt bära hem. Se, vad jag hittat! Vet dagens barn ens vad blommorna heter? Och vem orkar ut för att plocka bär bland alla kryp och läskiga ormar. Det finns ju att köpa, djupfryst, förresten. Matsäck? Nej tack, varför bära ut maten i skogen? När jag blev äldre plockade jag svamp. Jag minns den där speciella svampblicken, hur den liksom sökte och läste av... Lyckokänslan när den fann vad den sökte. De guldgula kantarellerna!
Söndag i shoppingcentret. Blickar söker, läser av. Händer nyper och smeker. Nu hembärs istället Fynden från butikerna. De verkliga reafynden (50% på rean) eller det där plagget som... ja, som jag bara måste ha... Rastplatser. Trötta ungar. Pengar (som behövdes till annat) som liksom bara försvunnit. McDonalds, Waynes coffee. Trygga platser. Utan insekter. (Men se upp - sist jag besökte Waynes råkade vi utför ficktjuvar. Min kompis blev av med sin plånbok och när vi talade med personalen suckade de bara uppgivet och sa att det tyvärr hörde till vanligheterna...ett par gånger om dagen, minst, sa de)

söndag...

2011-04-10T10:38:00.002+02:00

...och jag är i stort sett ledig. Solen gassar. Vår i luften. Jag tänker att man borde göra en utflykt. Det gjorde vi när jag var barn. Med korv att grilla, en lång stapel limpmackor med stekt ägg, termosar med choklad och kaffe. Vi packade in oss i folkan, pappa och mamma och ett antal barn. Och så taxen Pim, hon som dog av en överdos choklad. Vi åkte till ställen som Björkvik, Paradiset, Lida eller rent av Nynäs havsbad, parkerade bilen och marscherade iväg på själva utflykten. Vi gick ett spår alternativt sökte oss fram på egna stigar. Gladast för själva promenerandet var nog Pim, som gjorde ideliga avstickare från stigen och sprang så öronen stod rätt ut i vinddraget. Höjdpunkten var matrasten. Pappa gjorde upp eld, vilket brukade ta sin tid och aldrig riktigt ta sig. Vi åt sotiga korvar, kalla inuti, av hjärtats lust. Och fyllde på med äggsmörgåsar.
Ibland gjorde vi utflykter tillsammans med en annan familj, i två bilar. Jag minns en sådan färd, i ösregn. Det hade regnat redan då vi packat in oss i bilen, men min pappa var övertygad om att det skulle upphöra bara vi sökte oss till kusten. Det gjorde det nu inte. Regnet bara ökade. Men skam den som ger sig. Vi styrde kosan hem till den andra familjens lägenhet i stan och där hade vi vår picknick på vardagsrumsgolvet. Dock utan försök att göra upp eld.
Ja, jag ska nu göra mig helt ledig, dvs läsa de texter som ligger i en liten hög framför mig. Och sen så... vem vet...

ord...

2011-04-06T22:38:00.002+02:00

... och som ett botemedel på min ordtorka har jag nu beställt Tranströmers samlingsvolym...

ordtorka

2011-04-06T22:06:00.002+02:00

Jag har drabbats av ett slags ordtorka. Vad ska jag skriva här, och varför? Eller kanske ordtrötthet. Alla ord som sägs och skrivs... vet inte riktigt vad jag har att tillföra. Tala är silver... eller? Startade en ny skrivkurs i tisdags. Upplevde en viss trötthet inför det, men - som det brukar vara - försvann denna trötthet när jag väl stod inför gruppen: åtta, fram till dess okända, ansikten. Entusiasm. Lust. Längtan efter att, ja just det, formulera sig, finna ord, bilda meningar och foga dessa meningar samman till ett slags subjektiv sanning om livet, världen, människan... Det är ju fantastiskt. Hoppingivande. Min egen lust, längtan, känsla av nödvändighet efter att formulera mina specifika erfarenheter simmar omkring i ett vattendrag någonstans... som glimmande fiskar i ett mörkt vatten rör sig fragment av skeenden och sammanhang. Vet inte om jag har tålamod nog att ge mig i kast med det på allvar, och just tålamod är den avgörande faktor som skiljer en författare från en människa med författardrömmar, som avgör om det kommer att bli en bok av det hela. Om det nu är det jag vill. Jo, förr eller senare, så. Vidare måste man kunna prioritera och för att göra dessa prioriteringar måste man äga passionen. Lusten. Tillfredsställelsen i att. Och tiden. Ekonomin... När jag för många år sedan deltog i en debutantkurs på Biskops Arnö sa en av lärarna, poeten Sandro Key Åberg, att han hade ett och bara ett gott råd att ge till den som ville vara verksam som författare och detta råd var: "gift er rikt". Å andra sidan har fantastiska böcker skrivits av fattiga människor. Och av heltidsarbetande småbarnsmödrar.
Till sist vill jag tipsa alla skrivsugna vänner om min kollega, Sören Bondesons, nya bok: "Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman." Den handlar ingalunda endast om hur man ska bära sig åt för att få till just en kriminalroman, utan också - och kanske framför allt - om vad som krävs för att lära sig skriva, i bemärkelsen skriva en skönlitterär bok och hur man ska kunna slutföra det...

ordspråk

2011-04-01T12:15:00.003+02:00

Funderar över det där med ordspråk, en del är ju rätt korkade, som liga tvetydiga. Ett fåtal klockrena. När blir något ett ordspråk? Någon säger något klokt och så småningom är det i var mans mun. (Ahlgrens bilar, snart i var mans mun) Jag efterlyser nya ordspråk. När jag tänker och letar i min hjärnas gamla hårddisk dyker det bara upp sånt här, flertalet rätt tvivelaktiga:

Bättre fly än illa fäkta.
Där brännvinet rinner in, där rinner vettet ut. (jo, visst är det så)
Tala är silver - tiga är guld. (?)
Bättre en fågel i handen än tio i skogen.
Inte kan en blind leda en blind.
Ett äpple om dagen, rensar magen.
Skrattar bäst som skrattar sist.
Man ska inte kasta sten om man sitter i glashus.
Man ska inte gå över ån efter vatten.
Gräset är alltid grönare i grannens trädgård.
En vis man vet att han inget vet.
Den som lever får se, (förvisso)
Sent ska syndaren vakna.

Jag vill ha fler, bättre, mustigare, roligare och troligare! Förslag önskas.
Sen söker jag på www.livet.se och hittar genst ett jag gillar:
"Om du ständigt citerar visdomsord blir du själv ett talesätt." (Thomas fuller 1608-1661) Men vem är Thomas Fuller? Ingen aning.

nätet

2011-03-30T18:53:00.002+02:00

Det där med internet och sociala sajter har sina ljusa sidor. För någon vecka sen fick jag ett mejl. Det var från en tillfällig "nätvän", om man kan säga så. Vi fann varandra på en sajten "Vilda webben", och vips - befann vi oss i djupa diskussioner och livet, kärleken och döden; ett intensivt umgänge som sedan, av olika anledningar, rann ut i sanden. Det här var 2002. Långt före facebook´s tid. Vilda webben var (är?)en sajt i syfte att bekanta sig med nya människor, hitta likasinnade, eller inspirerande oliktänkande, snarare än en sida för dejting eller att utgöra ett socialt mingelrum. Hur som helst hörde denne vän av sig nu efter nio år. Hon hade hittat en bunt utskrifter av vår kommunikation, googlat och hittat mig.
Och idag sågs vi för första gången. Rätt nervöst, faktiskt. Lite pirrigt, rent av. Jag hade ju inte ens sätt ett foto av henne. Det hade ju tyckts oss som om vi hade så oändligt mycket gemensamt - i bakgrund, uppväxt, intressen, personlig tematik och problematik... Kanske skulle vi nu, efter nio år och för första gången live, inte hålla måttet?
Vi träffades utanför min mottagning. Hon satt på en bänk i solen. Klart att det var hon! Inget tvivel, om saken. Vi kramade om varandra och uppsökte ett lunchhak i närheten. Och där pratade och pratade och pratade vi, och så där mest hela tiden kunde vi båda instämma: ja, exakt dom erfarenheterna kunde vi känna igen oss i, de upplevelserna hade vi båda haft, de strapatserna upplevt, den smärtan, den glädjen, den boken... Tusen saker kvar att prata om när vi skildes åt. Ibland är livet verkliga möten!

Måndag...

2011-03-28T12:10:00.002+02:00

...igen? Hur kommer det sig att det så ofta är just måndag? Under förmiddagen har det varit textdiskussioner med Skrivarlinjens andraterminare. Det är sista veckan av det Självbiografiska blocket och flera bra och starka texter har skrivits. Alla människor har en berättelse, ja, absolut. Det gäller "bara" att våga berätta och att öva på hur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - i författandet måste man våga sig på att ta risker, man måste ut på den hala isen, den tunna isen, uppför det höga berget, ner i de mörka gruvgångarna. Det välbalanserat normala gör ingen gripande roman. Lugnet gäspar man över. Såvida det inte förebådar den analkande stormen. Nu på eftermiddagen ska vi tala om Paulruds "Fjärilen i min hjärna" och Wijkmarks "Stundande natten", som exempel på bearbetande litteratur med existentiell tematik, faktiskt den mest basala av all existentiell tematik: Livet har ett slut, kort och gott.
Andra böcker som lästs och diskuterats under blocket är Gunilla Linn Perssons "Sagan om mig själv", Eklunds "Varulvsvalsen" och Didions "Ett år av magiskt tänkande".
Nästa vecka börjar terminens sista block, Litteratur och samhälle. Så har ett år gått, igen. Och snart är det dags för intervjuarbetet inför nästa års Skrivarlinje. Snart är det sommar. Men först påsk, vår och deklaration, och den där magiska doftande tiden mellan hägg och syrén, tid för koltrastdrillar och galna näktergalar, den där perioden som har en tendens att vara över innan man hunnit insupa den. Det borde införas ett "Mellan-hägg-och-syrén-lov", tycker jag.

dans, dans, dans

2011-03-27T17:57:00.003+02:00

Lördag, söndag har gått i dansens tecken. Helgkurs under ledning av Paja och Madelon Milić med danser från forma Jugoslavien, snabba med en massa turer och långsamma, vackra, gungiga. Roligt!
Dessutom danskväll igår, så: sammanlagt runt tio timmars dansande, vilket känns i fötterna.
Naturligtvis glömde jag att ställa fram klockan innan jag somnade, vilket betydde snabbrush iväg i morse, efter att jag kastat en blick i morgontidningen och läst "du har väl inte glömt...." ja, just det.
Nu väntar en ny vecka. Sommartiden ger ljusare kvällar, nu, vid halvåtta, börjar det skymma.

Bilden ovan är från Internationella folkdansklubbens "Vårsprall" 2010. Nu tränas det som bäst för Vårsprall 2011. som går av stapeln den 14:e maj, 12:00 i Björns trädgård och 14:15 på Sergels torg.

böcker...

2011-03-23T13:01:00.007+01:00

Och nu blev det riktigt, riktigt svårt. Vilka är egentligen de där verkligt stora, omskakande läsupplevelserna? Känner mig inte på långa vägar nöjd med mitt urval, men kan inte sätta fingret på vad som egentligen fattas. Men det borde finnas fler! Det måste finnas fler! Hur många böcker har jag inte läst i mitt liv (hisnande tanke)?
Sara Lidman berättade en gång att innan hon börjar läsa en bok så slår hon upp den på tre slumpmässigt valda ställen, läser en sida på varje rad och: "om det inte är någon av dessa rader som griper tag i mig så skulle jag aldrig komma på tanken att läsa den". Hårda bud...

Dostojevskij - Brott och straff
Ljungqvist - Paula, Sörj dina träd
Sandemose - Varulven
Hesse - Steppvargen
Mann - Bergtagen
Castaneda - Samtalen med Don Juan (m fl)
Morante - Historien
Haushofer - Väggen
Bibeln
Herzog - Att gå i kyla
Ahlin - Din livsfrukt
Moberg - Din stund på jorden
Lundell - Jack
Kundera - Varats olidliga lätthet
Tunström - Juloratoriet

Smältvatten...

2011-03-22T09:18:00.003+01:00

Idag har jag kvällskurs och är ledig fram till dess. Vädret är milt. Gatan utanför mitt fönster är en sjö av smältvatten. Inte mig emot. Jag känner mig redo för vår.
Som barn älskade jag ordet vårvinter. Vet inte varför, men fann det på något vis magiskt.
Min kropp värker på kända och okända ställen efter helgens löpning och gårdagens intensivdansande. Ska låta den vila ett par dagar.
På facebook växer en tråd gällande filtips. De där riktigt ruskigt bra filmerna, vilka är de?
Cinema Paradiso
En kvinnas doft
Det stora blå
Zorba
Midnight Cowboy
Mandomsprovet
Döda poeters sällskap
(är jag fast i det förflutna, typ? finns det inga senare)
Breaking the waves
Den engelska patienten
(nja, inte precis nya, de heller)
21 gram
The eternal sunshine of a spotless mind
(... får tänka vidare, kanske krävs det några år innan det visar sig om en film verkligen är en sån DÄR FILM)

Nu ska jag ägna mig åt textläsning och hoppas på att också hinna med en promenad innan det blir dags att åka till jobbet

lista,

2011-03-20T17:50:00.003+01:00

ja, ännu en... och denna lista tog form i mitt huvud under dagens löparrunda (Söderbysjön runt också idag, men motsatt håll. för variationens skull...) då jag närmade mig, en kvinna som promenerade på Hellasgårdens 5-kilometer. Hon hade något oformligt grönt på ena axeln, kanske en vågad designkappa, tänkte jag, säkert av det mer exklusiva slaget. Men när jag efter en liten stund var ifatt henne såg jag till min förvåning att det var en livs levande grön papegoja som satt där, för säkerhets skull, bunden med en lika illgrön lina till sin ägarinna.
Därifrån till mina djur:
Katten Kvirre, en katt som bara kom och efter stort tjat från min sida fick stanna kvar hos oss i villan i Huddinge. Han var med om många strapatser. En dag kom han hem med avhuggen svans - den ena delen hängde bara kvar i en liten slamsa och fick avlägsnas och kvarvarande stump bandageras. En annan tappade han pälsen - ja, verkligen: hela pälsen, och var under ett antal månader en skyddslös nakenkatt. Det måste ha varit en prövning för alla i familjen, eftersom hans rumsrenhet under denna period var som bortblåst. Åter en annan kom han hemhoppande på tre ben. Den ena tassen var rejält skadad och sköttes omsorgsfullt av mig under minst ett år innan den tillslut läkte. En gång vägrade han att komma fram när vi skulle åka hem efter en helgvistelse i vårt sommarhus vid sjön Tisnaren. Jag grät floder hela vägen till Stockholm. Hoppades på att han skulle vara tillbaka nästkommande helg, men inte. Men den fjärde helgen dök han plötsligt upp, jamande utanför fönstret, illa tilltufsad och mycket hungrig. Så småningom blev han sjuk. Då hade många år går och jag hade hunnit flytta hemifrån. Det blev min uppgift att ta honom till Bagarmossens djursjukhus för avlivning.
Taxen Pim. Hon kom till oss lite slumpartat kort efter att Kvirre kommit. Vänner till mina föräldrar hade skaffat henne, men upptäckt att de var allergiska. Pim och Kvirre blev goda vänner och delade mellan varven korg. Med åren blev hon gammal och trött. Dödsstöten kom en natt då någon glömt en chokladask framme, vilken hon glatt satte i sig till sista pralin.
Undulaten Nils - men jag är rätt säker på att en Nils dog och en ny införskaffades utan min kännedom under en sommar när en granne tog hand om honom. Nummer två trillade en natt av pinn, och jag insåg verkligheten bakom uttrycket: jag fann honom på burgolvet, stel och stendöd.
Katten Lukas som bodde hos mig på Ringvägen. En halvgalen, mycket vacker katt, som anföll ett flertal av mina gäster. Han vägrade flytta med mig till Högbergsgatan och lät sig helt enkelt inte infångas. Jag återvände många gånger och lockade på honom, utan resultat. Öde ovisst.
Bullterriern Gideon. En stor kärlek. Högt älskad, fortfarande saknad.
Den blågula aran Emma. Hon kom till mig som liten unge och blev helt tam. Hon sov gärna bredvid mig på huvudkudden, nedsjunken på "mage" och älskade att rulla över på "rygg" med "tassarna" rakt upp och bli kliad på magen. Hon blev dock helt olycklig och själssjuk när jag fick mitt första barn och jag tvingades göra mig av med henne. (Emma, Gideon och Nils kamperade ihop under ett antal år, goda följeslagare, riktiga familjemedlemmar!)
En hel radda med katter under de år jag bodde på landet, de flesta överkörda.
En massa fiskar.
Hunden Micki, en ostyrig blandrashund (healer/cocker spaniel)med världens varmaste bruna ögon, som av olika skäl fick byta ägare då vi flyttade från Gotland. Då hade han ätit upp ett antal säkerhetsbälten i min bil, samt ett par byxben på en middagsgäst - och givit oss oändligt med kärlek.
Jag har också delat bostad med en orm, men denne tingest utvecklade jag inte någon närmare relation till.

Jag inser att jag skulle kunna skriva många historier om var och en av dessa mina djur, fiskarna kanske undantagna... men att detta kanske inte är det rätta forumet för något sådant.

2011-03-19T17:41:00.002+01:00

Det där speciella, liksom genomskinliga, vårsolsljuset! Som en skarp påminnelse om allt det som man saknat under vintermörkrets täcke. Efter frukosten sprang jag Söderbysjön runt. Smältvatten, fågelkvitter och min bultande puls, allt i samklang! Nu ska det bli varmare, utlovas det, med temperaturer upp mot tio plus! Jag har bokat en resa till Grekland i sommar. Till Samos, Greklands gröna ö. En ö med mycket skog och vatten, enligt reseförsäljaren: "Det påminner lite om naturen i Nackareservatet." Jahaja. Det är ju min skog det. Och den älskar jag. Så varför inte stanna hemma då? Jag tänkte på det när jag sprang. Den där skogen. Men trettio grader varmt. Och fuktigt. Och omgivet av det turkosa havet. Och en massa trevliga tavernor, med grekisk mat och retsina.
Spänt läge i världen. Ska Egeiska havet bli en krigsplats? Kan de överhettade kärnkraftverken kylas ner i tid? En dov oro i bröstet.
Den kommande veckan ska bli lite lugnare än den föregående hoppas jag. Jag har nu inte skrivit på vad det nu är på över en vecka - och jag vet faran med det; hur lätt det är att tappa bort någonting. Ett risktagande. I dagens DN kan man läsa om trenden att skriva självbiografiskt. Min kollega Inga-Lina Lindqvist intervjuas. Och Jan Henrik Swahns "Mitt liv som roman", recenseras.

Om sannolikhet

2011-03-17T22:41:00.000+01:00

2011-03-17T22:33:00.003+01:00

Nyheterna. Sällan har det varit hemskare att titta på nyheterna än under den senaste veckan. Japan har över femtio kärnkraftverk. Radioaktiv strålning är farligt. Det vet man. Om någonstans, så i just Japan.
Så lätt att inbilla sig att det finns något sådant som kontroll över farligheter. Myndigheterna kontrollerar. Myndigheter försäkrar. Experter försäkrar. Säkerhetssystem upprättas. Vallar mot flodvågor byggs. Kärnkraftverk byggs. Man får ta risken. Och experterna försäkrar ju. Ingen fara! Vi vill så gärna tro, men innerst inne vet vi ju ändå att vissa saker inte går att kontrollera. Att olyckor händer. Hur osannolikt det än är.

fullt upp...

2011-03-16T20:24:00.010+01:00

Att ha "fullt upp". I vårt samhälle är väl det ungefär så bra det kan tänkas bli: "Hur är det?" "Jo, tack. Fullt upp."
Den här veckan har jag fullt upp. Pressat program. Från tidig morgon till sen kväll. Jag tycker absolut inte att det läget är det bästa tänkbara. Jag lunkar hellre än rusar. Äter frukost i lugn och ro. Och inte klockan sex. Ja, ja. Tanken var inte att klaga. Faktum är ju att det som gjort veckan så fullspäckad är mitt eget beslut. Inget jag varit nödd och tvungen till. Tvärtom. Nämligen två heldagar med Jeffrey E. Young, rektor för the Cognitive Therapy Centers of Ney York and Connecticut, liksom även för Institutet för schematerapi i New York. Fullspäckad med erfarenheter och kunskaper som han frikostigt delat med sig av. Ämnet: schematerapi för par. Jag önskar att alla par (inklusive det par som jag själv är en del av) fick tillfälle att gå schemafokuserad parterapi - att på djupet begripa de egna, och partnerns djupaste emotionella behov, och få redskap och övning i hur man kan tillgodose dem. Läkande och växande.
Idag har jag haft textsamtal med Skrivarlinjen, år 1, på förmiddagen. Därefter lunch på café Hurtig, ett av mina favoritställen. Eftermiddagen har jag varit på mottagningen.
Torsdag och fredag kommer att bestå av textsamtal med Skrivarlinjens 2:or, dans, arbete på mottagningen samt möten med två olika grupper i Terapeutiskt skrivande. Varierat och spännande. Freud lär ha sagt att de två viktigaste sakerna för oss människor är andra människor (relationer) och arbete (något viktigt att uträtta).

2011-03-13T14:27:00.003+01:00

Om Black swann: Tveklöst en stark film, nästan lite väl (mag)stark, skulle jag vilja säga. Onödigt mycket skräckeffekter, för min smak. Under vissa scener satt jag och stirrade ner i mitt knä. Den kändes helt enkelt lite överdriven, den kuvade och starkt hämmade dottern/ballerinan, den riktigt störda vakande modern, den på operabaletten härskande avundsjukan/bitterheten/elakheten... Men en hollywoodproduktion är en hollywoodproduktion. Och Svansjön är ändå alltid Svansjön. Scenografin mästerlig. Dansen likaså (hur i all världen har Natalie Portman kunnat lära sig att dansa så???) och till det starkt teatraliska uttryckets försvar kan sägas att filmen ju faktiskt är en tolkning av Svansjön - som handlar om en uppsättning av just Svansjön. Svansjön i Svansjön alltså.
För övrigt är det lite svårt att förstå att man (jag) faktiskt orkar bry sig (mig) om the Black Swann så här i skuggan av katastrofen i Japan. Men det är liksom för stort att skriva eller säga något om. För ofattbart. Obegripligt. För svårt och så fruktansvärt att ord inte finns tillgängliga.
Måndag och tisdag ska jag delta i seminarium/workshop med Jeffrey Young. Det ska bli fantastiskt spännande. Hoppas återkomma om detta.

spådom

2011-03-11T09:53:00.002+01:00

... Dahlströms Spådom är nu utläst - det tog sin tid... En högst märklig roman. Tre livsöden, tre djupt subjektiva perspektivpersoner, alla outtalat märkliga, lite konstiga, fobiska, kritiska, känslokalla. Dahlström kryper så nära in i dem att just denna sida blottläggs, obarmhärtigt. Att läsa Spådom är att vara totalt närvarande. Jag brukar säga att vi läser romaner för att få en liten aning om hur det skulle kunna vara om vi vore någon helt annan än den vi nu är. Att vi förstås aldrig riktigt kommer att få veta, men dock: en aning! I Dahlströms roman är jag mycket nära denna erfarenhet, och erfarenheten är - i dessa tre fall - obehaglig. En undangömd sida av det att vara människa. Dahlström förklarar ingenting. Han litar till 100 % på sin läsare och när romanen slutar är det i ett slags totalförvirring. Vad har jag egentligen varit med om? Vad är det för märklig gåta som belyses. Hans text lämnar en inte ifred, lämnar ingen ro och när jag läst de sista sidorna som på något sätt ändå knyter ihop alltsammans (men hur?) är det på sätt och vis ett slags befrielse. Jag förstår inte hur han har lyckats skriva den här romanen. Har han vetat vart den är på väg? Vad han vill med den? Jag tänker mig det som en undersökning, inåt. Och själva handlingen - intrigen, framåtrörelsen - finns i utmarkerna.

Lev som du vill...

2011-03-09T12:38:00.002+01:00

...och inte som du lärt dig - eller: reinventing your life! Jag har förmodligen nämnt den förut, men vill göra det igen. Yeffrey Young, fil.dr, psykolog och grundare av den sk schematerapin, och tidigare verksam vid Arnold Becks (grundaren av den kognitiva terapin) institut, har tillsammans med Janet S. Klosko, samlat sina erfarenheter från schematerapi och sammanställt något så ovanligt som en "självhjälpsbok" som bygger på långvarig klinisk verksamhet. I svensk översättning (av Mia Östlin) kom den först förra året, femton år efter utgivningen.
Schematerapi är en vidareutveckling av traditionell kognitiv beteendeterapi med starka influenser av gestalt- och affektterapi, sam av anknytningsteori.
Vi människor har ett antal emotionella grundbehov. Om dessa bemöts på ett icke adekvat sätt, när vi är små och hjälplöst utelämnade till de vuxna som ska ta hand om oss (anknytningspersoner), kommer det att ge upphov till behovsfrustreringar. Barnet får så att säga själv ta hand om sina behov, efter bästa förmåga - vilket inte är mycket, eftersom barnet (ännu) inte är utrustad med någon sådan förmåga. Det "synliga" (men ibland svårupptäckta) resultatet i vuxenålder är olika former av destruktiva livsmönster.
Nästa vecka kommer Jeffrey Young till Stockholm för en tvådagars workshop i hur man kan använda scematerapi för parrelationer. Regi: Kognitiva institutet. Denna workshop är också ett av utbildningsblocken i institutets schematerapiutbildning, vilken jag har den stora förmånen att delta i. Ser fram mot dessa dagar med spänning!

Lill Lindfors - En Man I Byrån

2011-03-08T14:20:00.000+01:00

kvinnodag?

2011-03-08T13:56:00.002+01:00

Ja, det är nog bra med en sån, men borde inte alla dagar vara kvinno- (och mans-)dagar. Människodagar. Jag tänker på den gamla "Röda fjädern-boken" - och jag förstår att inte många vet vad jag syftar på, eftersom det var HUR LÄNGE SEN SOM HELST som man tittade på Hylands Hörna och Röda fjädern-insamlingar, och ja, till och med beställde denna (lysande!) bok, med dagsverser för varje bokstav.
"Vänlig vecka fort förgår, bättre vore vänligt år."
Och nu när jag formulerat denna dyker det förstås upp en hel radda andra, som:
"Nyckelbarnet sa till pappan, far, jag såg din fru i trappan." (Ja, det var då det, på 60-talet) Eller den fantastiska: "Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog." (Och det var före Hälge, det) Och: "Fans är popidolens svans, fanns ej fansen han ej fanns."
Idag skiner i alla fall solen på alla tjejer, killar, kvinnor, män, tanter, farbröder, gummor och gubbar, i alla fall här i Stockholm.
"Åh, åh, åh, tjejer, åh, åh, åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras..."... och idag kommer Åsa Mobergs självbiografiska roman "Kärleken i Julia Anderssons liv" ut, efter att ha legat i byrålådan i nära nog fyrtio år.
Känns dock spännande, som ett tidsdokument. Jag kan nog inte avhålla mig från att beställa. Och som det kan vara inspireras jag i min tur, av själva recensionen:

2011-03-06T20:37:00.003+01:00

Tillbaka från kryssningen till Tallin. Alltsammans högt över förväntan: god mat i stora mängder, musik, bra hotell, fantastisk utsikt, härligt spa, promenader i Tallinn, restaurangbesök, mera spa och fler restauranger, trådbussen till presidentpalatset, snöstorm, vårsol, umgänge och goda bakelser. Staden Tallinn påminner mig om Visby, men ändå så annorlunda. Ett större allvar. En gråton. En stad jag gärna återvänder till.
Och vilken vila! Vatten i alla dess former. Och värme. I ångbastun, den 95-gradiga finska bastun, i den turkiska, i bubbelpoolen, i dimsjoken över utomhusbasängen, i hudens salta svett. Allt utan brådska.
Men kanske störst av allt: Den mäktiga färden över mörka isvatten. Genom det lilla fönstret i vår hytt glömde jag nästan bort att vi befann oss på ett slags flytande hotellkomplex: utanför de hoppressade isflaken i rännan och bortom den obruten is, öppet vatten, svart, sedan mer is. Motorernas arbetande. Ljudet av isen mot skrovet. Ett mycket kraftigt strålkastarsken som sveper över isen och sedan, som från ingenstans, det upplysta skeppet, möte mycket nära i rännan, sveper som ett slags sagoskepp och sedan: mörker igen. Mycket stark närvaro!

mer vår...

2011-03-03T11:27:00.006+01:00

... och en timme i löparspåret. Fågelsång. Vattendropp. Solljus mellan trädgrenarna. I eftermiddag väntar kryssningen till Tallin och några dygns riktigt slöliv. Jag tänker ta med mig "Adams bok", (Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombo) som jag länge tänkt läsa utan att det blivit av. Jag tar också med mig den "text" som jag skriver på, men i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska kalla det, annat än "text". Det är ingen roman (även om det kanske skulle kunna bli det) utan ett helt osorterat flöde, där min mamma, jag själv och min pappa är de centrala trådarna, i nämnd ordning, antar jag. Mamma - flodhästen i vardagsrummet - tar stort utrymme. Pappa - en diffus drömgestalt, med tiden allt tydligare. Och så jag då. Med nödvändighet låter jag texten flöda fritt, bölja fram och tillbaka, strömma, forsa, sippra - i värsta fall sina och torka ut. Ja, vem vet? Jag känner det som att jag vill invänta, samla ihop. Som att jag liksom har rusat i förväg. Så långt att jag tappat orienteringen. Vart tog alla vägen? Och jag själv?
Vitsen med att se bakåt är att det blir lättare att gå framåt. Ja, kanske det?

Vår i luften

2011-03-02T13:10:00.003+01:00

Solsken över Kungsholmen. Det hade varit en dag att ta ut mamma, köra henne i rullstolen, just här, förbi Rådhuset, ner till Norrmälarstrand. Jag tänkte det när jag lunchade snett emot Rådhuset idag. Att det var en sån dag. Nu närmar det sig årsdagen av hennes död. En saknad slog upp i mig, utan förvarning. Efter henne - och efter min pappa, som dog två månader senare.
Mamma var en vän av dikter. Erik Lindorm, Hjalmar Gullberg och många andra. Hon läste väldigt mycket, och jag antar att mitt "litteraturintresse", eller kanske snarare, behov av andra världar, är något jag fått av henne. Pappa skröt däremot länge med att han läst en bok och att det räckte. "Nej tack, jag har redan en bok", var ett stående skämt. Den boken var "Seagull". Sämre bok kan man ha. Han hade också en och annan favoritdikt. Där fanns Ferlins "Inte ens en grå liten fågel" t ex - och så denna, av Bodil Malmsten:

Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.

listor

2011-03-01T10:08:00.003+01:00

Det där med att skriva listor är något som med åren fallit bort. Eller rättare sagt, ändrat karaktär. Nu skriver jag inköpslistor, samt listor över diverse förpliktigande göromål. Listor vars innehåll bockas av/strykes och fylls på i en jämn ström. Då och då uppstår dagar utan listor, likt mjukt blommande sommarängar - men, inte alltför ofta.
Förr i världen skrev jag ett slags erfarenhets-/upplevelselistor. De var ett slags hjälp att se de samlade erfarenheterna, ett utforskande av frågan: vem är jag?
För en tid sedan skrev jag (här i bloggen) en lista över de ställen jag bott på. Här kommer en över vad jag yrkesmässigt ägnat mig åt, i den utsträckning jag nu minns det:
Vistaskolan, Huddinge år 1-6
Källbrinksskolan, Huddinge, år 7-9
Huddingegymnasiet 1970-73
Melins bar, Huddinge
Renhållningen, Huddinge (latrintömningen!)
Konsumbageriet, Högbergsgatan
Delicato
Praktik på lekskolan, ja vad den nu hette
Nybodahöjdens äldreboende
Pedagogik, Sthlms universitet
Bildkurs, S:T Eriks folkhögskola
Sociologi Sthlms universitet
Etnologi, - " - (I det fina lilla huset på Djurgården)
Filmvetenskap, Sthlms universitet
Postsorteringen, Posten, Stockholm
Beckomberga sjukhus (sa upp mig tredje anställningsdagen)
Långbro sjukhus
Rålambshov sjukhus (där jag sa upp mig den första anställningsdagen)
Nybohovs särskola
"Små försök", Barnens Ö - under en rad somrar!
Nybodahemmet
Katarina Västra skola, omsorgslärare
Södra Latin, klasslärare (hushållslinjen!)
Skapande svenska, Uppsala universitet
Kulturcirkeln, bokhandelsbiträde
Litteraturvetenskap, Stockholms universitet
Korrekturläsare, DN
Korrekturläsare SvD
Reimersholmes gruppbostad
Nacka elevhem
Gotlands Allehanda, Visby
Hajdes, gruppboende, Fröjel
Manusutbildning, högskolan Visby
Humanus, Visby (komvux, svenska A+B)
Östersjöns författar- och översättarcentrum, Visby
Fisksätra gruppboende
Skrivarakademin, Sthlm
Contar utbildning (till samtalsterapeut)
Plus: ett väldigt stort antal skrivarkurser alltsedan 1983 och framåt... Och eget skrivande då (som vanligt hamnar det sist, längst ner) En kortroman, fyra romaner, en novellsamling, x antal opublicerade titlar. So far..
Hm... var det allt?

När jag skriver ner detta sker det igen: hur jag förflyttas till alla dessa platser, känner dofter, ser människor. Hur något setts i rörelse. Historier vaknar, pockar...
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."

klänningen...

2011-02-27T19:05:00.009+01:00

När jag var med dottern och shoppade någon gång i våras hittade jag en fantastiskt fin men ytterligt svåranvänd klänning, för typ ingenting. 70% på reapriset. Det är då jag brukar slå till. (dottern, däremot, är fullständigt ointresserad av plagg med röda prislappar på - hon ser dem överhuvudtaget inte.) Det var i första hand färgerna jag föll för, blått, grönt - som skog, gräs, himmel, vatten. Det är inte färgerna som gör den svåranvänd, utan mer själva modellen: tunn, skir, med mängder av volanger. Och längden. Den är helt enkelt väldigt kort.
Och så har den hängt där i garderoben. Ända tills igår. Då jag av någon outgrundlig anledning kände att tiden var mogen. Internationella folkdansklubben hade danskväll och klänningen ifråga är visserligen så långt från folklore man kan komma - men, i alla fall. Och jag motverkade den vågade längden (eller snarare avsaknad av längd då) genom att bära den till ett par manchester-tights. Snyggt, konstaterade jag. Riktigt snyggt!
Låt mig säga att jag aldrig någonsin har fått så mycket uppmärksamhet för min klädsel! Och det av den mest skiftande karaktär. "Du ser ut som en geting", utbrast någon, med odelat positivt tonfall. En blågrön geting? Hur snyggt är det på en skala. "Åh, vilken fantastisk klänning!", tyckte en annan. "Du påminner om hon, operasångerskan i schlagerfestivalen", hävdade en annan. Maria Ernman! Hjälp! Den som fällde kommentaren noterade utan tvekan min tveksamma respons och tillade: "Ja, men det är väl fantastiskt - fast det är ju inte den stil du brukar ha, jag menar, du har ju lite mer läder och sånt mest". Ja, jag gillar läder och äger ett antal läderjackor samt två par läderbrallor - dock inget som jag brukar dansa i! "Du är som kvällens drottning", menade ytterligare en annan. "Åh, du är så fin". "Fantastisk klänning!"
Och nej, det var alls inte obehagligt eller ens obekvämt. Jag kände mig fint! Och inte som Maria Ernman. Min klänning kan kanske associeras med hennes - om ni föreställer er den blå och grön och så kort att rumpan nätt och jämt skyles.
Idag har jag shoppat med dottern igen. Det betyder att hon köper och jag tittar på och betalar. Ett linne à 250 pix, ett par mjukisbrallor för 400. Själv hittade jag två t-shirts med röda prislappar för 49 kronor stycket.

drömmar...

2011-02-25T08:16:00.009+01:00

Nattens dröm:
Jag befann mig i vardagsrummet i barndomshemmet i Huddinge. Inte ensam dock och inte som barn, utan som vuxen, tillsammans med X, en man som funnits i mitt liv. Utanför fönstret var ett slags träsk (samma träsk som egentligen var beläget en bit in i skogen, vilken började på andra sidan vägen, men som i drömmen fanns bara några meter utanför själva huset). Där simmade en bäver glatt omkring, till synes bekymmerslöst. Jag och X skyndade ut för att titta närmare. Jag var ivrig och lutade mig fram över vattnet, tills jag gled i. Jag blev inte rädd alls, bara konstaterade att det hände. Så dök "bäverns" huvud upp, alldeles intill mig. Jag insåg att den var på väg upp. Bara det att den växte och växte, blev stor som en björn - och, till min förskräckelse insåg jag att det faktiskt var just en björn, en stor, lurvig brunbjörn. Hotfull. Flyktmekanismen slog till. Jag kravlade mig upp, fick i samma stund syn på C (X:s nu vuxne son och tillika min styvson), bara en pojke i drömmen, runt tio år. X och jag fick fatt i honom, tog i varsin hand och började springa därifrån, alltmedan brunbjörnen kom lufsande efter oss. En varg dök upp från ingenstans och förstärkte faran. C var motsträvig. Marken var nu lerig, vi gled, halkade. C slet sig loss ur vårt grepp. Han var nu naken. Han ville inte följa med oss - utan envisades med att njutningsfullt rulla runt i leran.
Där vaknade jag. Men hjärtklappning.
När jag funderar över drömmar brukar jag tänka att man drömmer om sig själv, och är hela - eller stora delar - av rollistan. Man plockar liksom fram de roller och den scenografi man behöver för iscensättningen.
En man och en kvinna i fönstret i mitt barndomshem. Ett träsk. Lockande, och lite farligt. En bäver. (kan fälla stora träd, men jobbar ofta väldigt ostrukturerat: ett träd här, ett träd där) En stor farlig björn. En varg. (vad är hotfullt i mitt liv?) Ett försök till "räddning" av C (mitt inre barn?). Lera. Nakenhet. (in the mud)
Det som jag fann mest spännande med denna dröm var inslagen av vilda djur. Vet mig aldrig ha drömt om vare sig en bäver eller en björn förut. Ej heller om en varg.
När jag vaknade var jag olycklig över att jag aldrig skulle kunna springa trygg i skogen igen... En enorm lättnad när jag tillslut insåg att det varken finns varg eller björn i mina skogar.

2011-02-23T13:26:00.010+01:00

Bilden av den fullkomligt galne Muammar Gadaffi bränner på näthinnan. "Ut på gatorna, alla ni som älskar Muammar Gadaffi", spottar han fram och slår näven i bordet. "Var inte rädda för råttorna." Om det inte vore på riktigt skulle man kikna av skratt. Karln är som hämtad ur en satirisk skämtfilm. Diktatorn årgång 2011. Men nu är det ju på allvar. Han finns. På riktigt. Demonstrationer och upplopp fortgår och sprider sig. Den ena efter den andra av hans förtrogna hoppar av. En statsman som förklarar krig mot sitt eget folk är magstarkt. Ett statsöverhuvud som sätter in bombflyg mot sina landsmän. Ja hjälp. Resten av världen håller andan. Vad ska komma härnäst?
Här i Sverige är problemen av annan art. Kylan håller i sig. Det är ont om parkeringsplatser. Isen lägger sig i Östersjön. En stor mängd internetköp avbryts. Snöröjningen fungerar inte. Det är för dåligt sandat på trottoarerna. För trångt i tunnelbanan. Internetuppkopplingen segar och man får inget vettigt gjort.
Tre (3!) av mina klienter har avbokat sig idag p g a sjukdom, samtliga med hög feber. Ny influensavåg? Dags att handsprita igen? Kanske skulle man alltid handsprita, men vad händer med immunförsvaret om man ständigt desinficerar sina händer?
Det finns goda smittor också. Skratt kan smitta. Liksom entusiasm och inspiration och mod.

Det räcker nu! Hör ni att dom ropar det:
Det räcker nu! Dom gör det nu:
Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.

Det räcker nu! Miljoner människor ropar det;
Det räcker nu! Dom gör det nu:
Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.

Så diktade Björn Afzelius. Då gällde det det latinamerikanska folket. Nu sveper en flodvåg över arabvärlden.

tisdag...

2011-02-22T15:15:00.003+01:00

...och snön faller, och vi med den, som Lundell diktade. En vit mur utanför fönstret. Känns lite meningslöst, eftersom det ju ändå utlovas plusgrader till helgen...
Jag har tillbringat dagen med:
1) Boka Tallin-kryssning. En minst sagt tidsödande sysselsättning: efter en timme vid online-systemet gick det ändå inte att betala, så det slutade med ett telefonsamtal. Länge leve telefonbokningar. Personliga sådana där man får det man vill och vet vad man egentligen beställt. Jag och barnen ska åka några dagar under sportlovet. Har aldrig åkt på "kryssning" och heller aldrig besökt Tallin (eller Baltikum över huvud taget) och definitivt aldrig bott på ett första klassens spa-hotell (och aldrig på ett fem-stjärnigt hotell heller, för den delen - det brukar landa på två stjärnor och kanske ett plustecken...)
Så att jag ser med spänning fram mot detta. Vi verkar i alla fall inte vara ensamma om tanken - jag lyckades knipa de sista två rummen på detta gigantiska hotell med typ hur många rum som helst.
2) Boka båtbiljetter till Gotland. Vi behöver ner för att göra i ordning innan sommaren och vis av erfarenheten från förra året, då det helt enkelt var slut på biljetterna till varenda lämplig helg och gräset var meterhögt då vi kom ner till midsommar, tänkte jag se till att vara ute i god tid.
Men det var med nöd och näppe det. Djurplatser i ena riktningen. Alternativ avgångstid i den andra. Hur tidigt är folk egentligen ute?
Nu väntar kvällskursen Att skriva. Börjar bli dags att bege sig in mot staden.

Måndag...

2011-02-21T08:44:00.002+01:00

... ja, måndag. Morgon. Undervisning väntar hela denna dag. Skrivarlinjen går in i det "Självbiografiska blocket", det ser jag fram emot. Brukar bli ett viktigt - och ibland - förlösande block. Dagen ska ägnas åt utvärdering av föregående block (Dramatik/film) samt introduktion av det nya. Jag har en kasse böcker med mig för ändamålet. Jag hade velat ta med mig dubbelt så många, minst. Att prata litteratur blir så mycket mer konkret då man faktiskt har en bok att hålla i, öppna, läsa ur, titta på. Mer livfullt.
Solen gassar över Spökparken. Fem minusgrader. Perfekt skidväder. Men jag har ont i tårna (!) av helgens åkande över isar och genom skog. Fattar inte varför! Tårna. Tre stycken närmare bestämt... Apropå isar, så åkte två skidåkare genom isen på ån igår. Jag åkte där i lördags och konstaterade att vindbrunnar och andra dunkla öppningar var oroande många... Ingen fara med åkarna. Ån är grund och inga problem att ta sig upp ur. Men rejält kallt, tänker jag. Det var tolv minus vid tillfället.

tips

2011-02-17T16:22:00.002+01:00

Glömde ju: att jag skulle tipsa om följande intressanta recension av Nils Uddenbergs bok "Själens schamaner. Personliga essäer om psykiatri", signerad Ann Heberlein. Heberlein har en förmåga att sätta fingret på de lite ömmande punkterna:

"Uddenberg har skrivit en sympatisk bok som åtminstone övertygar mig om att de flesta psykiatrer, i olika tider och sammanhang, drevs och drivs av en vilja att bota.
Han beskriver hur synen på psykisk sjukdom och den sjuke ändrats över tid – från helig dåre, till farlig, till ömklig. Hur mänskligt beteende betraktas är alltså i viss utsträckning beroende av sammanhanget. Innebär det att psykisk sjukdom bara är en fråga om samhälleliga attityder och normer, om vad som betraktas som avvikande och normalt, om tillåtna och förbjudna beteenden och tankar?
Så där tänker många. Särskilt de som aldrig lidit av några svårare psykiska åkommor själva, tänker jag, måhända fördomsfullt. Ett aktuellt exempel är Teater Giljotins föreställning ”Bli en dåre!” som enligt uppgift vill undersöka gränsen mellan kreativitet och galenskap, galenskap och normalitet.
Föga förvånande har ”Bli en dåre!” hyllats. Kulturmänniskor älskar sånt, att få känna sig lite avantgarde, toleranta, vidsynta och härliga i opposition mot förtryckande normer och stelbenta samhälleliga institutioner." läs mer

2011-02-17T15:40:00.004+01:00

Som synes (?) lider jag inte alltför mycket över mina försvunna hårtestar. Jag har försonats. Ja, ja. Tillbaka till den här stilen. Dagen har varit arbetsfri, eller i varje fall arbetsplatsfri... Jag har läst lite texter, påbörjat läsning "Fri från oro, ångest och fobier", av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, den förstnämnda kollega till mig på Psykoterapeutisk centrum, där jag jobbar en och en halv dag i veckan. Fredagar brukar vi vara där samtidigt. Maria är en sån som sätter på kaffe och alltid frågar om man vill ha en kopp. För det mesta är vi ju båda upptagna i våra respektive rum, men i fredags - då snöovädret hindrade människors planer, försenade dem eller fick dem att helt utebli - fikade vi tillsammans. Boken framstår som klar, redig och tillämpbar. Känns matnyttig - vilket märkligt ord: vaddå matnyttig??? - Jag jobbar inte så mycket med beteendeterapi, men det är inte sällan användbart som ett delmoment, också i mer djupgående terapier.
Min kropp, som fått vila ett par dagar, har nu återhämtat sig efter helgens skidåkning. Så i morse sprang jag, inte så långt, en halvmil kanske, och därefter lite styrka.
...och så har en väldig massa sidor Murakami anlänt... ett par decimeter text, typ!

frissan

2011-02-15T11:29:00.003+01:00

Att gå till frissan, det är något femtiotalsaktigt över uttrycket. Min mamma gick till frissan. I Huddinge centrum. Belägen vägg i vägg med fiskaffären, med sina rinnande fönster. Där utlovades tjugofem öre om man hittade ett ben i den benfria torskfilén. Jag minns inte att vi hittade något, men kommer ihåg att tjugofem öre var lika med en puckstång.
Själv går jag helt enkelt och klipper mig. Men det var ju inte vad mamma i första hand gjorde. Hon permanentade (inte så ofta), tonade (inte heller så ofta) samt "la håret" (en gång i veckan), dvs fick det upplagt på papiljotter. Som sagt: jag klipper mig. Och det gjorde jag igår. Att klippa sig är rätt läskigt. Man vet ju liksom aldrig hur man kommer att se ut. Jag har ett hemskt minne från då jag för första gången skulle klippa mig själv, utan någon förälders närvaro. Det blev förfärligt. Gråtfärdig åsåg jag hur frisörskan kapade allt mer av mina (redan från början rätt korta) hårtestar. Resultatet var minst sagt skrämmande. Kanske hade hon tagit mig för en kille? Utan tvekan var frisyren en killfrisyr. Kort, kort. Jag vägrade, för första gången, skolan dagen därpå - och jag begrep att även mamma måste ha tyckt det såg rätt eländigt ut, eftersom hon tillät mig stanna hemma, inte bara en dag utan resten av veckan.
Igår hade jag en liknande upplevelse - och det trots att jag den här gången uppsökt inte bara just den salongen utan till och med just den frisörskan. Hon klippte mig nämligen helt exemplariskt i december och jag var fullt övertygad om att NU, nu hade jag äntligen hittat MIN frisör!
Glad i hågen återvände jag alltså. Fick håret tvättat, tog plats i stolen, förklarade. Lite kortare där, behåll längden här, etc. Lutade mig tryggt tillbaka. Men se, det skulle jag inte ha gjort. Halvvägs in i klippningen insåg jag att människan inte hört ett ord av vad jag sagt, alternativt bestämt sig för att bara göra något annat än det jag bett henne om. Frisyren hon jobbade på var helt enkelt: kort. Rätt och slätt. Och för sent för alla ingripanden.
Olusten vällde över mig. När hon tillslut var klar sa jag att det inte var bra. Det höll hon inte med om. Det här är snyggt, menade hon. Och håret var slitet. Trehundra kronor fattigare blev jag. Och resten av dagen - innan möjlighet att själv tvätta och rufsa - ett helvete att uthärda.
Nu har jag vant mig. Lite grann, i alla fall. Och nej, jag tänker inte vägra jobbet.

2011-02-13T16:39:00.006+01:00

Efter sammantaget fyra timmars längdåkning under helgen är nu kroppen rätt mör. Somliga lårmuskler ger sig till känna, liksom armar och rygg. Men vilka dagar! Finns det något vackrare en en solbelyst snötyngd skog? Idag blev det, den här och var öppna, ån ut till Ältasjön, spåret runt, skogen till Söderbysjön - där solen gassade - vidare över Dammtorpssjön till Hellas och sedan tillbaka; nu med solen i ögonen (och skuggorna bakom) till Brostugan, detta helt osannolika smultronställe i utkanterna av Nackareservatet, där man brer smörgåsar och gräddar våfflor för glatta livet under vinterns helgdagar. Och det till mycket humana priser. Det känns som man är någonannanstans, där man sitter lite provisoriskt i solgasset och balanserar varmt kaffe och köttbullsmacka i knät. Och det utan en bil i närheten. Som vid en raststuga i fjällen. Och absolut inte som i en förort söder om stan! Vilken lisa för en mörkertrött själ!

Såg en ruggigt bra film på tv igår, "Sin nombre"
Gripande, rått och mitt i alla hopplöshet människans dröm om förändring!

2011-02-11T09:24:00.006+01:00

Varför ska alla nu göra enmansföreställningar(shower!) om sina egna liv. Eva Funck ansluter sig nu till den allt större skaran av kulturpersonligheter av olika slag som ska få oss att le - och kanske gråta - med underhållaren ifråga. Jonas Gardell, Mark Levengood, Eva Dahlgren, Maria Lundqvist. Med flera. Och nu alltså Björnes magasins egna Eva Funck, på Boulevardteatern.
En trend. Utan tvekan. Yrkesmänniskan är en sak - men att få komma privatpersonen bakom yrkesmänniskan in på livet! Jag har svårt att förstå mig på den där lusten. Är fiktionen på väg bort. Satt på undantag, verkar den i alla fall vara. Det ser vi i litteraturen. Det ser vi på tv - där höjden av underhållning tycks vara att få komma hem i en kulturpersonlighets kök och åse hur denne tillsammans med andra kulturpersonligheter lagar mat, dricker vin, snackar allvar - umgås. Poängen är att de ska klä av sig, ibland också bokstavligt, i bar överkropp, inpå bara huden. Det känns som ett slags känslomässig utarmning. Mauro & Pluras kök, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre...
Alla människor har förstås ett rikt liv att dela med sig av. Men? Och? Ja, ja.
Och enmansföreställningarna (showerna!) är kanske lysande. Men jag värjer mig och undrar...

2011-02-10T12:46:00.004+01:00

Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden, Sputnikälskling. Dessa tre böcker är nu på väg hem till mig. Vilka fantastiska titlar. Ja, det är faktiskt så att jag inte läst någon av Haruki Murakamis romaner. Nu tar jag del av Monica Braws recension av Fågeln... och kan inte begripa att jag missat denna roman så totalt. Om Sputnikälskling skriver Ellen Mattson som slutkläm "Det är vad som händer här: bitarna faller isär och jag känner ingen lust att vara medskapande, att tolka, fylla i, tillmäta betydelse. Vad som då återstår är mystifikationer och melankoli, en del trivialitet, en kärlekshistoria och några mycket fina avsnitt, som hela den avslutande del där K tvingas ingripa för att hjälpa en av sina elever. Summan blir en mindre bra Murakami". Jag bestämmer mig för att strunta i hennes uppfattning och skaffa mig en egen. Kafka på stranden, slutligen, inspirerades jag till att läsa av min väninna B, med vilken jag åt middag på Rydbergs i går kväll. Även denna är recenserad av Monica Braw - som sig bör: hon är ju en sann japankännare - och det hon skriver är betydligt mer inspirerande!
En ny författarvän, således. Det känns angenämt!
Just nu läser jag Dahlströms "Spådom", vars sakliga närstudier i mänskliga tillkortakommanden och vardagens ynkedom som bäst virar sitt nät kring mig och håller mig fången - och fången vill jag vara och gläder mig därför över romanens icke föraktliga sidantal...
För övrigt har jag lubbat en mil idag (innan snöstormen bröt ut), skrivit en sida till i den där texten som jag inte vet vart den ska ta vägen, tjuter det i mitt öra, borde jag nu ägna mig åt att ta mig an de texter som ska läsas, ska jag om ett par timmar på utvecklingssamtal på dotterns skola, och därefter dansa folkdanser i märkliga takter och med konstiga rytmer...

Vad jag pratar om...

2011-02-08T10:21:00.005+01:00

Haruki Murakamis bok, för att återkomma till den: jag var omedelbart fast i denna... ja, vad ska man kalla den? En roman är det i alla fall inte? Och inte heller någon självbiografi. Och ingen faktabok i ämnet löpning. Nej, snarast, x antal dagboksanteckningar, i första hand sammanhållna av tråden löpning, i andra hand av författande, i tredje av träning i ett vidare perspektiv: Murakami tävlar även årligen i triathlon, där också simning och cykling ingår. Murakami skriver att han springer för att orka göra jobbet skriva... Hm. Om han inte hade ett yrkesliv som författare skulle han träna betydligt mer. Han är mån om att inte träna så mycket så att det inkräktar på yrkeslivet. Detta betyder att han i princip löptränar en timme om dagen - och därtill tid för styrka och stretch.
Varför fastnar man i en text. Först och främst kanske igenkänning. Olof Lagercrantz har sagt någonting i stil med att när litteratur är som bäst upptäcker vi någonting som vi redan visste, fast vi hade glömt att vi visste det - eller aldrig kunnat sätta ord på det. Han har också sagt att litteratur uppstår på en arena, där läsaren har hand om ena planhalvan.
Om man själv springer är det förstås inspirerande att läsa en bok som handlar om löpning. Jag fyller på, ser mig själv, vet vad han talar om när han talar om puls och andning, om kroppens lätthet när det går bra, och hur tunga benen kan kännas om man gått ut för hårt.
Men där finns något mer: jag tilltalas verkligen av Murakamis hållning till livet. Han är en amatörlöpare som löper med sig själv som enda medtävlare. Han menar att det var en självklarhet att han började springa. En dag satte han bara igång. Detsamma med skrivandet. En dag satte han bara igång. Varför? Det tycks vara en rätt oviktig fråga. Han springer för att klara av att göra det, långt. Det handlar om uthållighet. Det handlar om lidande. Det handlar om befrielse. Det handlar om tillfredsställelsen över att ha gjort det man föresatt sig. Och det handlar om att ha roligt. Som livet, typ.
Att läsa Haruki Murakamis bok är som att se sig själv i livets spegel. Och det kan också löpning vara. Liksom att skriva.

2011-02-06T18:01:00.002+01:00

Detta har varit en bra vecka! 4,5 mil löpning. 3,5 timme dans. En riktigt trevlig och rolig fredagskväll, med två gamla barndomskompisar, på restaurang "Lilla Capri", vilka dessutom serverade kanongod mat och ett husets vin som var i en klass för sig. Och så idag, som grädde på moset, tog jag långfärdsskridskorna i näven och promenerade ner till ån (vilken förbinder Söderbysjön och Ältasjön med varandra)och tog mig denna väg ut till Ältasjön. Jag har inte åkt skridskor på ett par år och fullständigt glömt hur alldeles underbart det kan vara! Slät, glansig is, gnistrande sol, medvind, (och ja, således motvind också, men det har jag liksom glömt)fartvind!
Där på isen började jag tänka på alla ställen som jag har bott på, och lista dem i mitt huvud.
Åkervägen 11 Huddinge,
Eldarvägen Gröndal,
Ringvägen 90,
Ringvägen 88,
Karlbergsvägen,
Högbergsgatan 81 nb,
Högbergsgatan 81 3 tr,
Måsstigen 2 Gustavsberg,
brorsans sommarstuga Ingarö,
brorsans kompis sommarstuga Ingarö,
Klockarbostaden Björke Romakloster,
Söderhemsgatan Visby,
Gråboväg Visby,
Skarpnäcks Allé 20,
Skarpnäcks Alle 18,
Glidflyktsgatan Skarpnäck.
Var och en av dessa adresser har sin historia. Var och en av dessa adresser är också ett rum, öppet för besök under en skridskotur.
Nu värker somliga vristmuskler som nog inte tagits i bruk på väldigt länge.
Jag har också, som avslutning på denna vecka, sett Winters bone. En märkligt kuslig film som fick mig att intensivt uppleva att jag INTE vill bila omkring på landsbygden i USA.

Det mesta är osagt

2011-02-03T13:33:00.004+01:00

... så heter en bok om språket och dess möjligheter, skriven av Johan Althoff. Då och då inleder jag mina skrivargrupper med att fritt ur minnet citera honom:

13 ord kan ställas samman på över 6 miljarder olika sätt. "En stjärnklar vinterkväll kommer en man med uppseendeväckande röd keps gående på vägen." En mening på 13 ord. När dessa ord plockas om drivs betydelser åt olika håll. Inkörsportar till nya berättelser blir synliga.
Om varje mening tagit 20 sekunder att skriva och vi arbetat dygnet runt har 4000 år gått. Med 8 timmars arbetsdag skulle vi behövt nästan 12000 år, för att uttömma variationsmöjligheterna hos 13 ord.
Prova, vet jag!

Ja, även idag en så kallad arbetsfri dag. Jag har sprungit en och en halv timme på morgonen. Vet inte riktigt vad det betyder i antal kilometer, men jag gissar på någonstans runt tretton. Det var riktigt ordentligt halt, bitvis glashalt, vilket medförde att jag fick sänka farten rejält ibland. Det är faktiskt den längsta sträcka jag sprungit. Jag sprang genom skogen ut till Ältasjön, förbi Älta centrum, vidare mot Flaten, in mot Ältasjöns motsatta strandlinje och så skogen tillbaka. Jag lyssnade på Robins senaste platta - den är riktigt, riktigt bra! - och när den tog slut drog jag hörsnäckorna ur öronen och njöt av fågelkvitter och vattenporl.
Nu har jag skrivit en sida till. En (1) sidan - kanske inte mycket att skryta med, men dock. Jag ska ge mig ut och handla nu. Kanske blir det en sida till sen... Jag har tänkt att jag ska försöka skriva utan kontroll, i ovisshet. Låta orden fogas samman till meningar som det faller sig, bara vara i det språkliga flödet. Flyta med. Jag tänker att skrivandet ska få vara som ett vattenflöde, uppe från en klar fjällsjö någonstans, och att det ska få söka sig fram som det vill. Vem vet var jag hamnar! Kanske i havet, kanske i ett stilla sidoflöde som tillslut bara upphör...

garanti

2011-02-02T09:02:00.004+01:00

När jag för ett par veckor sedan befann mig på Stalands varuhus så kände jag plötsligt något hårt i munnen: en tandbit. Igen! (Ja, det samma hände i december månad, på jobbet, i samband med att jag slet av en rejäl tugga segt lantbröd. Jag fick snudd på panik. Såg framför mig hur tanden borrades upp eller slipades ner, så att en ny stifttand skulle kunna fästes. Ve och fasa. Och vad skulle det inte kosta??? Tanden lagades någon vecka senare, snabbt och lätt, för runt en tusenlapp.)
Nu var det alltså dags igen. Jag misstänkte direkt att det var den gamla lagningen av min sönderbitna tand som lossnat på nytt - eller möjligen andra halvan av den. Nytt skräckscenario. Och i morse var det dags för att konfronteras med åtgärdsförslagen, förberedd.
Jodå, det var den nytillverkade delen (i plast) av tanden som lossnat. "Vi får slipa bort lite mer och göra lagningen kraftigare", sa min tandläkare. Sagt och gjort. Blunda, slappna av. "Går det bra?" Jo, då. Efter 20 minuter var det klart.
"Det går på garantin", meddelade hon. Va? Garantin? Vad menade hon? "Ja, det var ju bara två månader sen du lagade den. Någon måtta får det vara", tyckte hon.
Leve folktandvårde!

att löpa, att skriva

2011-01-31T14:42:00.005+01:00

En helt "ledig" måndag, arbetsfri, fri tid. Denna termin har hittills varit lugn. Jag har inte riktigt koll. Antingen är det så att det snart smäller till och det blir så där fullt upp och i värsta fall överfullt upp. Eller så är det så att jag helt enkelt har för lite jobb den här terminen. Jag har bestämt mig för att förhålla mig avvaktande, i alla fall fram till nästa planeringsmöte.
Till min stora förvåning har i alla fall denna, helt nya situation, lett till att jag plötsligen befinner mig skriva på någonting som känns hyfsat angeläget. Jag tänker förundrat: kanske skriver jag på en ny bok. Är långt ifrån säker än, men jag känner av hur någonting har satts i gungning inom mig, eller kanske snarare rullning... Man ska inte ropa hej. Nej, sannerligen inte.
Det roliga är att fredags hade jag ett spännande lunchsamtal, med min handledare tillika fd terapeut. Vi talade bl a om skapandet och dess drivkrafter. Jag sa att jag nog inte längre hade tillräckligt starka drivkrafter för att någonsin skriva en roman igen. Jag sa att jag kan en massa andra saker. Jag sa att jag kan leva utan att skriva.
(Som Rilke uttryckte det i "Brev till en ung poet": fråga dig om du kan leva utan att skriva, är svaret på den frågan ja, så skriv inte, men om svaret är nej, du kan inte leva utan att skriva, så skriv... /högst fritt citerat!)
På natten till söndagen vaknar jag med en mycket stark ingivelse: om detta ska jag skriva. På eftermiddagen tar jag mig an det hela. Skriver tre sidor. Idag ytterligare tre. I morgon? Jag vet inte, men det finns en sambandskedja mellan fri tid, konstaterandet att jag kan leva utan att skriva och kanske inte kommer att skriva någon mer bok - och, vilket jag ska återkomma till framöver, Haruki Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".
I fredags blev jag femtiosju år, en ansenlig ålder. Jag firade på restaurang Orkidé med familjen och min syster, hennes man och yngste son. Hennes man förevisade småskrattande sin förköpsremsa. Den var röd. Pensionärsbiljett. Jag kommer ihåg när min pappa förevisade sin första sl-remsa inhandlad till pensionärspris. Det känns inte särskilt länge sen, men måste vara över tjugo år sen. Tiden!
I födelsedagspresent fick jag bl a boken "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning", en bok som på märkliga grunder helt fångar mig i sitt garn och samtidigt får mig att börja nysta i min egen garnhärva, en bok som lika mycket som den handlar om löpning också handlar om att skriva. Den inspirerar, såväl till fortsatt löpning som skrivande, med andra ord.
I morse sprang jag för övrigt en dryg timme, vilket torde vara ungefär en mil. I strålande sol, så gott som ensam i den frusna skogen.

Osynlig...

2011-01-29T16:20:00.004+01:00

Om Paul Austers senaste roman, Osynlig, har det sagts att det är hans bästa (sedan New York-trilogin) och jag är benägen att hålla med. Där finns spänningen, de suddiga gränserna mellan "fantasi" och "verklighet", de mystiska sambandskedjorna... Men Osynlig är också ett slags uppvisning, och i viss mån lek, med konsten att skriva en roman. Auster briljerar med ett spektra av berättarperspektiv och synvinklar, till synes hur lätt som helst, liksom med fiktionen i sig. Fiktionen rymmer lager av fiktionaliseringar. Vems version är "sann" och är denna sanning överhuvudtaget intressant? Eller rättare vilken av de fiktiva berättelserna är den "äkta". Sanningen är förstås att de olika lagren i denna berättelse tillsammans utgör den "sanna" romanen...
Nu ska jag ge mig på en av mina födelsedagsböcker: "VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING", av Haruki Murakami. Efter de första tio sidorna vet jag redan att jag älskar den!

2011-01-25T15:19:00.004+01:00

Jag väntar, alltmer otåligt, på min fåtölj. Eftersom jag bytt bil, från en praktisk men slö bruksbil där man i princip kunde lasta hur mycket som helst, till en mer alert en, med större motor och i princip inget lastutrymme, blev jag tvungen att anlita Stalands fraktfirma "Bära möbler" - ja, de heter faktiskt så. Ingen billig historia, men förmodligen ändå billigare än att hyra en bil, tänker jag.
Bara det att dom inte kommer. Och inte hör av sig. Och att kundtjänst på Stalands hävdar att jag måste prata med min SÄLJARE om saken. Det är SÄLJARENS ansvar. Och att det inte går att få tag på denne säljare. Och att kvinnan på kundtjänst med återhållen ilska låter mig förstå att HENNES ansvar bara är att underrätta nämnde SÄLJARE om att jag vill ha tag på honom och att hon "inte kan springa omkring och jaga alla de tio säljare som finns i huset". Ringer det folk hela tiden och vill komma i kontakt med alla tio, frågar jag Det är SÄLJARENS ansvar, upprepar hon mekaniskt. Det är han och bara han som kan göra något i ärendet. Jag har även mailat min säljare, säger jag. Utan resultat. Hon förklarar tålmodigt att hon inte kan kontrollera om SÄLJAREN läser sin e-post. Det är, som sagt, SÄLJARENS ansvar.
Det hela verkar lite vanskligt. Måste jag uppsöka varuhuset och personligen leta rätt på honom? Hur svårt kan det vara? Tacka vet jag IKEA. Där kommer varorna när de ska, vilket brukar vara samma dag eller allra senast dagen efter. I delar, visserligen. Men ändå. Och för en billigare penning.

stilrent

2011-01-23T16:10:00.003+01:00

Har tillbringat eftermiddagen på Stalands möbler på Södermalm, bland Jetson- och Laminofåtöljer, PHlampor och soffbord från Fritz Hansen, t ex PK61 à 27260 riksdaler. Med all tydlighet förstår jag två saker:
1) Man skulle kunna kunna få det väldigt snyggt där hemma - om man bara kastade ut allt vad man har och sedan byggde upp det från grunden.
2) Det skulle bli väldigt, väldigt dyrt.

Jag provsatte nämnde Jetson och såg ut en passande golvlampa. 29000 kronor. (På rea!)
Jag sneglade längtansfullt på en limegrön PHlampa. 6000.
Jag insåg snabbt att det i så fall i princip krävdes ett nytt köksbord, typ SH 700 för blygsamma 37000, samt ett antal passande stolar, t ex Sjuan 3107 för dryga 5000 styck.
Jag erfor att det nog inte gick att hitta någon prislapp som visade under 6000.
(Ack ja. Don efter person, som det brukar heta. Mina möbler kommer så gott som uteslutande från IKEA. Bokhyllan Bosse och soffbordet Lennart och allt vad de heter. Eller från Jysk.)

Så där väldesignat ursnyggt kommer jag nog aldrig att få till det. Men jag hade bestämt mig för att jag SKULLE köpa en riktigt skön - och snygg - fåtölj. Och en sådan köpte jag. Trots att jag halvvägs in i köpet bet av ÄNNU en tandjävel och förmodligen borde använda mina pengar till en och annan ny tand istället för att bara lappa och laga de gamla.
Jag inser att den nya - snygga och ofantligt sköna - fåtöljen kommer att trona och framhäva sig där den inom kort ska stå. Liksom peka finger åt Bosse och Lennart och allt vad de heter. Men det gör inget tänker jag, sluter ögonen och föreställer mig hur jag drottninglikt tar plats i dess mjuka famn, sjunker ner och bara pöser.

denna dagen...

2011-01-21T16:54:00.006+01:00

...en lång, händelserik och givande dag:
På förmiddagen träffade jag min gamla terapeutiska grupp, "med skrivandet som redskap", vilken nystartade efter en termins uppehåll. Tänk att få sitta i samtal med en liten grupp människor där samtalet tar plats utan det där vardagens skyddsnät. Poul Perris, lärare på schematerapiutbildningen, sa vid ett tillfälle att han ofta föredrar att sitta i samtal med sina klienter framför att snacka skit med kompisar och kolleger, eftersom det i terapirummet pågår väsentliga samtal och riktiga möten. Jag förstår vad han menar, verkligen. Alla dessa skyddsnät som skymmer sikten och skapar meningslösa möten och urvattnade samtal.
På eftermiddagen var jag på "öppen handledning" på Kognitiva institutet med nämnde Poul Perris. Ett gäng terapeuter tar upp frågeställningar de inte finner svar på eller exempel från terapirummet de haft svårigheter att hantera, för att få detta belyst ur ett schematerapeutiskt perspektiv. Så oerhört lärorikt och, till skillnad från det mesta inom psykoterapibranschen, helt kostnadsfritt. En fantastisk förmån och oerhört inspirerande och lärorikt. Detta att få djupdyka och inte bara simma omkring på ytan, ta sig nedåt, utforska, häpna och förundras.
Apropå djupdyka så har en av mina kolleger på Skrivarakademin kommit ut (eller kommer snart ut) med en ny diktsamling, "En kubikmeter jord", en djupdykning ner i myllan, till gråsuggor, amöbor, hoppstjärtar och kvalster, en fascinerande resa ner i det djupt existentiella, öppen för den som vill följa med. Själv var jag medpassagerare under lunchen, vilken intogs i serveringen på Sabbatsberg, där för övrigt min mamma vårdades ett par veckor innan hon dog.
Eller vårdades förresten - jag vet inte det: de undrade om hon var demensutredd, minns jag och jag svarade med att fråga om de hade tagit prover för att se om hon kanske hade fått en urinvägsinfektion. Det hade de inte tänkt på men tyckte att det var ett bra "tips" och lovade att göra detta. Mina misstankar bekräftades, förstås, antibiotika sattes in och "demensen" försvann.

Upplevelse från en skrivarkurs - "Sårbarhetsskydd"

2011-01-19T10:01:00.002+01:00

Under förra veckan hade jag, som tidigare sagts, en 4-dagars intensivkurs, "Att skriva". Häromdagen fick jag - och alla andra i gruppen - ta del av en reflektion kring veckan, skriven av en av deltagarna. Jag kände att jag ville låta fler ta del av hans kloka, fina och glädjande text, och frågade honom således om jag kunde få lägga ut den.
Här kommer den, "Sårbarhetsskydd", av Magnus Lundberg:

Sårbarhetsskydd

Plötsligt så blev det en helt annan stämning i rummet, en känsla av intimitet och öppenhet. Vad var det egentligen som hände?

Rummet är ett klassrum på andra våningen i Folkuniversitetets lokaler på Kungsstensgatan i centrala Stockholm. Ett kalt rum med röda stapelbara stolar ställda runt ett u, formad av moderna hopfällbara bord framför en vit skrivtavla i ena kortändan av rummet. Katedern är av samma typ av bord, med den skillnaden att det är det enda bordet som står ensamt. Vi sju som sitter här tillsammans med kursledaren är en brokig blandning, både till ålder och bakgrund. Vad har samlat just oss i detta rum, just dessa dagar, är att vi alla har anmält oss till Folkuniversitetets kurs Att skriva – en vecka i januari. Kursen är nu inne på sin tredje dag och denna dag har vi textkritik, reflektioner kring den berättelse som vi deltagare har ha skrivit och lämna in vid kursstart. Instruktionerna som vi fått var knapphändiga, tre till fem sidor, på temat ett oväntat möte.

Vi har nu kommit fram till lunch och haft återkoppling på fyra av de sju texterna. Alla texter har varit personliga och kursledarens uppmaning att separera orden från den som skrivit har ofta gjort sig på påmind då jag upplever detta som en stor utmaning. Lättare blir det inte när de som skrivit texterna ofta berättar öppenhjärtligt om hur och varför alsterna har kommit till. Det var någonstans här i samtalen kring våra berättelser som känslan av intimitet infann sig i rummet.

Varför är det så att intimitet uppstår i vissa sammanhang och under vissa förutsättningar. Jag har en teori! Vi känner inte varandra särskilt väl, vi deltagare här på kursen. Sammanlagt har vi träffats fem timmar två dagar efter varandra och de personliga samtalen har inte haft särskilt stort utrymme. Fokuset har legat på skrivövningar, varvat med teoretiska genomgångar. Nu under återkopplingen händer det något som jag är ovan vid, hur mycket jag än njuter av känslan.

Vad är det som händer när vi människor blir intima? Blir öppna för egna och andras känslor, visar vad vi bär på under vår fasad. Är förutsättningarna för detta, någon form av inbillad eller verklig känsla av trygghet? Blev det så att textgenomgången blev en uppvisning av ett naket jag, utan de skyddande, förvirrande ytorna som vi normalt visar upp för varandra. Är det så enkelt att vi kände oss trygga att vi får vara kvar i gruppen, även utan våra fasader. En trygghet att vi fortsatt kommer att bilda ett fungerande pussel, trots våra olikformade bitar. Ett vi, utan belastningen av ett sårbarhetsskydd.

För att besvara frågan om varför vi har ett sårbarhetsskydd, måste jag försöka se vad det är det skyddar. Min teori är skam! Skam denna rädsla för att inte få ha samband, koppling till andra. Finns det något hos mig, som om andra människor skulle få veta, skulle göra att jag inte vore värd samband till andra? Kan det vara detta sårbarhetsskydd som vi lättade på här, halvvägs in på dag tre? När vi lät de andra deltagarna ta del av våra texter och fick återkoppling, fann vi då också modet att visa att vi är ofullkomliga och att detta är okej? Att trots våra texter fick vi ända behålla vår plats i gruppen. Är det så att för att känna en känsla av samband, koppling måste vi låta oss bli synliga, bli sedda på riktigt med den ofullkomlighet vi alla bär med oss?

I förlängningen tänker jag på hur mycket sårbarhetsskydd som vi normalt går omkring med och hindrar oss människor från att mötas. Hindrar oss från att skapa den plats där, kärlek, kreativitet, tillhörighet och glädje formas. Hur skulle alla dessa dagliga kontakter bli om vi lät mötas utan detta skydd? Så mycket lättare det skulle vara att nå varandra, så mycket omvägar som skulle undvikas. Eller skulle vi komma för nära varandra?

Om målet med kursen har varit att lära oss bli bättre på att skriva, så tror jag att syftet varit att skapa en plats där vi alla går med på att vi inte skall såra varandra. En skyddande kupa! Ingen betalar flera tusen kronor för något som de inte vill göra, således trodde vi alla som anmälde oss att vi hade en ambition att skriva. I förlängningen en önskan att bli publicerade och lästa. Denna vår gemensamma akilleshäl! Det finns en tyst överenskommelse att inte kritisera den sårbarheten som vi visar upp, för vi alla delar samma önskan att skriva och bli sedda, samma skam för just längtan att bli någon som skriver, någon som förtjänar att bli läst.

Trots ypperlig kursledare vågar jag drista mig till att säga, att den stora förtjänsten är kanske just ett rum där vi slipper rädslan att känna skam, ett rum utan behov av sårbarhetsskydd.

glädjeämnen...

2011-01-18T12:55:00.004+01:00

Den 93-årige franska motståndsmannen, Stéphane Hessel, har på bara ett par månader sålt över 600000 exemplar av sin "Indignez-vous", bestående av ynka 30 sidor, varav själva texten fyller sexton! Bodil Malmsten skriver i dagens DN. Jag önskar att jag hade varit vaken på de fåtal fransklektioner som jag inte skolkade från.
Nu kan jag typ tre meningar. När jag och min familj var i Paris i oktober så hamnade vi en exklusiv butik på Champs-Élysées. Expediten, som talade utmärkt engelska, undrade var jag kom ifrån och om jag talade franska. Jag berättade att jag var svensk och försäkrade henne att jag högst kunde säga tre meningar. Kvinnan envisades och ville att jag i så fall skulle säga någon av dessa tre meningar. Till slut drog jag till med "Je ne comprend pas" och "Je suis suédoise" och till sist något om att "katten är på bordet". Expeditet blev i det närmaste mållös och vägrade tro på att jag faktiskt inte kunde tala franska. Mitt uttal var "helt perfekt", bedyrade hon. Så var hade det inte kunnat sluta om jag bara lagt manken till. Att tala franska verkar lite coolt - men samtidigt främmande: jag kan liksom inte se att det hör ihop med mig.
Jag avvaktar hursomhelst med spänning översättningen av Stéphane Hessels hyllning till motståndet! För att tala med honom, med hjälp av Bodil Malmsten:
"Jag önskar att alla - var och en av oss - finner sin egen anledning att göra motstånd."

Ännu en sak att glädjas över är att Magnus Dahlströms roman "Spådom". Den utlovas dimpa ner i min låda om ett par dagar!
Hans prosa är som ingens annan. Jag har hans roman "Hem" i färskt minne, i vilken vi får följa den extremt feta kvinnliga socialarbetaren inifrån, ja, så till den milda grad inifrån att läsaren i princip ÄR denna kvinna.
Medan jag skriver detta lyssnar jag till Van Morrison. Honom kan man också glädjas över. Van the man!

En dag...

2011-01-17T17:19:00.002+01:00

Läste igår klart David Nicholls roman "En dag", en roman lite i Nick Hornbys anda, men med ett djupare allvar. Jag tyckte mycket om den. Om inte jag vore så urbota less på ord som "klangbotten, ömsint, framåtdriv" och, gudbevars, "bladvändare" skulle jag kunnat använda dessa för att beskriva min läsning. Men ni kan ju tänka er. Nu nöjer jag mig med att säga att berättelsen fick mig att både skratta och gråta - och det var sannerligen ganska länge sen! - och att "En dag" är en riktigt spännande roman som fått mig att längta efter att krypa till kojs, en bok att plöja sig igenom...

Lättja och Luther

2011-01-15T16:18:00.005+01:00

Jag brukar tänka att Luther nog är en av historiens mest missförstådda individer. "Det är nog Luther i dig", sägs det. Som gör att du ställer för höga krav, arbetar som en idiot, sover för lite, inte unnar dig av livets goda. Tidernas syndabock. Kanske vid sidan av Paulus då. Otaliga gånger citeras de förmodligen enda formuleringar man känner till av de två: "Bed och arbeta", respektive "Kvinnan tige i församlingen".
Luther låg nog inte på latsidan. Han fick en hel del gjort, utan tvekan. "Bed och arbeta", var dock, så vitt jag vet, inte något han själv kom på utan ett vanligt råd inom klostervärlden, ett råd han själv försökte leva efter och som han också gav till andra människor. Själv gjorde han tillägget: "kort och ofta". Men Luther betonade också människans frihet och var en sann kärleksivrare. Han var ju munk som, inte bara bröt mot utan också gjorde uppror mot celibatlöftet och gifte sig - med en nunna! Dessutom var han sannerligen ingen torrboll - och det var heller ingenting han förespråkade.
Och Paulus skrev ju också den berömda kärlekshyllningen i det som brukar kallas "kärlekens lov" (1 Kor 13) - även om han nu kanske inte syftade på "bara" kärleken mellan man och kvinna, utan själva Kärlekens väsen...
I den kristna, katolska, moraltraditionen är lättja en av de sju dödssynderna. Lättja, Acedia på latin (av det grekiska Akedia,) betyder "frånvaro av att bry sig" - snarare likgiltighet då...
Och lata sig kan man förvisso göra - och ändå bry sig. Kanske krävs det till och med att vi latar oss lite för att kunna bry oss, förbli engagerade, nyfikan, vakna och inte förfalla till likgiltighet? Vila är uppfinningarnas moder. Begränsningen föder geniet?

vardagen

2011-01-13T19:59:00.003+01:00

Vardagen är utan tvekan igång. Jag har gått upp 06:30 denna vecka, vilket är för tidigt för en som svårligen kan somna före midnatt. Resultatet: mörka skuggor under ögonen, en lätt huvudvärk och en kroppens tröghet, eftersom ingen tid givits till motion. Jobbet är inte tråkigt. Kanske har jag ett av de roligare jobb man kan ha. Den här veckan kortkursen, "Att skriva", med fullmatade dagar i rätt högt tempo. Idag har jag haft textdiskussioner hela dagen. Men en fantastisk och entusiastisk grupp.
Problemet är nog att jag gillar att slappa lite för mycket. En del människor blir oroliga när de inte har något att göra. Så inte jag. Å andra sidan innefattar mitt slappande en hel del som egentligen inte är slappande: skidåkning, löpning, dans. Vid närmare eftertanke slappar jag nästan aldrig. Och det slår mig genast att jag egentligen inte vill vara utan mitt arbete. Jag tycker att det är spännande och alltid utmanande - och varierat. Skrivarutbildningar, terapeutiska samtal, möten av olika slag.
När jag tänker närmare på saken är det nog snarare så att jag behöver ett dygn med fler timmar, låt säga 28. Ett slags successiv förskjutning av dygnet, som skulle innebära att om jag går upp 06:30 dag ett, så går jag upp 10:30 dag två, 14:30 dag 3, osv... Nackdelen är att vissa dagar inträffar nattetid, men vad gör det. Variation förnöjer ju. kanske kan man prata med Robert Lind om saken...

2011-01-11T15:52:00.004+01:00

Just nu är Björn Ranelid aktuell i kändistävlingen ”Let’s dance” i tv. Och hämndlysten för det Peter Englund skrivit på sin blogg: ”Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Man vill inte tro sina öron. Och man vill inte tro sina ögon då man ser hur FB fullkomligt nedlusas av kommentarer om Björn Ranelids förfärliga person och usla författarskap. Jag visste sen långt tidigare att som "riktig" författare bör man om inte förakta Ranelid så i a f starkt ogilla honom. Jag har faktiskt aldrig begripit varför. Dryga författare med alster av varierande kvalitet finns det gott om. Jag undrar om det kan vara det att Ranelid så öppet blottlägger sitt eget behov av upprättelse, att man så tydligt ser hans litenhet, som framkallar dessa starka känslor. Känslor så starka så Akademiens företrädare säger sig vara glad åt om människan inte skriver mer. Eller vad är det som får honom att uppträda så sjaskigt?
Jag vet inte hur många som såg och hörde Ranelid fälla den "förfärliga" kommentaren i "Let´s dance"? Förmodligen bör riktiga författare inte heller se sådan dynga. Själv gillar jag dans, vet att det är svårt och jobbigt att lära sig, vet att det krävs mod för att dansa, inte minst för publik och dessutom i tv, och imponeras av deltagarnas kamp och framgång. Varför får just inte författare ägna sig åt dylikt trams? Det överstiger min fattningsförmåga. Eller gäller det bara Ranelid? Jag tyckte Ranelids kommentar var rolig. Lite överdriven, lite som att han försvarade sig i förväg för något han inte skulle behöva försvara sig för. Men roligt tyckte uppenbarligen inte Peter Englund att det var, utan uppfattade det som ett påhopp. Ett personligt sådant, får man anta.
Jag har även läst ett flertal av Björn Ranelids romaner, gudbevars. Det gör inte "riktiga" författare. Jag menar att hans författarskap är tungt. Somliga romaner är inte lika bra som andra, men för vilken författare gäller inte det? Kanske får han en och annan bok utgiven som inte en lika storsäljande författare skulle få. Det gäller i så fall sannerligen inte bara Björn Ranelid. Men han har också skrivit riktigt, riktigt bra romaner, som jag läst med förtjusning.
Kan man inte bara lägga ned det offentliga skitsnacket. Ranelid borde väl ändå kunna få vara med i vilka program han vill utan att den kulturella stormen börjar tjuta runt knuten. Snacka om storm i ett vattenglas.

tandhygienist

2011-01-10T15:39:00.004+01:00

Idag har jag varit hos tandhygienisten. Jag har gjort detta alltsedan min tandläkare konstaterade att jag hade "fickor". Fickor är inte bra att ha. I alla fall inte i munnen. Jag håller nu efter min fickor med tandstickor och tandtråd. Sedan dess har jag också slutat röka. Det var dock inte i första hand för fickornas skull, utan för att min dotter hävdade att hon mådde illa och fick ont i huvudet då jag kramade henne, vilket inte var så roligt. Jag är glad över att jag slutade med mina cigaretter - det gav mig många, långa kramstunder, som jag inte skulle velat vara utan för alla morgonbloss i världen. Men det är ju så att åren går och lusten att krama sin mamma avtar. Om det inte vore för fickorna kunde jag rent av börja röka igen. (Fast nej, vill inte bli av med min kondition och tjära i lungorna är faktiskt inte roligt...)

Dagens något omilda rengöring av tänder mynnade hursomhelst i kontroll av fickor. Flera av dem hade minskat. Ett par oförändrade. Ingen fördjupning. Jag gick därifrån 630 kronor fattigare, med uppmaningen att fortsätta och "jobba på" och med ett antal förpackningar tandtråd och -stickor i fickan - jackfickan, alltså.
Tandtråd är viktigt, liksom solkräm!

Men hur roligt är det

2011-01-09T17:06:00.007+01:00

Ja, ibland undrar jag: hur roligt är det egentligen det där att följa vad ens vänner, bekanta och kolleger har för sig. Status: har just kommit hem från en underbar middag hos den och den eller den. Jaha ja. Kul. Man får liksom veta vem som bjuder, vilka som inbjuds - och kanske framför allt vilka som INTE bjuds att delta. Vet liksom inte alla som var där redan att dom var där? Vem vill man informera? Eller: jag har just blivit erbjuden världens bästa jobb - underförstått: för att jag är en av världens bästa människor. Gilla, gilla. Status: det går så himla bra för mig! Gilla. Kommentera: det har du verkligen förtjänat. Status: jag är både lycklig och lyckad.
Varför finns det ingen ogilla-knapp? Ibland längtar jag efter att ogilla. Bittert.
Inget gott som inte har något ont med sig. Det finns mycket trevligt med FB. Jag har fått kontakt med gamla vänner och bekantskaper. Det är enkelt att slänga iväg ett mail. Alla, eller nästan alla, finns ju där.
Många bjuder på sig själva, skriver roliga saker, lägger ut fina bilder...Men jag börjar störa mig på alla de där små sällskapen av inbördes beundran... Jag inser att det är mitt problem. Det är sällan själva problemet som är problemet, utan hur man förhåller sig till dessa problem. Men jag blir lite anti. Jag får lust att skriva det som man inte ska. Status: ingenting vettigt idag heller. Status: mardrömmar hela natten. Status: hjälp! Jag får lust att bli en gnällspik. Status: jag sitter här och bara glor. Status: luktar svett. Jag får lust att skriva baksidan hellre än den polerade ytan. Men faktum är förstås att jag inte behöver skriva någonting. Och inte heller läsa. Annat än det jag vill. Nu har jag gnällt färdigt.
Status: jag har plundrat granen och tömt alla glöggskvättar. Gilla!

Terrakottaarmén

2011-01-07T16:16:00.008+01:00

c:a 200 år f Kr, så länge har dessa figurer funnits - och ända fram till slutet av 1900-talet låg de där, nedgrävda i kejsarens grav, djupt under myllan, med tiden bortglömda: hästar och boskap, generaler och krigare av olika rang, men även bokhållare, musiker och andra yrkesgrupper, som kunde tänkas komma till användning där i de "icke-dödas rike"... Imponerande, men också lite beklämmande.
1) En teori är att alla de människor som tvångsförflyttades och tvingades jobba med att färdigställa hela den gigantiska armén dödades när de väl var klara och därefter begravdes i en annan grav, eftersom kejsaren kunde tänkas behöva också dem i sitt nya rike.
2) Dessa figurer - så lika varandra, som vi människor är, och ändå med oändliga variationer, var och en unik, som vi människor är.
3) Mänsklighetens historia är en historia om krig.

2011-01-06T16:32:00.003+01:00

Robert Lind, som sagt... Visst finns han. Jag tror det, jag känner det. Lyssnade på den gamla sketchen när vi kom tillbaka efter vår lilla utflykt. Hasse och Tage håller än, eftersom de driver med den djupt allmänmänskliga, lätt förvirrade problematiken.

Vi är nu hemma igen efter ett par underbara dagar med C och L och deras fantastiska barn! Jag mår bra av att umgås med de där små! Tänk om man bara kunde ha hälften av deras humor och upptäckarglädje! Wille och Oscar! Med på bilden är också deras farbror och mamma... Oscar - den vilda bebin - tycks för tillfället kommit till ro.

Helgerna går mot sitt slut. Årsbokslutet väntar. Nya pärmar. Nya krafttag. Nya kurser, nya grupper, nya människor. Mitt nyårslöfte detta år är att bli bättre på att säga NEJ - i förhoppning om att jag ska få mer tid och inte köra slut på mig själv.

Robert Lind

2011-01-04T16:32:00.002+01:00

Just nu befinner jag mig några mil söder om Kramfors. Kallt. Snö. Den övre delen av Höga Kusten-bron skymtar gnm köksfönstret. Under eftermiddagens utflykt över bron och upp för att fika på ett intilliggande hotell uppenbarades för mig att Robert Lind i Kramfors verkligen finns. Återkommer med bildbevis.

Long time...

2010-12-01T15:05:00.005+01:00

Och så föll lusten på igen. En glipa i tiden, i det annars så fullspäckade program som kallas livet.Jag fick en ordentlig tankeställare häromdagen då en av mina verkligt goda vänner hade sökt mig på mobilen och jag började bläddra i min kalender - för att se när jag kunde ha tid att ringa upp! Jag behöver skära ner, tacka nej, prioritera lust och ledighet lite mer. Tveklöst.Ta vara på det som verkligen betyder något i livet.
Jag är nu tillbaka på Kognitiva institutet. Har påbörjat schematerapi-utbildningen och avverkat modul A och B under hösten. Känns fantastiskt roligt - och användbart!

2010-04-22T20:40:00.002+02:00

Fyra fullspäckade dagar på Svenska institutet för kognitiv psykoterapi. Repetition och fördjupningar av teoretiska bakgrundsteorier, tankemodeller, konceptualiseringsprocess och terapeutiskt förhållningssätt. Fantastiskt! Idag har Rosa Perris talat om anknytningsteori hela dagen. Och imorgon blir det Paul Perris och schematerapi, kanske veckans högsta bergstopp. Så viktigt det är att få fyllas på och inspireras. Trots det oerhört fullpackade programmet - med en väntande helg med intensiv textläsning för att komma ikapp - är jag så glad att jag bestämde mig för att gå.
Syskonen Rosa och Pauls pappa, Carlos Perris, vilken inte längre är i livet, hade enligt Rosa två stora intressen: psykoterapi och deckare. Han hävdade att det i princip var samma sak. Hitta ledtrådar och följa dessa trådar - för att antingen finna sig vara på fel spår eller något närmare gåtans svar. Själv skulle jag nog vidga det med deckare och famna över hela skönlitteraturen. En god roman är i själva verket ett mer komplicerat pussel än det deckaren består av.
Men också jag finner stort nöje i deckargenren - om den är välskriven och också har någon form av psykologiskt och/eller filosofiskt skikt. Just nu läser jag Johan Theorins "Blodläge". Jag tyckte mycket om hans två tidigare kriminalromaner, "Skumtimmen" och "Nattfåk".
Läsandet som pussel. Skrivandet som pussel. Ja, är inte själva livet ett pussel. Och en stor del av livet det att lägga sitt eget gigantiska pussel?

2010-04-16T16:13:00.002+02:00

Slut är arbetsveckan och slut är jag. Veckan har varit fullproppad, med undervisning och slutseminarier hos år 2. Vad man hela tiden återkommer till när det pratas text är:
Gestaltning: show, don´t tell!
Lita på din läsare: läsaren vill känna sig intelligent och medskapande, inte dum och skriven på näsan!
Underinformera inte: läsaren vill förstå!
Lämna plats för läsaren: en god författare skriver bara halva boken, resten får läsaren ta hand om, säger Olof Lagerqrants (och många med honom)
Lita på dina scener.
Stanna kvar i dem!
Stryk allt som hänger som små lösa trådar, eller utveckla dem, väv!
Använd rummet!

Nästa vecka ska jag använda åt mig själv! Helt och hållet. Det ska bli fantastiskt att få FYLLAS! Kurs i schemafokuserad terapi med Perris m fl! (dessutom ska distanskursen skötas, samt en kvällskurs, vilken inte lät sig inställas, hållas - men jag känner mig ändå glad och lite stolt över att ha prioriterat mig själv!) Det ska också bli skönt att vila lite från skönlitterära texter (även om det nu inte lyckades till fullo) - och nu är det fredag - och återhämtningskväll. Och, slåt det mig nu, på lördag dans till alldeles levande (enmanna) dragspelsorkester. Dans är också återhämtning. Och så skiner solen över Spökparken här utanför, vitsippor och blåsippor samsas där blan fjolårslöven längs min löparrunda genom förortsskogen, och den riktiga våren närmar sig med stormsteg. Sammantaget, inte så illa.

2010-04-11T16:51:00.002+02:00

Solen värmde denna dag. Jag har suttit på balkongen med Sofi Oksanens "Utrensning" och förundrats över hennes språk; den kraft med vilken hon bygger historien så att den blir något helt nytt, något aldrig tidigare skrivet. Innan dess vandrade jag, tillsammans med dottern, över Skogskyrkogården till mammas grav. Förunderligt - tänk att detta självklara som är döden är så svårt att ta till sig! Vi satte en kruka påskliljor i den uppskottade sandhögen under det att koltrastarna - mammas favoritfåglar - drillade ikapp med varandra.
Ikväll ska jag poweryoga. Och om en vecka är det dags för schematerapi-kursen på Sabbatsberg.

Uffe, Uffe, Uffe

2010-04-08T21:38:00.005+02:00

Lundell är en fantastisk låt-/musikskrivare, en på alla sätt charmerande estradör, en duktig romanförfattare, en inte särskilt fantastisk konstnär, en inte alltför stor dramatiker, en rätt usel poet, en otroligt produktiv människa - och en som ALDRIG kasserar något, och om han nu ändå gjort det så ångrar han sig förr eller senare och ger ut det med. Sammantaget rätt imponerande! Och så är han ju cool, precis så cool som en sextioåring kan bli.
Recensenterna sågar inte, vilket gläder mig. Expressen talar gnm Aase Berg om "att skriva så ärligt och levande kräver en sinne för bakomliggande komposition. Detaljerna verkar intima, men är aldrig kladdigt desperata på ett exhibitionistiskt vis." Aftonbladets Ann Charlott Altstadt säger: "Samtiden kommer aldrig att utnämna honom till Den Store Humanisten, för han vägrar lägga sig för den. Till slut kommer dock även hans belackare att hylla honom – det är belöningen som tillkommer den ihärdige som gör sin grej år efter år. Urberget vägrar erodera och vindarna ger upp och tvingas vända." DN lovordar.
Kanske är det den passerade 60-årsgränsen som gjort Uffe rumsren. Jag är inte säker på att han känner sig helt hemma med det. Salongerna har aldrig varit hans plats och kommer säkerligen aldrig att bli det. Själv funderar jag på vad som ska bli hans nästa projekt. En opera kanske? Och så ska jag beställa boken! Nu!

vardag

2010-04-06T11:48:00.003+02:00

Tillbaka i rutinerna. Rutiner är ett slags upprepande mönster. Och det sker var dag - vardag.

Vi har haft några underbara dagar i fjällen, varav en med riktigt rejält skitväder, en halvfin och två verkliga kanondagar, med solgass och intagande av matsäck på näst intill vindstilla fjälltopp. Vilken enkelhet det är i det där: uppgiften att så snyggt, säkert och fort som möjligt ta sig nedför pisterna; hålla utkik, svänga i rätt ögonblick, njuta av kroppens rörelser. Nåja, jag är väl medveten om att mina barn nog drar på munnen åt uttrycket "så fort som möjligt"...
"Mamma, jag väntar inte därnere, okej", har med tiden blivit en vanlig kommentar. Dessa två som jag lärt upp i skidpacken forsar nu förbi mig med en oförskräckt lätthet! Men sådant är livet. Man blir med tiden omåkt i allt fler bemärkelser. Så skall de första bliva de sista, heter det i Bibeln. Vilket får mig att tänka på den "bibliska heldag" jag ska hålla i på fredag. Och som måste förberedas. Jag har en heltjock vecka. Plufsigt fet. Och jag måste fokusera. Ta en sak i taget. Inte alla åk, inte hela backen på en gång, utan varje enskild sväng, och i behaglig takt ta mig ner. Bilden skevar, tycks det mig. Är det inte snarare upp jag ska denna vecka. Utan lift.

2010-03-31T13:53:00.002+02:00

Begravning igår i Trons kapell på Skogskyrkogården. Solen gassade från klarblå himmel. Det var en sån där första vårdag när jag kanske skulle åkt in till mamma för att ta med henne på en promenad längs med Norr Mälarstrand. Ätit en glass kanske eller tagit en kopp kaffe. Och hon skulle ha tjatat på om hur underbart det var att känna solen, vinden, dofterna! Nu följde vi henne istället till graven och slängde våra röda rosor ner över hennes kista. "Det enda vi säkert vet är att vi ska dö", brukade hon säga.
Ett slags handlingsförlamning har kommit över mig. Vad ska jag göra nu? Vad kommer näst? Ingenting: idag röjs hennes lägenhet ur för att lämnas vidare till den som står på tur. Sånt är livet. Och döden.
Jag sprang i morse, för första gången på länge på barmark. Fågelkvitter i skogen. Porlande, lättheten i fötterna. Ikväll åker vi till Duved för några dagars skidåkning. Jag har läst alla mina texter och kan med gott samvete vara ledig. Två böcker i bagaget. Oksanens "Utrensning" och Lennart Hagerfors underbart roliga bok "Skrivarkurs för särlingar"!

PALMSÖNDAG

2010-03-28T19:36:00.004+02:00

Idag var jag på högmässa för första gången sen... ja, jag minns det knappt, men tror att det var en påskdag i Visby Domkyrka, 2001 eller möjligen 2002. Jag och mina syskon skulle träffa den präst som ska jordfästa mamma efteråt. Mamma hörde till S:t Görans församling, och det var i S:t Görans kyrka vi var, en ljus, vacker kyrklokal med inte alltför glest i bänkraderna denna Palmsöndag, vilken inleder det vi kallar Stilla veckan och som föregår Påskdagen. Mammas namn lästes upp bland de avlidna, som "en påminnelse om vår dödlighet". Kändes overkligt att höra hennes namn. I denna församling nöjde man sig med att läsa upp hur många år de nu döda levat, inte som jag förväntat mig: "i en ålder av 88 år, 8 månader och 7 dagar". Inte så petnoga, kanske. Jag noterade även en del andra förändringar: Fader vår i nyöversättningen. Jag valde att läsa den gamla, inte i protest utan för att jag finner den vackrare. Och djupare. Misstänker att djup inte är högsta mode i kyrkan. Lättbegriplighet är dess signum. Kören sjöng vackert, även psalmerna. Nästan som ett uppträdande. Men - vem vill höra den icke samstämda rösten av församlingen? Vidare: en dopp av brödet i kalken fick vara nog. Spelar säkerligen inte heller någon roll. Det är ju inte mängden det handlar om. Men ändå: som om det inte var riktigt på riktigt...
Känns ändå fint att mamma begravs just i Stilla veckan, ett par dagar innan Påsknattens budskap: genom död till liv.

2010-03-26T09:11:00.003+01:00

Handledningssamtal, det är något av en favoritsysselsättning. Det är så häftigt och omtumlande att se hur det där problematiskt knepiga reds ut och blir klart och tydligt. I alla fall just då. Hur allt till sist handlar om våra behov. Tänker på Dagermans "Vårt behov av tröst"...
Jag skulle vilja ägna mer av min tid åt klientarbete. Utöka den terapeutiska verksamheten, tänker jag - och just då får jag ett samtal från en kognitiv psykoterapi- och samtalsmottagning, som undrar om jag fortfarande är intresserad av samarbete. Jag hade glömt att jag skickade en förfrågan. Vi får se om denna tråd leder någonstans. Hon skulle höra av sig.
Igår kväll satt sonen och pluggade inför psykologiprov. Psykologiska perspektiv, Pavlos hundar, Skinner och Piaget, depressioner, traumatiska kriser och jag vet inte allt. Själv skrev jag. För första gången på mycket länge. Tre sidor. Ivrigt. Det där lilla pirret i magtrakten.
Nu måste jag dock fortsätta med TEXTLÄSNING. 10 texter kvar. För denna gång. Samt förbereda lektionspass på måndag. På tisdag är det begravning. Min syster ringde just och berättade att hon varit och letat sig fram till gravplatsen på Skogskyrkogården. Den låg, redan uppgrävd, bland de vita björkstammarna...

2010-03-24T20:15:00.002+01:00

Min koncentrationsförmåga är inte vad den borde vara... Jag hade idag en undervisningsfri dag, vilket jag verkligen behövde: jag ligger ohjälpligt efter med läsningen av alla textbuntar. Det började bra. Jag gick upp tidigt och ner i tvättstugan som tänkt, jag sprang en runda i den drypande, porlande, droppande skogen, visserligen en timme senare än planerat men ändå... men sen tog det stopp. Trögheten smög sig på. Och tiden gick. Jag svarade på några mail. Talade i telefonen. Vad ska vi äta efter begravningen? Var? Hur många handblommor ska beställas? Jag satte upp några av mammas tavlor; tavlor från det gamla barndomshemmet. En reproduktion av x:et. Stuvsta-motiv. Hängde tvätt. Hämtade tvätt. Tänkte: texterna, texterna. Vårsol på balkongen. Snöfritt.
Först efter lunch kom jag igång och har nu i a f betat av ett antal texter, en del riktigt bra! Dessutom har jag hjälpt sonen att plugga på för prov i psykologi. Underbart när det handlar om sånt jag kan lite om: svenska och psykologi - filosofi, fast det står dessvärre inte på hans schema. Det är värre när det handlar om den där matematiken! Som orsakar kaos i min arma hjärna.

Imorgon har jag handledning på förmiddagen. Ser fram emot det. Det är något av det bästa jag vet. Saker och ting som spökat och krånglat i tankevärlden klarnar. Aha! Ja, just det! Absolut!
Jag har för övrigt anmält mig till en kurs i schematerapi i april. DET ser jag verkligen fram mot. Fem dagar bara för mig själv och mitt eget! Och snart är det påsk. Från död till liv! Mysteriets tid. Och nu lyssnar jag på Kents "Kärleken väntar".
"Brinn hjärta, brinn..."

2010-03-23T10:42:00.004+01:00

Idag finns mammas dödsannons i tidningen. En konstig realitet i det. Jag har nog inte riktigt begripit att hon faktiskt är död. Samtidigt förbereder jag dagens arbete. En ny kursstart klockan 13:00. Det går säkert bra. Det brukar gå bra. Men jag märkte igår, då jag undervisade hela dagen, att koncentrationen brister lite, liksom kontrollen. Planeringen höll inte riktigt. Men vad gör det? Jag ska nog öva mig på att släppa taget om ambitionsnivån. Inse att det blir vad det blir och att allt inte är mitt ansvar. Att jag inte behöver dra så mycket. I kväll har jag "Skriva, terapeutiskt". Så dagen blir lång. Klockan tio kommer jag att vara hemma igen. Just nu skriver jag upp allt som ska göras, och bockar av när jag gjort det. Funkar bra, förutsatt att jag kommer ihåg det.
Jag har nu på morgonen satt upp en av mammas tavlor på väggen. Det är jag som målat den. Motivet är från Riva del Sole. Inget mästerverk precis, men så är jag också bara en amatörmålare. Jag gjorde den då jag väntade mitt första barn och inte hade koncentrationsförmåga nog till att skriva. Lite märkligt känns det att nu se den här, hemma hos mig.

2010-03-20T22:22:00.002+01:00

Bulgarisk helgkurs med Nikolaj Tsvetkov från Blagoevgrad i Bulgarien idag. Och imorgon. Tre intensiva timmar med en underbar lärare - och enastående dansare! Fyra danser lyckades han (nåja, sådär) lära oss, med hjälp av knackig engelska, bulgariska - och förstås kroppens eget språk. Förmodligen blir det ett par till i morgon. Roligt också med så mycket folk från när och fjärran - och särskilt roligt att det kom folk från gamla "Gotlands hopp"! Dans förenar. Kulturer, länder, landsändar, människor och de splittrade delarna i människan själv.
Steve Sem-Sandbergs "De fattiga..." tog sig faktiskt lite igår - eller kanske kom jag lite mer i samklang med texten. Jag ger den ett par kvällar till - och lägger jag den ifrån mig så beror det på att jag inte förmådde ta mig in på den där arenan, där blott ena halvan tillhör författaren. I alla fall inte den här gången. Med böcker förhåller det sig ju också så att de kan vänta på en. Det gillar jag. Där finns ingen brådska. De har all tid i världen.

dejavu

2010-03-19T20:21:00.004+01:00

Fredagskväll. Dottern är på fest och väntas inte hem före midnatt. Sonen spelar dataspel med en kompis. Och maken befinner sig i en annan del av landet. Själv har jag lagat och inmundigat god middag på tu man hand med sonen, och därefter slötittat mig igenom Let´s dance. Det var ett antal veckor sen sist och vet inte vad jag ska säga om det, men konstaterar att årets "underhållare" Willy är kvar bland de tre. (All makt åt folket?) Ser fram mot Triers "Direktören för det hele", som jag inte sett, och kommer i säng sen med en bok. Detta lockar dock inte direkt, eftersom jag nu kämpar med "De fattiga i Lodz", som jag ju vet och förstår är en bra roman, men som jag inte kan ta till mitt hjärta, vad det nu kan bero på. Jag känner att jag borde beröras, men gör det inte. Kanske tar den sig snart. Jag tänker på Sara Lidman, som en gång berättade att när hon får en ny roman i sin hand så slår hon upp den på tre, på måfå valda, ställen, för att läsa en, på måfå vald, mening på varje sida - och: "om ingen av dessa meningar berör mig djupt i mitt hjärta, så skulle det aldrig falla mig in att lägga tid på att läsa den boken". Och så spände hon sin djupa stålgrå blick in i min. Jag är på hennes linje, även om jag nog är lite generösare.
Det finns förresten en ny länk i vänstermarginalen, till Dejavu förlag, där gamla "utgångna" böcker ges ut på nytt, en underbar idé! Där finns nu två av mina verk, novellsamlingen "Den osynliga väggen" och romanen "Rucklet" - samt en hel mängd spännande titlar av många fantastiska författare. Kika på förlagets hemsida, köpa böcker kan man göra på t ex adlibris.
I morgon och på söndag ska jag gå på bulgarisk danskurs. Det har ryktats att folk från "Gotlands hopp" har anmält sig.

traditioner...

2010-03-18T20:05:00.003+01:00

Min mamma var mycket för traditioner. På gott och ont, kan sägas. Högtider firades. Så länge som möjligt. På samma sätt. År efter år. I princip. Inför advent, lucia och jul inte bara pyntades det och bakades och tillverkades konfektyrer. Det repeterades också verser och sånger. Det finns en radda luciafiranden dokumenterade på super-8 då de tre barnen i tidig morgon framför sitt sång- och utantill-läsningsprogram inför stolt mor och vänligt leende far. Luciarollen växlar mellan min syster och mig. Min bror förblir stjärngosse, med strut och stjärna. Elden brinner i den öppna spisen. Levande ljuslågor fladdrar. Lussebullar och pepparkakor och varm choklad med vispgrädde väntar på soffbordet. Julklappsrim var obligatorium, ju längre och fyndigare desto bättre. Jag har ett komplicerat förhållande till min mor, men jag vet att mitt litteraturintresse föddes ur repetitionerna inför dessa uppträdanden - som för den delen också ägde rum inför andra tillfällen; fester i Lions club, vuxenmiddagar då det passade sig med ett litet uppträdande. Jag minns ännu den skräckblandade förtjusningen inför dessa tillfällen - och också hur förtjusningen successivt avtog till förmån för skräcken. Kärleken till själva orden finns dock kvar. Mamma talade ofta om hur alla de dikter hon kunde utantill hjälpt henne genom många svåra upplevelser. När hon inte längre kunde läsa själv brukade jag läsa för henne. Och de där utantill-dikterna lämnade henne aldrig. En av hennes sista dagar i livet läste jag för henne ur "Svenska dikter, samlade och redigerade av Elsa Carlsson" - och hon läste med mig, nästan ljudlöst, med stor ansträngning, formade hon orden. Och en stilla frid tassade på tå runt hennes bädd.

"Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör,
hur hustrun står och stryker.

Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor, och ingen är stum,
och ingen av dem fattas.

Men dagen skrider mot nattens blund,
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas."
(Erik Lindorm)

BÖRJA OM...

2010-03-17T21:18:00.006+01:00

Ett lååångt uppehåll har det varit i dessa skriverier. Att skriva blogg tar tid. Kräver energi. Uppfinningsrikedom. NYTÄNKANDE. Eller i varje fall krav på sådant. Och eviga påminnelser om brist på sådant. Ändå kommer jag under stundom på mig själv med att sakna det. Sedan mitt senaste inlägg har jag nöjt mig med FB som uttrycksplattform. Snabbheten där både tilltalar och avskräcker. Tid är allt vi har. Och vår tid är högst begränsad. Lång ur ett perspektiv. Mycket kort ur ett annat.
Effektiviteten går som en gyllene tråd genom livets alla skeenden. Idag har jag och mina syskon besökt min mammas äldreboende. Men nu är hon placerad i de undre regionerna, närmare bestämt i "kylrummet". Hennes lägenhet ska tömmas och städas ur. Andra står på tur. Det är väntelista. Kö. Som till så mycket annat. Enhetschefen, som jag under de år mamma bott där aldrig tidigare träffat, visade sig vara indier och klarade inte svenskan helt utan anmärkningar.
"Välkommen, slå dig", log han. "Ta karamell. När kan jag skriva första visningsdatum?"

Några timmar senare var det dags för begravningsbyrån. Det visade sig vara kö även till begravningar. "Alla vill boka begravningstider före påskhelgen." Ja, det kan man ju förstå. "Och man måste se till att två begravningar inte krockar med varandra." Också begripligt. Det skulle ju inte se något vidare ut. Drösar av kataloger. Kistor. Blommor. Priser. Sånger. "Har ni internet? Ni kan provlyssna där." Praktiskt förstås. Och så karameller, där också. I vitt papper med FONUS tryckt på. Dock ej på själva karamellen. Den var illgrön och mycket syrlig. Och en uppsjö av papper som skulle skrivas och samtal som måste ringas. "Men tyvärr, alla är på kurs och har stängt av sina mobiler." Ja, det kan man också förstå. "Hur många kistor ska det finnas plats för?" (En ger bättre odds än två. Det är trångt om utrymmet på kyrkogården.)
Två (2!) timmar senare är en preliminärbokning gjord. "Kyrkogårdsförvaltningen är på kurs i morgon också. Ni får besked på fredag." Och en reservbokning. När vi skrivit under alla papper på "beställningen", får vi en ljusstake från Orrefors. Den finns att köpa vid receptionen till ett pris av 295 kronor.

"Var och en står ensam på jordens hjärta" Salvatore Quasimodo

SNÖ

2009-12-20T19:11:00.002+01:00

Vilka enorma mängder snö som fallit. Fantastiskt. Snö gör människor glada. De ler och pulsar och vänder anletet upp mot de gråtunga molnen och flingorna som dalar. Själv sprang jag i skogen på förmiddagen, mitt i värsta snöfallet. Helt galet. Jag såg ut som snömannen när jag var klar. Ska detta fortgå får jag överväga att köra med skidor istället.
Jag har även hälsat på min gamla mamma idag. Vi tog fram den lilla minigranen och drack kaffe i minijuleljusens sken. Sedan ville hon välja kläder till julafton, då hon ska komma hit på grötlunch. De senaste åren har hon varit på äldreboendet, eftersom tanken på färdtjänst var alltför svår. Men nu när hon klarar att svinga sig in i en "vanlig" bil: inga problem.

2009-12-19T23:43:00.003+01:00

Efter tre vansinnigt jobbintensiva tunnelveckor har jag nu kommit ut på andra sidan: ut i ett snöigt vinterlandskap, frostkallt, vilande. Jag har nu precis läst ut Enquists "Kapten Nemos bibliotek". Vilken strålande bok. Vilket driv. Vilket sprakande språk. Greps av lust till omläsning efter "Ett annat liv", som tog sig väsentligt mot slutet och som bland annat beskriver hur han tillslut kan sluta dricka, en gång för alla, och hur han i rasande tempo skriver de första kapitlev av "Kapten Nemo" på ett behandlingshem i Danmark (vilka tummade på några av Minesota-modellens stränga regelverk och lät den nedsupne författaren ta med sin dator. Det ska dom ha en eloge för!
Jag har idag gjort ett av julens obligatorium: kokat knäck. Katastrofen är alltid mycket nära vid mina knäckkok. Ett antal år har den där smeten vägrat stelna och förlorat formen efter fem minuter utanför kylskåp. Förra året blev de perfekta. Inte de minsta rinniga och precis lagom sega. I år blev ungefär hälften stenhårda, medan den andra hälften på tok för kletiga, detta beroende på att den eländiga smeten kokade för länge och stelnade alldeles för snabbt och först högst ovilligt rann ner i den små formarna och sedan tvärvägrade för att istället samlas i en jätteklump i kastrullens botten. Desperat hällde jag på mer grädde, för rinnvänlig konsistens, vilket tydligen inte fungerade. Nåväl. Nu ligger de i sin burk och barnen gillar dem. De gillar dem alltid. Hur de än blir.
Återstår kolakok och köttbullstrill.

2009-11-26T08:49:00.002+01:00

Mindre än en månad till jul. Hur fort går inte en månad? Strezzen, den där speciella julvarianten, börjar vakna, sträcker sina långa armar, gäspar stort och gör sig redo. Nästa vecka jobbar jag 64 timmar, veckan därpå 50, den vanliga lästiden oberäknad. I helgen är det första advent. Var är adventsstjärna och ljusstakar? Har för mig att jag i a f märkte kartongen vid flytten. Lussebullar! Måste bakas, före lucia. Pepparkakor. Dom man köper färdiga är godare, men doften bör fylla hemmet vid något tillfälle. Köttbullar. Jag gör köttbullar en enda gång om året, men då förväntas det verkligen av mig. Mammas egna köttbullar! Ja, mina barn är sannerligen inte bortskämda när det gäller hemlagat. Igår överraskade jag mig själv - och barnen - med ett riktigt långkok. Köttgryta. Den smakade som farmors, menade barnen. Det var ett skyhögt betyg och det åts med god aptit. Och granen! Där har vi ett problem att lösa. Var? Hur ska den få plats? Dottern föreslog glatt att den kunde vara i hennes (stora) rum, men protesterna blev omfattande. Vi måste hitta en riktigt smal och liten gran. Får kompensera med mängder av kulor och glitter. Knäck, brukar också vara ett obligatorium. Och så, sist men inte minst: julklapparna. Som ska planeras inhandlas, slås in och - helst av allt - skrivas verser till. Jul, jul, strålande jul!

2009-11-24T09:52:00.002+01:00

Vissa morgnar är svårare än andra. Jag blir liksom aldrig klar. Jag irrar omkring som idiot och vet inte vad jag ska ta på mig och när jag tillslut bestämmer mig ser kläderna, som sett helt normala ut då jag senast använde dom, fullständigt skitfula, urtvättade och allmänt trista ut. Alltså sliter jag av dem och letar efter något annat, drar ut mina byrålådor och fånstirrar ner i högarna, där ingenting tycks passa ihop med något annat. När jag har riktigt bråttom uppstår aldrig detta plågsamma fenomen, det finns ingen tid, helt enkelt: och det som har kommit på får sitta. Det uppstår inte heller, turligt nog, alla gånger med bättre tidsmån. Och när fenomenet väl dyker upp är jag alltid oförberedd. Det kommer liksom från ingenstans. Och i ett slag är alla klädkombinationer lika hopplöst omöjliga. Jag har noterat hur något liknande ibland sker med min dotter. Och jag har ett bestämt minne av att det ofta skedde just i tonåren. Fast jag kan egentligen inte begripa hur - jag var ju tonåring då man var hippieprogg och vad fanns det då att välja på? Det var slitna jeans, t-shirt, näbbstövlar. Bortsett från näbbstövlarna är det vad jag fortfarande trivs bäst i och efter en sån där svår morgon brukar det sluta med det. Jeans och t-shirt, skit samma vilken. Helt okej. När jag jobbade på gruppboende brukade vi lägga fram kläder åt de boende. Ibland måste man bli sin egen personal.

2009-11-21T22:16:00.003+01:00

Sol idag. Känns som evigheter sen! Inte underligt att man blir trött i detta underliga land med dessa underliga årstider och underliga solförhållanden. Konstaterade att fönstren var oerhört skitiga i solgasset (och tvättade dem senare på eftermiddagen också - skinande blanka). Sprang i den blöta skogen efter frukost, långt, i lugnt mak.
Nu har jag sett på Leonard Cohen, live in London. Han har blivit 75 år nu och berättade för den entusiastiska publiken att sist han spelade i London var han 60 "and just a kid with a crazy dream". Imponerande man denne. Tänk att under sin livstid ha gjort så många fantastiska sånger. Som om allt han rör vid blir poesi. Och en poesi som jag är övertygad om kommer att bestå. Eftersom den handlar om människan. Eftersom den går rakt in i hjärtat. Eftersom den berör det vackraste av det vackra, det svåraste av det svåra... Ain´t no cure och kommer väl aldrig att bli, är kanske inte meningen eftersom det är ur det poesin föds och föds igen. Vacker är han också, den gamle mannen, och hans stämma bär ännu hans sånger. Jag ångrar mig så att jag inte tog chansen att se honom när han var i Stockholm senast. Kommer han att orka göra ännu en turné? Vem vet.
I morgon ska vi ha kaffe- och tårtkalas för 15-åringen med delar av släkten. På själva födelsedagen sjöngs det på morgonen och åts önskemiddag på kvällen, och sedan begav sig födelsedagsbarnet in till stan med kompisarna för att se New moon. Midnattsföreställningen, ska tilläggas, vilken slutade 02:10. Jag hämtade upp på Kungsgatan och förundrades över folkmassorna på väg till och från krogen. Hur orkar de? Hur orkade jag? Times they are a changing...

2009-11-19T14:41:00.002+01:00

Senare, när jag på kvällen läser vidare i Enquists självbiografiska historia,så anar jag svaret på den där icke-gestaltningen. Han har väl helt enkelt bestämt sig för att nedteckna sådant han faktiskt minns, till fakta. För att gestalta krävs fiktionalisering, om inte annat så just därför att vi inte minns. Om jag ska gestalta ett minne tvingas jag fylla på med en rad mer eller mindre osäkra detaljer. Frågor uppstår. Hur såg det egentligen ut? Vilken färg hade tapeterna. Med vilket tonfall blev detta sagt? Hur såg han eller hon ut? Vad hade hänt innan och vad hände efter?
Den gestaltade varianten finns ju redan skriven, i "Kapten Nemos bibliotek", från 1991, den roman som allmänt anses vara Enquists främsta.
Personligen är jag mer förtjust i den gestaltade "sanningen" än i den strikt biografiska.
Men, "Ett annat liv" är inte dålig, och framförallt inte ointressant. En underbart minne är det av en läsning P.O. gör tillsammans med bland annat den då nydebuterade författaren Göran Tunström, som trollbinder, framförallt den kvinnliga delen av, publiken, med sin avspändhet, textens närvaro, de precisa orden och den välljudande värmländskan. Romanen Tunström läser ur är "Maskrosbollen", vilken ska bli hans stora genombrott. P.O. får det tvivelaktiga nöjet att läsa efteråt. Han läser i tjugo minuter, så snabbt han kan och svettas ymnigt under hela läsningen.

2009-11-18T16:36:00.003+01:00

En snäll vecka: onsdag - fredag = ingen undervisning, vilket betyder någon timmes extra morgonsömn samt TID att läsa texter och hopp om en ledig helg! Skönt. Nu har jag plöjt alla distanstexter, flera riktigt bra, och kan ta en lugn kväll. Jag ska äta middag med barnen och titta på "Morden", den fristående fortsättningen på "Graven", vilken jag tog del av på vår gamla analoga, svartvita batteri-tv, i stugan i Fröjel - med varierad framgång, ska tilläggas, eftersom vår stuga befinner sig i ett slags radioskugga. Det var hur som helst det enda program som följts i stugan och nu när den analoga tiden är över är den tiden definitivt förbi.
Jag läser nu Enquists "Ett annat liv". Den är spännande, eftersom den handlar om honom, men i övrigt gör den inget stort intryck på mig. Jag funderar över varför han valt att berätta den i 3:e person. Det känns lite krystat, eftersom det ju så uppenbart handlar om honom själv och till stora delar inte är gestaltat utan bara återberättat rätt upp och ner. Har han inte orkat gestalta?
På fredag blir dottern 15 år och jag frågar mig än en gång: hur gick det till? Nyss höll jag henne i min famn.

2009-11-15T16:00:00.004+01:00

Rain, rain.... Jag har hört Terence Trent d'Arby´s låt spela i huvudet hela helgen. (En förbannat bra låt, som tur är!) Så, man kan säga att den regniga helgen förde det goda med sig att jag blev påmind om denne kanonartist. Han är faktiskt hur bra som helst, eller var i alla fall - har inte hört honom på senare år... Igår kväll var det danskväll i internationella folkdansklubben, extra kryddad av livemusik med dragspelaren Izmet Lolic, från Orientexpressen, en fantastisk man att hantera sitt instrument. Så mycket roligare det är att dansa till levande musik! Jag, som hade lämnat bilen hemma eftersom jag tänkte mig ett glas vin eller två, dansade oavbrutet i tre och en halv timme, och vandrade sedan hemåt på slaka ben.
Idag trotsade jag väderleken och gav mig ut att springa efter frukost. Skogen låg tyst och fuktig. Inga andra människor ute. Sen har jag dammsugit och torkat golv, varit med dottern i Farsta C och inhandlat ett par tröjor till henne, samt fikat, och kört igång ett par tvättar. Börjar så smått vänja mig vid att inte ha tvättmaskin i lägenheten. Det har till och med sina fördelar, inser jag. Hå hå ja ja: jag säger som farbror Melker: Denna dagen ett liv. Och vilket liv sen.

2009-11-12T22:31:00.003+01:00

Imorgon startar jag en kortkurs i terapeutiskt skrivande i samarbete med CEAN-utbildning. Det finns platser kvar så om någon är intresserad: skynda! Roligt att den kan starta och jag hoppas att de som stått kvar på reservplats på Skrivarakademins kurser ser att det finns fler möjligheter.
I övrigt har veckan bara rullat på, med inget utrymme alls för att underhålla denna blogg.

lördag

2009-11-07T23:54:00.002+01:00

Ibland förvånar SVT genom att visa en riktigt bra film - och det på en lördag! Det tyska dramat "De andras liv", 21:30, på bästa sändningstid, visade sig vara en fantastisk film med handlingen förlagd till de sista åren i DDR innan murens fall. En stasi-medarbetare avlyssnar en manusförfattare och hans skådespelare och tillika käresta, förändras, tar ställning, agerar, för att flera år senare hitta en bok, med titeln "sonat till den goda människan", skriven av den författare han till priset av sin egen degradering inom stasi hjälpt undkomma den myndighet han själv representerade, dedicerad till honom själv. En film som skakar om och berör!
Idag har jag dansat bulgariskt. Så himla roligt när de där obegripligt snabba, märkliga takterna med alla sina om möjligt ännu snabbare steg och mångfald av turer till slut börjar sitta! Och igår såg jag Winnerbäck på Annexet, en fantastisk konsert - om man bortser från alla smått fanatiska fans: de där som åker i bussar och följer hela jäkla turnén och går på varenda konsert och kan varje ord i precis varenda låt och dessutom envisas med att högljutt sjunga med; och det får man ju lov att göra, bortse från dem, menar jag). Winnerbäck har gör bra låtar och är en mästare på att fånga stämningar av det förlorade och han sjunger, trots sin lågmäldhet, med en intensitet som skapar en intensiv närvaro. Han är verkligen där och det är publiken också.
Apropå närvaro - nu är jag där igen - så har det varit mycket av den varan hela veckan. Eric Fylkesons arbete med ettorna på Skrivarlinjen var ett rent konststycke. Helt fascinerande hur han på tre dagar lyckades förvirra och förundra eleverna och förmå dem att passera gränser och våga, just NÄRVARA (och därtill lära sig sina dikter utantill och framföra dem på liv och död). Ja, jag kunde tyvärr inte se själva föreställningen igår, men har förstått att de var ännu bättre än under repetitionerna! På onsdag ska jag utvärdera poesiblocket med dem, det ska bli väldigt spännande!

2009-11-03T12:39:00.003+01:00

Denna vecka har ettorna på Skrivarlinjen poesivecka med Eric Fylkeson, vilken mynner i offentlig läsning på fredag kväll. Eric F var, för er som inte vet det, poetryslam långt innan ordet var uppfunnet. Han kan det där med scennärvaro. Igår var jag med och tjuvlyssnade någon timme och jag skulle gärna ha deltagit hela veckan. Vi rör oss på olika scener livet igenom, sa han, "med en ständig rädsla att göra bort oss". Och: att det finns ett enda botemedel mot den "katastrofala" göra-bort-sig-situationen - nämligen det att vara DÄR. Närvaro alltså. Den som är närvarande, på riktigt, till 100%, är oantastlig. Blev lycklig över att höra honom prata om det!
Tyvärr kan jag inte vara med och lyssna på fredag (men imorgon ska jag vara med hela dagen, under repetioner) eftersom jag ska lyssna på Lars Winnerbäck på Hovet. Inte något jag precis är ledsen för, men synd att det krockar. Idag har jag två grupper, "Att skriva", nu på eftermiddagen och "Att skriva terapeutiskt" ikväll. Att vara lärare är verkligen att röra sig på en scen. Och att vara närvarande. Att låta ingenting annat finnas än rummet/scenen.

Mer Lindorm

2009-11-01T11:46:00.004+01:00

Ja, nog är det både vackert och förfärligt sorgligt... som livet självt:

En fader med sin son

Molnstrimmig måne dallrar
i blank och svartnande sjö.
Syrsorna klippa sömnigt
i ängens nyslagna hö.
Skymningarnas gråa aska
faller på utbränd dag.
Vi gå längs den stenige stranden
min lille son och jag.

Han tittar, pekar och pratar
och snubblar ibland på en sten,
jag kramar smeksamt hans näve,
liten och solbrynt och len.
Sin friska barnaförundran
frågar han aldrig trött.
Jag går i avlägsna tankar
och svarar helt förstrött.

Hur länge får jag hålla
din lilla näve så här
och skydda dig och stödja
och vaka vart vägen bär ?
Jag undrar blott huru länge
jag får vara i ditt behag.
Du växer och går ifrån mig
alltmer för varje dag.

Din vilja ska styvna trotsigt,
du skall gömma dig gosseblyg.
Våra ögon skola skiljas,
din själ ska spira i smyg.
Med dunkla, brännande känslor
skall du i hemlighet gå
och jag måste stå vid sidan
och hjälplöst blott se på.

Min son, om du blott visste
vad över din säng jag drömt.
Dina första vita socker
i skrivbordslådan jag gömt.
De små, små, mjuka socker
bli stora, hårda skor,
som trampa sig väg i världen
och trampa far och mor.

Det måste bäras och tålas
fast det är tungt och svårt.
Din lilla hand skall lossna
ur min, fast jag håller hårt.
Du går ju ändå ifrån mig,
vem hejdar växandets fart ?
-Nu skyndar vi på, min gosse,
vi äro hemma snart.

2009-10-31T16:10:00.004+01:00

Den sista oktoberhelgen, grådisig och vindstilla. Jag sprang i skogen på förmiddagen. Hösten luktar curry. Åns vatten spegelblankt. Nu har jag varit på Skogskyrkogården för att lägga en krans på min farmor och farfars grav. Skogskyrkogården är stor. Åtskilliga gånger har jag irrat omkring där utan att hitta rätt. Men nu hade jag fått i uppdrag av min pappa, som inte längre orkar ta sig dit, att "hälsa på" hos dem och jag ville inte irra bort mig. Således använde jag mig av den söktjänst som numer finns på nätet, ett slags de dödas eniro,och fick lätt som en plätt veta kvarters- och gravnummer. Dessutom var graven utmärkt på en karta. Fantastiskt!
Jag satte mig på cykeln och trampade iväg. Den här helgen råder kaos på våra begravningsplatser, jag visste det, men blev ändå förbluffad. Ringlande bilköer, ilskna bilister, vakter, korvförsäljare, familjer med barnvagnar, full kommers i blomster- och kransbutikerna, och i en närliggande villaträdgård hade barnen svartförsäljning av korv, kaffe och bullar. Ska vi minnas våra döda så låt oss göra det med en varmkorv, detta det svenskaste av det svenska, och en Mer.
Trots mina förberedelser fick jag ändå cykla omkring och läsa på skyltar en god stund innan jag kom rätt. Världsarvet Skogskyrkogården är gigantiskt - men det är vackert, inte minst denna helg.

Fredag

2009-10-30T17:34:00.002+01:00

Idag har jag försökt mig på att skriva lite på det egna materialet - som skulle ha legat där och samlat damm om det inte vore för IT-tekniken. Jag minns när jag köpte min föregångare till dator; en gigantisk skrivmaskin av märket Canon, där man kunde redigera typ fem rader innan man skrev ut dem. Den var dyr som fanken och det ingick hemservice vid eventuella problem, vilket jag utnyttjade vid minst två tillfällen. Några år senare köpte jag min första dator, en liten bärbar Toshiba med ett nypris på 45000 kronor (tror jag betalade 15!) och en minnesdisk "lika stor som den som användes för projekterandet av JAS-gripen"! En minst lika gigantisk instruktionsbok medföljde och jag tassade i veckor kring denna magiska tingest utan att ens våga slå på strömmen. När jag ytterligare ett par år senare försökte sälja den fick jag veta att det nog inte fanns någon som ville betala så mycket som en spänn för den. Snacka om värdefall.
Hur som helst har jag blåst bort lite virtuellt damm från mina dokument, ett slags romanprojekt kanske, samt en möjlig diktsamling... Men ack, så långsamt det går - inte så konstigt, med tanke på att jag ger det så lite tid...

2009-10-29T19:23:00.002+01:00

Höstlov och barnen vänder på dygnet som vanligt... Ja, jag var själv likadan, en gång i tiden. Men det var då det. Igår träffades delar av mitt gamla gymnasiegäng. Fyra 55-åriga tanter. Hur i all världen gick det till? Vi påminner alltmer om våra mammor (eller, i mitt fall, pappor), men vi märker det liksom inte själva. Dock skiljer klädstilen oss från dem. Det är liksom samma stil på oss fortfarande, jeans, t-tröja. "Basketdojor". Det där andra, som vi ikläder oss då vi beger oss till våra arbeten, är liksom lite av utklädning; ett slags maskerad. Igår kväll tillkom en ny(gammal) kompis. Det var ungefär trettio år sedan vi sågs senast. Och det var bara att ta vid, ungefär där vi slutade.
Idag är jag ensam hemma, ett fenomen som sannerligen inte inträffar särskilt ofta. Det är tyst. Mörkt utanför fönstren. Jag hade tänkt montera en tv-bänk som jag och dottern inhandlade på IKEA igår, men jag drabbades av akut matthet bara av att öppna förpackningen och kika ner på alla delar, bläddra igenom monteringshäftet och väga plastpåsen med alla skruvar, plugg och andra konstigheter i. IKEA verkar helt okej just när man går omkring och väljer. Snyggt. Inte så dyrt. Men sen! När man kommer hem med sin låda! Varför kan de inte erbjuda ett färdigmonterat alternativ för några extra hundralappar? Jag tror det skulle bli en försäljningssuccé av minst samma omfattning som när en gång idén med det omonterade lanserades! Jag bestämde mig snabbt för att sova på saken. Köpte för övrig även tre kastruller à 100 spänn. Och till och med dom var omonterade. Samt två badrumsmattor för 20 kronor stycket. Ingen montering krävdes. Ett rent fynd!

vintertid

2009-10-25T20:06:00.003+01:00

Vintertiden är nu obönhörligen på plats. Vaknade, slut in i minsta muskel efter bulgarisk dans OCH danskväll, och släpade mig upp ur sängen, ned till frukostbordet. Sedan jag ätit min youghurtportion (med fullkornsflingor, kiwi, banan - hur kommer det sig att man kan äta samma frukost dag efter dag, vecka efter vecka, år ut och år in, utan att tröttna?) och bläddrat igenom alla DN:s bilagor, insåg jag, efter att ha fått den där lilla bilden med tillhörande text "ställ in grillen..." i blickfånget att klockan skulle vridas tillbaka. Därefter återvände jag till sängvärmen en timme till. Någon glädje ska man väl ändå ha av den där timmen som försvann i våras och nu återlämnas.
För exakt tio år sedan flyttade jag in i lägenheten på Gråboväg i Visby. Sedan dess har jag flyttat in i (och ut ur) två lägenheter. Nu bor jag i min 16:e bostad, föräldrahemmet oräknat. Inte konstigt att jag var lite trött vid senaste flytten...

På eftermiddagen åkte jag in till mamma på äldreboendet. Jag hade köpt rosor på ICA först, samt digestive-kex. Väl där blev jag påmind om att det var hennes namnsdag, så det passade ju bra. Mamma är nyopererad för grå starr, en "operation" som hon hade inplanerad för nästan tio år sen, men aldrig vågade genomföra. Hon är paniskt rädd för läkare, minst sagt. Nu - när hon är gammal och inte kan ta saken lika mycket i egna händer - blev det genomfört i alla fall. Men nej, hon såg just inget bättre, tyckte hon. Jag plockade fram hennes gamla glasögon, tvättade dem och bad henne prova. Resultatet uteblev inte:
- Jag kan ju se ditt ansikte, utropade hon. Så härligt.
Vi provade att läsa också.
- Dikter av Nils Ferlin, stavade hon sig igenom. Så underbart.
Mindre typsnitt än det i rubrikerna klarade hon visserligen inte, men det var gott nog så. "En döddansares visor", "Barfotabarn", "Vilse". Hon tycktes få en vision av hela dikten bara genom att läsa titlarna.
Och hon kunde se vad tavlorna på väggen föreställde. Bara en sån sak.
Och jag läste dikter för henne. Hennes mest älskade: Thopelius Vintergatan, Spela kula, och Lindorms Far och son och Lyckans minut, de sistnämnda med tjocknad hals och tårade ögon.
SEN gjorde jag mitt absolut bästa för att få personalen att begripa att mamma nu hade opererat ögonen för starr och att hon givetvis skulle använda sina gamla glasögon, inte världens lättaste sak. Språkförbistringen är stor inom äldreomsorgen. Läs för övrigt Ragnar Thoursies "Sånger från äldreomsorgen"! Inte ofta det ges rapporter inifrån, precis. Och så Lindorm:

Lyckans minut - Erik Lindorm

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

2009-10-13T16:22:00.002+02:00

Allt handlar om att skapa närhet. Det är ingången i varje text, det som fängslar läsaren och håller henne/honom kvar. För att skapa närhet måste man använda sig av de fem sinnena. Detta förutsätter att där måste finans en person/karaktär som använder sig av dessa fem sinnen. Vi läser för, brukar jag säga, att få en chans att uppleva världen genom någon annans sinnen - för att få en känsla för hur världen skulle te sig OM vi vore någon annan än just den vi är. Förmodligen är litteraturen den arena där de bästa förutsättningarna för ett sådant experiment finns. I vår vardag traskar vi ju omkring utan att ha så värst mycket hum om hur människorna runt omkring oss upplever sin verklighet. Men i litteraturen kan vi se, lyssna, känna, lukta med en annan människa, inifrån en annan människa...
idag har jag undervisat om, ja just det, betydelsen av "textens rum".
En av mina deltagare berättade att hon arbetat i restaurangbranchen och hur hon då insåg att anledningen till att glas på (finare) restauranger är så blanka är att man putsar dem. Hon hade på motsvarande sätt nu förstått att anledningen till att hon upplevde en text som "bra" var att någon hade arbetat med den, "putsat". Någon (författaren) har tålmodigt (eller ivrigt) jobbat sig in i detta textens rum och på så sätt skapat ett rum också åt läsaren.
Hur ofta har jag inte hänvisat till Olof L:s kloka ord om litteraturen som en arena där läsaren och författaren tillsammans bygger en "verklighet"... "Om konsten att läsa och skriva" är fortfarande, enligt mig, den bästa boken om skrivandets hantverk och mysterium.

2009-10-11T19:25:00.002+02:00

Vart tar alla helger vägen, och var kommer alla vardagar ifrån? Denna helg var målsättningen att först komma ifatt och sedan vila. Avstod från bulgarisk danskurs efter en del vånda - men man kan inte göra allt. Så är det. Jag sprang istället, i nästan en timme. En meditativ rensning av lungor och hjärna och känslohjärta. Städade. Badade. Handlade. Lagade mat. Det där som handlar om själva existensen. The basic. Såg programmet med Wollter på kvällen. En helt igenom sympatisk kille (farbror). Trevlig. Och med hjärtat i behåll. Idag var det städdag i bostadsrättsföreningen. Eller, visade det sig, snarare trädgårdsdag. Krattning. Lökar i jorden. Klippa och såga lite i de yviga jasmingrenarna. (det kommer en vår igen - men mörkret är svårt, tycker jag!) Därefter åkte dottern och jag till Farsta. Köpte lite grejer till henne - och även till mig själv - samt åt en sån där onyttig lunch på donken, innan vi åkte vidare för att besöka den gamla mamman på äldreboendet. Ingen bilutflykt denna dag. Men hon bedyrade att det var den bästa dagen sedan hon lämnade sitt egna hem. Hon minns inte längre all ensamhet hon utstod där, i sitt gamla hem. Hon minns inte längre all förvirring, alla måltider hon aldrig åt, alla duschningar hon inte klarade av att genomföra och inte heller alla sömnlösa nätter. Och tur är kanske det.
Och nu, NU, har jag äntligen tagit mig igenom alla dikter som vi ska tala om imorgon. Jag har med andra ord till slut hunnit ifatt.
Fina dikter, för övrigt - tema: skriv en självbiografisk dikt (om ditt liv) på minst två sidor.

Torsdag

2009-10-08T19:19:00.002+02:00

... och äntligen en ledig kväll! Jag har gjort ugnspannkaka, men hoppade över det där med soppan.
Dagen har varit behaglig. Vandrade iväg, nåja - småsprang - till tunnelbanan i morse. Strålande sol. Skarpa höstdofter. Lyssnade förresten lite på Vivaldis höst häromdagen (finns på youtube med vackra höstbilder) - den är vacker, går inte att komma ifrån. På förmiddagen hade jag handledning och fick som vanligt med mig en massa skarpa tankar och användbara verktyg - och huvudet ekande av frågor. Bra frågor. Självklara frågor. Men inte alltid så lätt att ta tag i...
- Jag är rädd för att dö!
- Varför det?
- Det är hemskt, bara. Det kommer att bli förfärligt.
- Varför det? Alla dör ju. Vad är det med det?
- Jag vill ju leva!
- Jaha? Varför är det så viktigt att leva.

Så lätt att fastna i beskrivandet av någons dödsångest, istället för att aktivt utforska det som gör livet viktigt.

Därefter lunch på Hurtig med en kompis från det förflutna som dykt upp igen (via facebook), en gammal kurskamrat från "Skapande svenska" i Uppsala, hösten 1981! Hurtig är ett av mina favoritställen - en massa goda rätter att välja bland, fantastisk grönsaks- och fruktbuffé, allt i klassisk kondismiljö. Under lunchen pratade vi om kulturetablissemanget med alla sina små grupperingar och konstaterade att vi känner oss gamla och lite uppgivet trötta och inte längre tycker att saker och ting är så himla viktiga, samt om hur svårt det är att förändras. Jag bryr mig knappt om vem som får nobelpriset längre. Vad spelar det liksom för roll. Men - jag tycker förstås att det vore fantastiskt roligt om Tomas Tranströmer fick det! Och så pratade vi lite om pseudonymen Kepler, som numer var och en vet vem (vilka) som står bakom. Jag läser just nu boken ifråga, Hypnotisören, och finner den erbarmligt dåligt skriven. Är det jag som är dum? Eller vem? Var finns det där fantastiska hantverket, som det talats om... Eller är det så enkelt att de två bakom den där Kepler befinner sig i en sån grupp där någonting gott helt enkelt måste sägas?

Ikväll tänker jag titta på TV. SOS Gute, ett tämligen intelligensbefriat program där man kan se hur turisterna ställer till det på Gotland - samt se fina bilder från ön, förstås! (Den där kommisarien vid havet GÅR ju helt enkelt inte att titta mer på, det är så uselt så att det inte ens fungerar med det där studiesyftet jag försökte anamma). Därefter del 2 av INLÅST. En halvtimme in i programmet kommer jag att stå inför det svåra valet: slå över till Babel eller inte, men vad fanken, det finns en lösning: svtplay!

höst

2009-10-04T15:27:00.002+02:00

Ännu en helg går mot sitt slut. Jag har sett två sevärda filmer, "Wrestler" och "Benjamin Buttom", varav den förstnämnda riktigt, riktigt bra och mycket berörande, dansat bulgarisk dans, sprungit i den höstdoftande skogen och inmundigat en, trots det trendfjantiga namnet, smarrig brunch i sällskap med ett antal väninnor. Där diskuterades dokumentären - även om flera ville kalla det såpan - "Bakom stängda dörrar", vilken jag lovordade häromdagen föga anande den stormvind av känslomässiga reaktioner den uppväckte, ett faktum jag fick klart för mig redan följande dag då debatten härjade för fullt. Kriminalvårdens reaktioner var hårda - vid närmare eftertanke inte så konstigt med tanke på de klena resultat man själv uppvisar ifråga om förebyggande/hejdande av kriminalitet bland unga. Även bland oss "vanliga", vi, det svenska folket, tycks programmet riva upp stormar av känslomässigt argumenterande, ett faktum jag finner mer förvånande. Kunde man verkligen "lita" på de gamla kåkfararnas goda inflytande (en gång tjuv, alltid tjuv!), var det inte ytterst olämpligt att tussa ihop dessa redan rejält "störda" unga killar med sådana busar, skulle det inte tvärtom bara befästa deras trevande brottsliga identiteter? Själv vill jag ge en eloge till dessa gamla kåkfarare som menar att detta projekt är så viktigt att de är villiga att återuppleva och möta sig själva i ett fängelse igen. Man känner igen resonemangen från den massiva kritik som "lugna gatan" utsatts för, av samma anledningar. En gång buse alltid buse. Och buset ska veta sin plats och inte komma här och tro att de vet något som inte den institutionella "vården" vet, och det mycket bättre. Jag är övertygad om att den gamle ex-brottslingen som bestämt sig för att inte bara bryta sin egen brottskarriär utan dessutom att förhindra och bryta andras brottskarriärer faktiskt vet en hel del, just tack vare (på grund av!) sina egna erfarenheter. Och jag vidhåller att dokumentären om de unga (somliga av dem bara sexton) inlåsta ynglingarna är ett beundransvärt och modigt initiativ - som för en gångs skull sätter fingret på något mycket väsentligt.

2009-10-02T14:30:00.002+02:00

Direkt på Idol följde en ny dokusåpa (hur många kan man göra, om vad kan man inte göra en sådan?). Det som skiljde denna från alla andra var det faktum att den visade sig vara angelägen. Ett antal unga pojkar som av olika - och oklara - orsaker hamnat i droger/kriminalitet. Ett litet gäng med en oroande framtid, om man så vill. Ett litet gäng som nu fått chansen att sitta i fängelse i förtid - och under en högst begränsad tid. Tillsammans med ett gäng vuxna, med kriminellt förflutet och många, långa erfarenheter av fängelseliv. Bakom projektet finns bl a Grunevald. Ja, vilken strålande idé: att utnyttja dokusåpans ramar till att konkret stoppa en kriminell utveckling, då när möjligheterna ännu är stora. Då när människans vilsenhet i livet ännu är tydlig!

Har idag träffat min fördjupningsgrupp i Terapeutiskt skrivande. En fantastisk förmiddag. Tänk att ha som jobb att få vara med och lära känna människor på djupet - att få ta del av deras insikter, kliven över enorma trösklar, brottandet med att finna ord för det ordlösa, sätta namn på det namnlösa.

2009-10-01T19:30:00.002+02:00

Koppla av med Idol - det är vad jag nu tänker mig. Rensa huvudet. Tankarna. Känslorna. Vet inte varför dessa idoltävlingar är en sån vila. Kanske för att de är totalt inriktade på yta. Det är lika dant med Let´s dance och den där idiotiska varianten med kändisar som konståkare. Men det är något avskalat över det. Inget onödigt skitprat. Inga vansinnighetstävlingar som går ut på att äta konstiga saker eller stå på en plankjävel hur länge som helst. Raka rör, liksom. Och någonstans handlar det också om en talang och allt går ut på att slipa på och få denna talang att gå hem, hos en jury som "kan sin sak" och hos oss, dvs det sk "svenska folket". Talade för en stund sedan med en kollega i telefon. Denne kollega skulle nu skriva en dikt. Som avkoppling. Lyllo! Själv har jag nog aldrig funnit någon avkoppling i att skriva. Avkoppling. Tömning. Det är Idol det.

Djurgården by car...

2009-09-28T15:07:00.002+02:00

Det blev så att vi, jag och sonen, tog en biltur med den gamla mamman igår. Hon tände på alla cylindrar då jag kastade ur mig förslaget.
- Ja, men det gör vi, svarade hon kvickt, som om det vore det mest naturliga i världen.
Vi styrde ut mot Djurgården. Det har varit en av hennes önskningar. "Jag skulle så gärna vilja se Djurgården igen". Jag har funderat på hur detta ska lösas. Rullstolen på bussen? Färdtjänst? Långpromenad med rullstol. Nu - efter hennes återerövrade förmåga att 1) ta sig från boendet till parkeringen utanför utan rullator, med bara en arm att hålla i, 2) svinga sig in i en helt vanlig personbil - var ju detta önskemål lätt som en plätt att tillmötesgå.
Och vad hon pratade! Det var gator här och gator där som hon kände igen - även om de fick lite fel namn ibland - och det var åh, så härligt och om ni bara visste och nu kommer dom andra allt att bli avundsjuka (det sistnämnda tycktes utan tvekan förgylla upplevelsen ytterligare). Vi körde i sakta mak, med nedvevade rutor så att höstdofterna sköljde in över oss, varenda körbar liten väg - och jag insåg att det finns en hel del platser på Djurgården där jag inte varit.
- Tänk att dom inte har byggt här i alla fall, konstaterade mamma.
Och det har hon ju rätt i, även om tanken aldrig föresvävat mig. Ett Djurgården med radhus och höghus och kanske ett par köpcentrum...
Mammas nästa önskning är kanske inte lika lätt. Det är att komma tillbaka till Gotland en gång till. Tål att grunna på.

att springa

2009-09-27T12:44:00.003+02:00

Att springa i skogen en solig morgon i slutet av september: färgskalan går från grönt, via gult till rött, aspstammarna skimrar grått, luften är klar och full av dofter. Ett meditativt lugn tar kroppen i besittning. Andningen går av sig själv. En lätthet. Jag tycker att jag svävar ett par millimeter ovan marken.
Nu ska jag besöka min gamla mamma. Hörde av min syster att personalen till slut givit med sig vad gäller blöjor och det torra konstaterandet att "alla har det" (rättvisetänkande?). NU har mamma trosor - utan blöjor - och gladare än på länge. Ett stycke liv återerövrat!
Gårdagens film hänger kvar inom mig, det hur möten, till synes slumpartade, kan komma att påverka oss för resten av livet.
I DN roar sig idag Maria Schottenius med att dra upp likheter mellan Anna Anka och Lars Norén. Så dåligt, så man inte vill tro att det är sant! "Båda gillar att shoppa", och "båda förtalar sina anställda", drar hon till med, liksom att "båda har en konventionell kvinnosyn". Vad ska man säga: läs Noréns dagböcker - eller välj att inte läsa dom, Schottenius försök att göra sig lustig är LÅGVATTEN. Ebb. Totaltorka!

dans... och "The reader"

2009-09-26T23:50:00.002+02:00

Idag har jag dansat bulgariskt hela eftermiddagen... många turer, snabba steg, sköna takter. Sedan har jag tittat på filmen "The reader". Jäkla bra film, som visar på komplexiteten i en hel mängd av frågor: begreppet SKAM, moral, etik. En film med en massa gråtoner - i avsaknad av svart eller vitt. Jag tyckte mycket om den och blev djupt berörd.
Nu ska jag krypa till kojs med slutet på Austers roman. Den är bitvis väldigt "litterär", lite doftlös, men när den INTE är det är den mycket bra.

skogen, gläntan i den

2009-09-24T21:05:00.003+02:00

En dag full av texter... textdiskussioner i år 2 på förmiddagen, bra sådan. Många har börjat på nya spår, fördjupat spår, kommit närmare det egna, personliga - sin röst. Så här efter ett drygt år kan man se hur lång vägen är, hur det som började i en liten simpel skrivövning letat sig fram för att bli ett huvudspår i en större berättelse, hur många och långa och tillsynes onödiga de där nödvändiga omvägarna var.
Man kan inte gå raka vägen fram till gläntan i skogen eftersom man också måste utforska själva skogen, och skogen har inga anlagda gångvägar utan istället, ibland knappt urskiljbara, av djur upptrampade små stigar. Och skogens alla levande väsen tar aldrig närmsta vägen och för den delen inte helt säkert på väg just mot gläntan, men det är spåren från det levande vi måste följa.
Vissa spår återkommer vi till. Ibland utan att vi märker det. Ett huvudspår? Kanske. Vi måste stanna upp, utforska. Titta, lyssna, begrunda, ta ut riktmärken, vädra i luften, dra in.
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."
Det är den första raden i Tomas Tranströmers dikt "Gläntan" (ur Sanningsbarriären, 1978), för lång för att återge i sin helhet. Det är en dikt som följt mig sen dess jag först stiftade bekantskap med Tranströmers poesi. En dikt som jag alltid har med mig, som alltid visar mig på något viktigt som jag djupt inom mig redan vet. När poesi är som bäst belyser den våra djupaste insikter! Varje rad talar: "Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande." Ja, så är det.

Att se... och så Anna Anka

2009-09-23T10:09:00.003+02:00

Har ni lagt märke till fenomenet Anna Anka. Kalle Anka och Arne Anka kände vi redan, men nu kommer hon med stormsteg, de okända släktingen. B-kusinen, som man säger på Gotland. En syssling? Eller rent av en brylling? En hybrid! Vem är det, tänker jag. En ny seriefigur? Utan tvekan skulle hon göra sig bra som sådan. Kanske skulle till och med en sån seriemotståndare som jag falla pladask för hennes dråplighet. Igår skrek löpet ut den lockande rubriken: "Anna Ankas mörka hemlighet". Det är något mytiskt över rubriken. Som en lockande äventyrsfilm, eller del 4 i den fantastiska äventyrsberättelsen om fru Anka. Nej, det går inte. Namnet tar udden av det hela. Man kan inte låta sin äventyrshjältinna heta Anna Anka! Det komiska anslaget blir för grovt... hon får hålla sig där, i seriegenren. Jag ser albumen framför mig:
Anna Anka
Anna Anka och flykten till Amerika
Anna Anka och kärleken
Anna Anka flyttar in
Anna Anka i Hollywood
Anna Ankas mörka hemlighet

Jag har just kommit tillbaka från operationsbordet. Nåja, det låter mer drastiskt än vad det är. En liten prick som skulle bort. Doktorn menade att jag inte "borde vara alltför oroad". Förmodligen ingenting farligt. Men denna lilla operation betyder tränings- och dansstopp i minst en vecka. Denna lilla operation får mig att inse hur lyckligt lottad jag är som får springa, dansa, duscha, bada hetbad med en massa skum i - och hur låg jag kan bli över restriktioner som med för sådana begränsningar. Allt är sannerligen relativt. Jag minns när jag i min ungdom ordinerats sängläge under en längre tid, sex eller åtta veckor, vill jag minnas, p g a äggledarinflammation. Och jag minns det våldsamma lyckorus jag erfor när jag för första gången fick ge mig ut på promenad - ja, det kändes verkligen som första gången! Och tänk om man alltid kunde gå omkring med en sån där nyfödd blick. Med sinnena vidöppna för det fantastiska under vi vandrar omkring i: livet.

2009-09-22T10:06:00.002+02:00

Håkan Nessers New York- roman, "Maskarna på Carmine Street", var fantastisk - ända fram till upplösningen då H N tycktes återfalla i gammal hederlig kriminalromanupplösning. Gott hantverk - som alltid i hans fall - men den fram tills dess austerinspirerade, smått magiska, berättelsen tappade luft och djup. Lite som en fågel som trillar ner från himlen, eller en fisk som spolas upp på land. Synd, på en i övrigt så lysande berättelse. Får en känsla av att han lite gav upp. Nu får Oates vila ännu en stund medan jag läser just Paul Austers nya, "Mannen i mörkret", en besynnerlig historia om en åldrande, efter en olycka skadad, man, som för sin överlevnads skull bygger en fantasihistoria - ett slags alternativliv. Och vad är väl skrivandet om inte byggandet av ett sånt alternativliv. Liksom barnets lek! En av mina kolleger säger att han skriver för att han fortfarande tycker om att leka.
Apropå besynnerliga historier vill jag tipsa om en av de märkligaste och intressantaste böckerna jag vet: "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten", av Mark Haddon. Den är klassificerad som ungdomsbok, något man får överse med.

uppskattning...

2009-09-20T21:59:00.002+02:00

Tänk vad lite uppskattning kan göra. Nätt och jämt har jag hunnit formulera och publicera mina tankar om tidsbrist vad gäller bloggandet så kommer det en sån där kommentar som får en att känna lust. (tack Helena) Och jag känner att jag omedelbart vill formulera mig.
Och inspiration. "What else can you do but inspire", sa Bob Dylan. Så sant. Vad är egentligen det där vi kallar inspiration. Jag vill hävda att det är NÄRVARO. Att komma nära "varat". Att träffa på (eller träffas av) en inre (eller någon annans) uppmärksamhet. En stark och genomträngande uppmärksamhet. Ett fokus. Ett för mänsklig samvaro nödvändigt fokus. Ett i terapirummet nödvändigt fokus. Ett i undervisningssalen nödvändigt fokus. Och - förstås - ett i skrivandet nödvändigt fokus.
Och nej, jag ska inte ge upp mitt bloggande. Det kanske går en eller annan dag utan inlägg ibland...
Nu ska jag återgå till den genomusla filmen i serien kommisarien och havet: ett skitmanus byggt på en katastrofdålig deckare, med kalkonrepliker, sakfel och - till råga på eländet - en helt surrealistisk dubbning. Så varför tittar jag? Ja. Av det dåliga kan man lära sig mycket. I ett material fullt av brister finns en tydlighet - man kan liksom se potentialen just för att det spännande lyser med sin frånvaro.
Jag brukar säga till mina elever att det bara är bra om/att deras texter har brister. Det är av det vi lär oss.